Bitter anklagelse mot tuffa britter

”För snabbt, för ungt, för mycket, för kort, för sammanlänkat, för volatilt.” Så sammanfattade Merrill Lynchs kreditanalytiker Richard Thomas redan våren 2008 de isländska bankerna, enligt boken Why Iceland? av Ásgeir Jónsson, chefekonom på Kaupthing.

Natten till den 9 oktober i fjol kraschade Kaupthing, strax efter sina isländska systrar Glitnir och Landsbanki. Trion drog Island med sig i fallet.

Boken är intressant för att den ger en komplex bild av kollapsen. Här finns hedgefondförvaltarna som sätter in stötar för att fälla landet – vilket inte bara skulle ge dem stora vinster utan stjärnstatus – men misslyckas. Här finns en inkompetent isländsk centralbank som inte har ordentliga reserver i utländsk valuta. Och här finns en regering som står handfallen eller är för stolt för att tigga om utländsk hjälp i tid.

Men framför allt lägger Ásgeir Jónsson skulden på utlandet. Dels på världens tre stora centralbanker (Bank of England, US Fed och ECB) som vägrade hjälpa Island. Dels på Storbritanniens regering. Medan Kaupthings ordförande Sigurdur Einarsson försökte rädda banken genom att sälja det brittiska dotterbolaget Singer & Friedlander, såg han en rubrik tvärsöver sin tv-skärm: ”ING köper 3 miljarder pund i insättningar från isländska banker.”

Storbritannien hade helt sonika sålt Kaupthings brittiska internetkundkonton till den holländska banken ING, vilket fällde Singer & Friedlander.

Visserligen var Islands banksektor tio gånger större än landets BNP och beroende av den lilla isländska kronan, men Ásgeir Jónsson pekar på andra länder som har stora internationella banker, egna valutor och begränsade finansiella muskler, som Storbritannien, Schweiz och länder i Östeuropa.

Det märks att Ásgeir Jónsson är islänning. Dels verkar han upprörd över att Storbritannien gav Island dödsstöten genom att ta till antiterroristlagar och bunta ihop ön med ”Al Qaida, talibaner, Nordkorea och Burma.” Dels skiner det igenom vilka isländska högdjur han gillar och ogillar, till exempel verkar han inte ha mycket till övers för förre centralbankschefen David Oddson, som tidigare var statsminister och är en kontroversiell figur på Island. Inte heller den kraschade finansmannen Jón Ásgeir Jóhannesson är någon favorit. Flera av de risktagande finansmännen får kritik.

Men framför allt kan boken läsas som en försvarsskrift för Kaupthing. Glitnir och Landsbanki var hopplösa fall, men Kaupthing skulle ha kunnat klara sig.

”Det går inte att förneka att dess ­(Islands, reds anm) bankirer flirtade våghalsigt med systemrisken, medan regeringen var rådlös när den stod inför den påföljande krisen. Men det är också klart att Island inte skulle ha misslyckats så spektakulärt om landet hade fått hjälp utifrån. Kaupthing kunde ha haft en chans om den inte hade satts i konkurs av brittiska myndigheter…”