Biffen klarar inte Argentina

Argentinas valutakollaps kan, om det går riktigt illa, förebåda en ny period av hyperinflation. Likväl fanns inget alternativ till att släppa pesokursen. Beslutet i början av 1990-talet att koppla peson till dollarn var ett begripligt försök att skapa en så kallad normbaserad politik, det vill säga att etablera ett regelverk för en bångstyrig ekonomi. Men valet av norm blev katastrofalt. Att länka peson till dollarn innebar ju att Argentinas skulle tvingas matcha den produktivitetsutveckling och det omvandlingstryck som rådde i världens mest avancerade ekonomi, USA.

Dyrt kaffe

Naturligtvis gick det inte. Valutan blev snabbt övervärderad. En café au lait på lokal i Buenos Aires kostade i mitten av 1990-talet lika mycket som i Stockholm. Efter de första avreglerings- och privatiseringsvändorna, då attraktiva tillgångar som el- och telebolagen såldes ut till internationella investerare, tappade liberaliseringsprocessen tempo. Politikerna vågade inte på allvar utmana särintressena i den skyddade sektorn.

Det finns en mängd förklaringar till att politikerna misslyckades och att landet åter står på ruta ett. Gemensamt är att Argentina, av olika skäl (bland dem inkompetenta ledare, inte sällan diktatorer), försuttit för många chanser.

I slutet av 1940-talet, under Juan Peróns presidenttid, var landet så rikt att man exempelvis kunde ge stora statslån till Frankrike. Exporten av vete, kött och andra råvaror gav så goda intäkter att ansenliga belopp spillde över i ambitiösa prestigeprojekt. Exempelvis var landet framstående inom kärnkraftstekniken, inte minst med hjälp av tekniker från Nazityskland.

Men någon internationellt konkurrenskraftig industri växte inte fram. I stället stagnerade ekonomin på ett sätt som påminner ganska mycket om Storbritanniens relativa tillbakagång 1960-1980 och Sveriges 1970-1990. I Buenos Aires, där utbildningsnivån ligger högt över latinamerikanskt genomsnitt och där stadsplanen minner om en svunnen rikedom, levde man länge i illusionen av att vara en europeisk utpost i det vilda Sydamerika.

Dansk mat

Det är belysande att titta på hur det gått för tre andra länder vars förutsättningar 1945 påminde om dem som rådde i Argentina. Det danska jordbruket har, trots stora EU-bidrag, levt med hård konkurrens i decennier och har utvecklat en mängd små- och medelstora företag utifrån sin traditionella bas i jordbruk, handel och sjöfart. Ett av näringslivets stoltaste namn är Arla Foods, med huvudkontor i Århus, som säljer smör, ost och andra produkter över hela världen för 50 miljarder kronor årligen.

Holland har än rikare handelstraditioner än Danmark och ett hypermodernt och exportinriktat jordbruk, där blommor och mejeriprodukter väger tyngst. Här har jordbruket dessutom drivit fram en avancerad kemiindustri.

Nya Zeeland ligger inte, som Holland och Danmark, i Västeuropas hjärta med alla möjligheter det ger att bygga upp slagkraftiga tjänste- och konsumentvaruföretag. Ändå har landet varit ett föredöme när det gäller tillväxt och välståndsutveckling sedan 1970. Det nyzeeländska jordbruket måste klara sig – liksom det isländska fisket – utan subventioner. Det har skapat en högeffektiv råvarusektor som givit utrymme för tjänsteföretagen, som alltid utgör lejonparten i en modern ekonomi, att växa till sig utan att behöva kämpa med stagnerande näringar om kapital, arbetskraft och andra resurser.

Svår väg

Det är inte självklart vilken väg Argentina kommer att gå. Integration med övriga Latinamerika, och framför allt kontinentens jätte, Brasilien, är en nödvändighet. Med en konkurrenskraftig valuta blir det en lättare uppgift. Därmed inte sagt att den blir enkel, eftersom förtroendet för det politiska systemet är förött. Här har Brasilien haft en oskattbar fördel, eftersom dess populäre och kompetente president Fernando Henrique Cardoso uppfattats som en garant för en smidig övergång till flytande valutakurs med ett i stort sett bibehållet penningvärde.