Björn Carlsson – Mr. Fond

Först i Sverige med fonder var bröderna Åhlén på 1960-talet, arvtagare till Åhlénimperiet. Gösta Åhlén hade varit i USA och blivit inspirerad. Bröderna startade en fond som hette Koncentra som senare togs över av Handelsbanken.

Jag kom till Skandinaviska Banken 1968 och arbetade med diskretionär förvaltning. Bankens första fond startades 1970; ett paket av premieobligationer, lån och aktier. Efter fusionen med Enskilda Banken 1972 startades två fonder för försäljning över disk, en med och en utan utdelning. Ordföranden Marcus Wallenberg gillade inte fonder. Han tyckte att spararna skulle köpa aktier i Investor i stället. Därför fick vi inte annonsera för fonderna.

När vi sedan ville döpa en fond till Skandinavinvest ringde en av cheferna uppbragt och sade att vi måste byta namn på den inom fem minuter. »Skandinav« fick inte användas efter fusionen av Stockholms Enskilda Banken och Skandinaviska Banken. Fonderna fick i stället heta Sesam och Delta.

Självständig ställning

1974 startades Aktiv Placering. Firman fick en självständig ställning i banken, ingen från banken satt i Aktivs styrelse förrän mot slutet av 1980-talet. Till att börja med växte bolaget framförallt inom diskretionär förvaltning, men när politikerna i slutet av 1970-talet beslutade att skattegynna fondsparandet och skapade det så kallade skattefondsparandet kapade Aktiv snabbt åt sig en rejäl marknadsandel, 30 procent.

Jag var med på en styrelselunch i banken när diskussionen kom att handla om att börsen bara värderade tillgångarna i bolagen till 40 procent av återanskaffningsvärdet och huruvida det fanns risk för statskapitalism. Man beslöt då att banken skulle gå i bräschen för skattefondsparande som motkraft. Riktig fart fick verksamheten sedan när Kjell-Olof Feldt som oppositionspolitiker och skuggfinansminister stod i TV och sade att skattefondsparandet var alldeles för förmånligt!

När sedan Allemanssparandet som var ideologiskt mer accepterat kom 1984 började till exempel Robur växa på allvar. Vi hade inte längre samma fördel av att SEB hade välbärgade kunder, men vi behöll ändå en marknadsandel på 25 procent. Att Handelsbanken inte lyckades bättre på fondsidan tror jag delvis beror på att Jan Wallander så öppet visade att han inte trodde att det gick att placera bättre än aktieindex. Han var en mycket skicklig ledare av banken, men på den här punkten tror jag att han kvävde verksamheten.

När jag var på banken engagerade vi oss bara i mer tekniska ägarfrågor som fullmakter för att göra emissioner, företrädesrätt och liknande. 1978 började Aktiv uppträda på bolagstämmorna. Vi hade årlig middag på Sällskapet där jag auktionerade ut stämmobevakandet. Men längre än så gick vi aldrig. Jag tyckte inte att vi skulle engagera oss i styrningen av bolagen. Jag tyckte inte att vi kunde tillräckligt mycket. Och på den tiden fanns det ju andra stora aktiva ägare. I dag är läget ett annat.