BOLÅN: Rörlig ränta bäst

Både korta och långa räntor har nått ned till historiskt låganivåer. Är det dags att binda lånen nu? Det beror naturligtvispå den egna situationen, det finns inget generellt svar.Avvägningen gäller hur mycket mer det kostar att binda lånen änatt låna till rörlig ränta.

Men det är inget som helst tvivel om att de rörliga lånen oftastblir billigare. Både historiska erfarenheter och teoretiskaargument talar för att det är billigare att låna till rörligränta. Att låna ut pengar på längre tid innebär en större riskoch det bör i längden betyda att längre lån är dyrare. Så hardet varit historiskt och så är det nu också.

För närvarande får man betala omkring 5,5 procent för ett bolåntill rörlig ränta och runt sju procent för ett femårigt bolåntill fast ränta. Man tål alltså en rejäl ränteuppgång innan detrörliga lånet har blivit dyrare än det fasta.

Diagrammet här intill visar hur stor skillnaden har varit underde senaste femton åren. Det är gjort så att man vid varjetidpunkt kan se hur mycket ett femårigt respektive ett rörligtstatsobligationslån, som togs för fem år sedan, har kostat igenomsnittlig årsränta. Statsobligationsräntorna ligger lägre änboräntorna, men boräntorna följer ungefär samma utveckling somobligationsräntorna. Marginalen mellan en femårigstatsobligationsränta och ett femårigt bolån är för närvarandeungefär 1,0-1,5 procentenheter.

FAST RÄNTA BRA PÅ 80-TALETDet finns perioder när det hade lönat sig att välja ett femårigtlån i stället för ett rörligt. De som band sina lån 1979 och1980 kunde fem år senare konstatera att de gjort en bra affär.De fick en fast ränta på tio, tolv procent och undvek fleraräntetoppar på sexton, sjutton procent. Den genomsnittligaräntan på de fasta lånen blev under denna period runt enprocentenhet lägre än för de rörliga.

En annan period när det var bättre eller lika bra att välja fastsom rörlig ränta var 1986-1989. Särskilt den som valde att bindaräntan under 1986 gjorde ett bra val. Då föll oljepriserna ochdrog med sig inflationen som bottnade på drygt fyra procent. Denlåga inflation fick även de långa räntorna att falla kraftigt.Fem år senare kunde man konstatera att de rörliga räntorna igenomsnitt hade legat drygt en procentenhet högre under 1986–1991 än femårsräntan under 1986.

Den som valde att binda räntan på fem år under 1987-1989 slappde återkommande räntechockerna i början av 1990-talet. Men inteens under denna period blev merkostnaden mer än någonprocentenhet större än för ett rörligt lån.

Det vanligaste har dock varit att kostnaden för ett rörligt lånhar legat en till tre procentenheter under den för ett femårslån.Men om det nu är så bra med rörliga lån, varför råder banker ochbolåneinstitut så ofta sina kunder att binda sina lån? Det kannaturligtvis vara ett utslag av allmän försiktighet och omsorgom kunden. Men frågan är om det inte ligger närmare till handsatt tro att det helt enkelt är i bankens eller bolåneinstitutetseget intresse snarare än kundens. Att det förefaller dyrt förkunderna borde betyda att det är lönsamt för den som lånar utpengarna. En annan fördel kan vara att man binder upp kundernaunder längre tid. Med rörliga lån är det ju lättare att bytabank eller låneinstitut.

Hur blir det i framtiden? Mycket har hänt med den svenskaekonomin under de senaste åren och historien är kanske inte heltrepresentativ för framtiden. Den som väljer rörlig ränta harframför allt anledning att fundera igenom hur stor risken är förnya räntechocker.

Det mesta talar för att risken är mycket mindre än tidigare. Defrämsta skälen är att vi nu har rörlig växelkurs och attlåginflationspolitiken är mycket mera etablerad både här och iomvärlden. Även om riksbanken eftersträvar en någorlunda stabilvalutakurs har den ingen förpliktelse att försvara en viss kurs.En försvagning av kronkursen kan innebära att de korta räntornablir litet högre, men det blir knappast några likheter med 1990–talets räntechocker.

De senaste månadernas utveckling är ett bra exempel. Att kronanhar försvagats med sex, sju procent sedan i oktober är säkertförklaringen till att riksbanken inte har sänkt reporäntan påett tag. Korta penningmarknadsräntor har vänt uppåt, eftersomförväntningarna var inställda på att riksbanken skulle fortsättasänka räntorna. Det har fått de rörliga boräntorna att stiga mednågra tiondels procentenheter. Under 1992 steg Stadshypoteksrörliga boränta från 14, 15 procent till som högst 24 procent.

ERM LITEN RISKFAKTOROm kronan knyts till ERM ökar i och för sig risken för attriksbanken tvingas försvara kronan genom att höja den kortaräntan. Men att det skulle kunna bli någonting i närheten av vadsom hände 1992 verkar ändå mycket osannolikt. Att vi nu haftrörlig växelkurs under några år innebär att kronan bör liggabetydligt närmare en långsiktig växelkurs än vad den gjorde då.Därför finns det inte alls samma grund för marknaden att misstrokronkursen.Dessutom innebär de allt mer integrerade penning- ochvalutamarknaderna att tendenser till stigande inflation i någotland mycket tidigare slår igenom i stigande räntor och/ellersvagare valutakurs. Bara misstanken om att inflationen kan varapå väg uppåt ger omedelbara reaktioner på de finansiellamarknaderna. Med 1980-talets mer reglerade marknader kundeobalanser byggas upp under längre tid och därmed bli mycketstörre.

Låginflationspolitiken är också mycket mera etablerad nu och detär svårt att se att riksbanken skulle släppa på inflationsmåletoch låta prisökningarna stiga kraftigt. Inflationen blev baradrygt två procent 1992, men det var första året med riktigt låginflation sedan 1960-talet. Även internationellt har inflationenstabiliserats på låga nivåer. Både här hemma och i omvärldenverkar risken liten för att man skulle behöva strama åtpenningpolitiken kraftigt.

Den som trots allt ändå tycker att det är värt att betala föratt ha fast ränta skall naturligtvis försöka att binda den närräntan är så låg som möjligt. För att pricka in räntebottenskall man ha tur, men det finns förstås ingen anledning att inteförsöka.Förmodligen är det en ganska bra tidpunkt att bindaräntan just nu. De långa statsobligationsräntorna ligger förnärvarande på sex, sju procent. Det är en historiskt låg nivåsom dessutom förefaller ganska rimlig med tanke på dagensförutsättningar. Med inflationsförväntningar på ett par procentpå fem års sikt innebär det att realräntan ligger på fyra, femprocent. Det är inte lågt, men heller inte orimligt högt. Deflesta bedömare verkar räkna med att realräntan, som i princip ärinternationellt bestämd, bör ligga på omkring fyra procent.

Sammantaget kan man säga att de svenska långräntorna åtminstonehar kommit ner till rimliga nivåer.

Dessutom kan det finnas anledning att undvika att binda sina lånunder nästa år, eftersom det då händer ganska mycket som brukarkunna oroa de finansiella marknaderna.

Då kommer EU att besluta om vilka länder som anses kvalificeradeför att delta i EMU från början. Om konjunkturen skulle bli svagkan man inte utesluta att EU beslutar sig för att skjuta upp denplanerade starten för EMU. Det kan skapa oro på penning- ochvalutamarknader och ge stigande räntor och fallande valutakurseri mer perifera länder som Sverige. Det annalkande valet iSverige kan också skapa oro. Slutligen är det många löneavtalsom skall förhandlas om under nästa år och det kan också pressaupp räntorna om det ännu en gång visar sig att avtalen hamnarväl högt.