Befria spararna, men låt det kosta

Var och en måste få möjlighet att flytta sina inlåsta pensionspengar. Men den som flyttar måste vara beredd på att det kostar att krångla sig ur ett kollektiv.

Regelbundet, och med ett par års mellanrum, brukar en debatt om ”flytträtt” blossa upp i Sverige. Det kan ju låta rätt högstämt, som om det gällde någon av FN beslutad mänsklig rättighet. Men här handlar det om något mycket mer prosaiskt, nämligen pensionssparares rätt – eller möjligen brist på sådan – att flytta sina pengar från ett livförsäkringsbolag till ett annat.

Bli inte förvånad nu, men de som brukar föra upp flytträttsfrågan på agendan så fort de får chansen är samma aktörer som skulle tjäna på att fri flytträtt införs; närmare bestämt försäkringsmäklare samt små pensionsbolag som vill ha större marknadsandel. Det händer också att politiker som vill profilera sig som marknadsliberala lyfter ämnet, de brukar dock tystna en aning om de blir ministrar eller på annat sätt får makt att ingripa och tvingas sätta sig in i frågans komplexitet.

Den som händelsevis inte har läst det finstilta i sina pensionsförsäkringsavtal på ett tag kanske inbillar sig att hon eller han har rätt att flytta pengarna till ett annat försäkringsbolag, ungefär som man kan flytta ett banktillgodohavande från en bank till en annan. Så enkelt är det inte. För pensionssparande som startades före 2007 finns ingen automatisk flytträtt och eftersom lejonparten av de ungefär 2 000 miljarder kronor som förvaltas av pensionsbolagen ligger i försäkringar av betydligt äldre datum så är det fortfarande en ganska liten andel av hela pensionsstocken som omfattas av flytträtten.

Nu kunde ju pensionsjättar som Skandia, Alecta, AMF, Folksam, KPA, Länsförsäkringar – där de bundna pengarna till största delen ligger – förstås ha infört full flytträtt på egen hand, men de vill såklart ogärna släppa ifrån sig de pengar som de mödosamt har dragit in, och som de förtjänar sitt bröd på att förvalta.

Det kanske kan tyckas omodernt att ett folk som under de senaste decennierna har fått lära sig att välja allt från teleoperatör över elleverantör till skolor för barnen och utförare i hemtjänsten inte får bestämma fullt ut vem som ska förvalta dess sparpengar. Men att införa fri flytträtt på alla pensionspengar är faktiskt inte heller så okomplicerat som det kan låta.

Enklast är fondförsäkringar, i sådana har varje sparare ett individuellt tillgodhavande som är investerat i fonder. Fondandelarna kan säljas och behållningen kan ganska lätt föras över till en ny försäkring i ett annat bolag. I den mån det fortfarande finns restriktioner mot att flytta en fondförsäkring så beror det i huvudsak på att livbolaget obstruerar.

Men en stor del av pensionspengarna ligger i den äldre sparformen som kallas traditionell livförsäkring, eller ”tradd” på försäkringsjargong. Där förvaltas pengarna gemensamt för alla kunder och det är inte lika lätt att bena ut vad som är mitt och vad som är ditt.

Alla försäkringsaffärer bygger i grunden på en idé som närmast kan beskrivas som socialistisk, eller i alla fall kooperativ. En enkel brandförsäkring innebär ju i praktiken att de många som slipper se sitt hus brinna betalar för återuppbyggnaden av de få hus som faktiskt eldhärjas. En pensionsförsäkring är aningen mer komplicerad men vilar också på tanken att det finns fördelar med att pengar förvaltas kollektivt och där själva livförsäkringselementet innebär att de som lever vidare täcker upp för dem som mister livet för tidigt.

Det svåraste när någon vill flytta sin tradd är att bestämma hur mycket pengar vederbörande ska få med sig. Det gäller i synnerhet om bolaget är över- eller underkonsoliderat. I det förra fallet är tillgångarna större än vad som har lovats spararna i framtida pensioner. Om den som flyttar inte får med sig sin del av överskottet kan det medföra en ganska stor förlust att flytta. Och om bolaget är underkonsoliderat är det nästan ännu mer komplicerat; då drabbas det kollektiv av sparare som stannar i bolaget, om den som flyttar får med sig alla de pengar vederbörande har blivit lovad i pensionsbeskeden.

Dessutom ska en sparad krona i livbolagen i snitt betalas ut om kanske 15–20 år. Det innebär att pengarna ligger bundna i långfristiga investeringar. Om bolagen tvingas hålla en högre likviditet därför att somliga sparare flyttar, så betingar detta ett pris för alla sparare i form av lägre avkastning.

Att flytträtt är tekniskt komplicerat och ganska dyrt för den enskilde spararen, är emellertid inget bra skäl till att den inte ska finnas. Det rimliga vore att livbolagen inför fri flytträtt, men att de tydligt och pedagogiskt visar för den som vill flytta att det ­kostar.

 

 

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.

OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.
Annons från Spotlight Stock Market