Billigare – men alltid bättre?

Den svenska fondmarknaden har sedan den uppstod på 1970-talet präglats av trender. Blandfonder på 1980-talet, branschfonder på 1990-talet, alternativa investeringar på 2000-talet; ETF:er och indexfonder på 2010-talet. Indexfonder har funnits på den svenska marknaden nästan lika länge som i USA, men blivit kända och trendiga för gemene man först på senare år.

Hittills i år har 34 procent av nysparandet i aktiefonder i Sverige gått till indexfonder. Men under april var andelen ännu större. Då gick mer än hälften av nysparandet, 52 procent, till indexfonder. Det är inga små summor det handlar om heller: 32,5 miljarder kronor flödade in i indexfonderna i april. Allt enligt data från branschorganisationen Fondbolagens förening.

En svala gör ingen sommar. En enskild månad gör ingen trend. Men som marknaden utvecklar sig vore det inte alls konstigt, till och med troligt, om indexfonder stabilt står för majoriteten av nysparandet om något år. Ge det ytterligare några år och indexprodukterna står för hälften av aktiefondförmögenheten. I USA har nyligen indexfonderna passerat de aktivt förvaltade aktiefonderna i förmögenhet. I Sverige är andelen strax under 18 procent.

Megatrenden med indexfonder är enkel att förstå. De senaste åren har ett stående privatekonomiskt råd varit att köpa fonder med låg avgift. SEB:s Sverigefond kostar 1,30 procent i årlig förvaltningsavgift, SEB:s Sverige Index kostar 0,30 procent. Roburs Sverigefond kostar 1,25 procent per år, indexfonden Robur Access Sverige kostar 0,20 procent, för att ge ett par exempel.

– Leta inte efter nålen i höstacken. Köp höstacken i stället, som John C Bogle sa.

Bogle grundade den amerikanska fondförvaltaren The Vanguard Group 1979 och skapade då den moderna indexfondmarknaden, och det som skulle bli världens största fondbolag. Idén har inte förändrats sedan dess. Genom att överlåta den aktiva förvaltningen på andra aktörer på marknaden och i stället spegla marknaden går det att sälja fonder med mycket låga avgifter jämfört med traditionella aktiefonder.

Trenden sammanfaller med att aktiva fonder – stockpicking – som förvaltningsform blivit alltmer ifrågasatt. Dels har media vid flera tillfällen rapporterat om hur aktivt förvaltade fonder i själva verket varit illa maskerade indexfonder. Dels finns i dag en fördjupad insikt också bland allmänheten om avgiftens betydelse. Bakom det senare finns bland annat spelteoretiska modeller. Eftersom aktiemarknaden i snitt stiger, är det fler som vinner än förlorar, i alla fall ackumulerat och i det långa loppet. Men ur perspektivet relativ avkastning är marknaden ett nollsummespel. För varje krona någon överavkastar i förhållande till marknaden, måste någon annan underavkasta lika mycket. I förhållande till index är den totala överavkastningen i snitt noll – före kostnader. Aktieförvaltning kostar pengar i form av transaktionskostnader, skatter och förvaltningsavgifter. Det betyder att efter avgifter är snittavkastningen i förhållande till index minus. Så ju högre avgifter, desto lägre statistisk chans att överträffa jämförelseindex.

Enskilda aktiva fonder kan enstaka år utklassa marknaden. Men under längre perioder är det extremt svårt, något som bland annat de amerikanska nationalekonomerna Eugene Fama och Kenneth French visade i den uppmärksammade studien Luck versus Skill in the Cross-Section of Mutual Fund Returns, publicerad i Journal of Finance 2010. De undersökte där avkastningen i 3 156 aktivt förvaltade fonders avkastning under åren 1984 till 2006. Resultatet var nedslående, i varje fall för den traditionella fondindustrin. Slumpen vinner nästan alltid över skickligheten. Försumbart få fondförvaltare lyckades i det långa loppet överträffa index, efter avgifter. Chansen att som sparare köpa en långsiktigt överavkastande aktivt förvaltad fond är minimal, enligt forskarna.

Samtidigt behöver indexfonderna ändå någon att följa även när de blir alltmer dominerande på marknaden. Det betyder att den som är aktiv – inte bara aktiva fondförvaltare, utan också aktiesparare, finansiella institutioner, med flera – får ett allt större inflytande vare sig de vill eller inte. Problemet ska inte förväxlas med blixtkrascher, som orsakas av den algoritmstyrda högfrekvenshandeln, utan det blir långsammare rörelser där hausse och baisse automatiskt förstärks.

Det finns samtidigt en form av mottrend, där aktivt förvaltade fonder, i ord och handling, är verkligt aktiva. Det visar sig främst genom att förvaltarteamet tar position i på sin höjd några dussin bolag. För att citera Carnegie Sverigefonds förvaltare Simon Blecher: ”Vi slår index genom att avvika från index.” För paradoxalt nog; ju större andel av börsen som förvaltas passivt, desto enklare kan det bli att tjäna pengar på aktiv förvaltning. Så svänger pendeln åter tillbaka.