Blairs utrymme större än Perssons

Tony Blair och “New Labour” beundras av många svenska socialdemokrater, även om glorian har falnat något under senare tid i samband med bränsleprotesterna. Kritiken har också ökat från vänsterfalangen inom partiet, inte minst vid partikongressen i slutet av september.

Göran Persson har trots allt sett belåten ut när han talar om en “vänstervind i Europa” med särskilt Labours framgångar i åtanke. Andra påpekar kritiskt att Blair knappast skulle hamna på vänsterkanten om det handlade om svensk politik. Blair står dock för en förnyelse eller modernisering av socialdemokratin som många även hos de svenska socialdemokraterna beundrar och efterlyser, om inte annat för att partiet åter ska kunna nå framgångar i väljarkåren.

Vill öka tillväxten

Kanske det nya stora näringsdepartementet, med Björn Rosengren och Mona Sahlin som statsråd, var ett försök att ta efter Blairs betoning av det nödvändiga i att öka tillväxten. Det blev väl mest ett försök, eftersom regeringen kom att söka stöd hos vänstern och miljöpartiet som inte är särskilt tillväxtorienterade.

En avgörande skillnad mellan Storbritannien och Sverige, som påverkat den socialdemokratiska politiken, är valsystemen. I Sverige slåss socialdemokraterna med vänsterpartiet om väljarna. Det driver politiken åt vänster.

Storbritannien har i praktiken ett tvåpartisystem. Där måste det parti som vill vinna makten mera påtagligt få över mittenväljarna på sin sida. Därför tenderar också politiken att hamna i mitten. Ett skäl till att Blair inte längre är lika populär som tidigare är missnöje bland vänsterväljarna. Men dessa har inte, som i Sverige, något reellt alternativ att vända sig till.

Faller i fyllnadsval

Det har ändå gått illa för Labour i de senaste fyllnadsvalen, där en avgången parlamentsledamot ersätts genom nyval i ledamotens valkrets. Skälet till Labours bakslag är i huvudsak ett lågt valdeltagande. Vänsterväljare avstår ofta, av missnöje med partiets politik. Men i ett reguljärt val skulle ett sådant agerande leda till att de konservativa återtar makten.

Grunden för tvåpartisystemet är att Storbritannien har majoritetsval. Bara en person i varje valkrets väljs in i parlamentet. Det är därför ingen idé att rösta på ett litet parti. Att för en vänsterväljare rösta på något annat parti än Labour leder bara till en splittring av rösterna som gynnar de konservativa.

Med samma valsätt i Sverige skulle vi kanske bara ha ett borgerligt och ett socialdemokratiskt parti. Det senare skulle sakna konkurrens från vänster och lockas att satsa på att vinna väljare i medelklassen. LO skulle i så fall knappast få dagens inflytande på politiken. I Storbritannien har ju också fackföreningarna mist sitt inflytande, vilket säkert är en bidragande orsak till att Labour kunde erövra makten.

Undantaget Thatcher

Det var närmast ett undantagsfall att de konservativa under Margaret Thatcher på 1970- och 1980-talet kunde driva politiken så kraftigt åt höger. Den brittiska ekonomin var då i djup kris, “the sick man of Europe”, och Labour hade under djup splittring inom partiet, med starkt inflytande för de fackliga organisationerna, drivit en för brittiska förhållanden extrem utjämningspolitik som bland annat skapade höga marginaleffekter.

Nu har i stället Labour tagit hand om mittfältet genom en politik som karaktäriserats som en mildare form av “thatcherism”. Det har inte varit tal om “återställare”, som i Sverige, även om en del försiktiga reformer genomförts.

Labour-regeringen har fortsatt att begränsa den offentliga sektorns storlek och sänkt skatter, dock mest för låginkomsttagare. Ett viktigt inslag är “working families tax credit”, ett förvärvsavdrag som ska göra det mer lönsamt för till exempel arbetslösa att ta ett jobb. Labour skryter rent av i sin propaganda att partiet sänker både inkomstskatten och bolagsskatten på ett sätt som de konservativa motsätter sig. Omvända världen mot Sverige, alltså.

Det viktiga i Blairs budskap är att man måste öka produktiviteten, minska gapet till andra länder, och förmå folk att arbeta i stället för att leva på bidrag. Att Storbritannien, liksom Sverige, halkat efter andra länder i tillväxt och levnadsstandard är en huvudpunkt i Blairs argumentering, medan Göran Persson snarast försöker ge motsatt intryck för Sveriges del.

Om man jämför med den svenska politiska debatten blir det som faller i tankarna snarast moderaternas argument om att “man ska kunna leva på sin lön” eller folkpartiets gamla slogan “det måste löna sig att arbeta”- från Bertil Ohlins tid. Labour använder uttrycket: “Making work pay”.

Utbildningssatsningar

Labours argument liknar samtidigt också sådant som socialdemokraterna använt tidigare, som “den tredje vägen”. En del av samma tillväxtfrämjande politik som i Storbritannien tillämpas också i Sverige, som satsningar på utbildning för att höja inte minst de lågavlönades kompetens. Det är intressant att Labour också genomför en kraftig utbyggnad av daghemmen, just i syfte att öka möjligheten för föräldrar att arbeta.

Det finns trots allt ett nära släktskap mellan de svenska socialdemokraterna och Labour. Många av de svenska socialdemokraternas idéer har tidigare debatterats i England. Den svenska socialpolitiken som byggdes upp på 1950-talet, med bland annat obligatoriska försäkringar, hade i hög grad den engelska Beveridge-planen som modell.

I själva verket är de svenska socialdemokratiska idéerna, åtminstone från 1930-talet och framåt, mer ett arv från de engelska fabianerna (Fabian Society), en föregångare till Labour, än från Karl Marx. Fabianerna förordade en praktiskt inriktad politik för att öka jämlikheten. De hade även studerat Marx, men tyckte att hans idéer var konstiga.

Ett av skälen till att likartade värderingar under åren har lett till så olika resultat är säkert själva valsystemet. Båda de stora brittiska partierna måste i valen driva frågor som appellerar till väljarna i mitten för att få minst hälften av rösterna. Om vänsterfalangen inom Labour får för stort inflytande hotas regeringsmakten.

I princip är väl förhållandet i Sverige detsamma, fastän det inte får sådana omedelbara uttryck i den praktiska politiken. Om de svenska socialdemokraterna drivs att alltmer försöka konkurrera med vänsterpartiet om väljarna kommer de troligen på sikt att förlora medelklassen och därmed makten. Med förnyelse à la Blair kanske de som ett mittenparti under lång tid skulle kunna blockera ett borgerligt maktövertagande.

Högern var rädd

Sverige hade majoritetsval innan den allmänna rösträtten infördes 1907. Både den liberale statsministern Karl Staaff och socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting ville fortsätta med majoritetsval. Efter ett komplicerat politiskt spel lyckades dock högerns Arvid Lindman driva igenom proportionella val.

Enligt statsvetaren Leif Lewin (i boken Ideologi och strategi) var skälet att man inom högern var rädd för att fortsatta majoritetsval, enligt principen “vinnaren tar allt”, skulle leda till kraftig övervikt för vänstern i riksdagen.