Bengtsfors beroende består

I förra veckan kom det senaste i raden av stora industrivarsel. 730 jobb ska bort när Sanmina-SCI, underleverantör till telekomindustrin, lägger ned fabriker i Motala, 620 jobb, och Bengtsfors, 110 jobb. Det blev stor medial uppmärksamhet kring Motala. Men, relaterat till kommunens storlek, drabbas Bengtsfors hårdare.

Bengtsfors blev en riksbekant ort 1999 när bilsätestillverkaren Lear lade ned sin fabrik med 850 anställda. Därefter följde ytterligare några nedläggningar vilket gjorde att den lilla kommunen i norra Dalsland på kort tid blev av med 1 000 jobb.

Svagast i landet

Det har satt sina spår. År 2000, enligt senast tillgängliga statistik, hade arbetsmarknadsregionen Bengtsfors, som består av kommunerna Bengtsfors och Dals-Ed, den svagaste ekonomiska tillväxten i hela landet, mätt som tillväxt av lönesumma, minus 4,3 procent. Bara tre av landets 81 arbetsmarknadsregioner låg på minus, de övriga var Gällivare och Jokkmokk (se Afv nr 1-2/2002).

Bengtsfors har alltför länge varit beroende av ett fåtal industrier och har trots kriser inte tagit lärdom utan har hamnat i ett nytt beroende. År 1962 lades sulfitfabriken på orten ned. En analys gjordes av kommunens situation och slutsatsen blev att kommunen borde satsa på ett mer differentierat näringsliv för att minska sårbarheten. Så blev det inte. Finansminister Gunnar Sträng ordnade så att Volvo etablerade sig i Bengtsfors med en stor anläggning för att montera säten och stolar till sina bilar. Det var den anläggning som Lear sedan tog över och lade ner.

Ny förnyelse

Även 1999 gjordes analysen att kommunen behövde en förnyelse. Men så blev det inte heller denna gång. Den mest akuta krisen löstes med ett nytt industriföretag utifrån, den brittiska specialfordonstillverkaren TWR. Också nu förmedlades kontakten av en statens man, landshövding Göte Bernhardsson.

I en forskningsrapport om Bengtsfors beskrivs det drama som alltid spelas upp när en utsatt kommun ropar på statlig hjälp, “Kompetensväxling i kommunal regi – om Bengtsfors framtid efter Lear” av Björn Trägårdh på Handelshögskolan i Göteborg (GRI-rapport 2002:2).

Brandkårens alternativ

Det finns ett alternativ till rikspolitikernas kortsiktiga brandkårsutryckningar, nämligen att utvecklas av egen kraft och försöka bygga upp mer långsiktigt hållbara förändringar. Ofta innebär det en risk för kommunen. Investeringar i nya miljöer, som ska locka till etableringar, kan ju misslyckas. Ett “hönan eller ägget” problem uppstår: kommunen anser sig inte ha råd att investera i något nytt utan att veta om det bär sig, men om man inte investerar kvarstår problemet med en ensidig näringslivsstruktur.

Trägårdh pekar på en tredje väg, ett växelspel mellan egna och andras krafter, exempelvis genom ett effektivare samarbete mellan region, högskola och näringsliv. Det finns även i Dalsland, som är något av ett Norrland i Götaland, lokala utvecklingsmiljöer som kan bli starkare med relativt måttligt materiellt stöd.