Befolkningsimplosionen ny digerdöd för Europa

I veckans nummer av Affärsvärlden kan ni läsa en stor genomgång av vad som väntar Sverige när fyrtiotalisterna går i pension (se länkar).

Det som inte står där är att Sverige ligger rätt bra till, rent demografiskt, jämfört med världen omkring oss.

För det handlar inte bara om fyrtiotalisterna. De kommande decennierna kommer Jordens befolkning att förändras dramatiskt. Orsaken är inte invandring eller utflyttning, utan helt enkelt att vi föder för få barn och därmed är på väg in i en ny befolkningsfas.

För att hålla en befolkning konstant krävs att varje kvinna föder i genomsnitt 2,1 barn. Det var länge sedan Europa såg de siffrorna. I Tyskland är barnkullarna idag bara är två tredjedelar av vad de var för några decennier sedan med födelsetal på 1,34 barn per kvinna.

Italien och Spanien är än värre däran med födelsetal på 1,25 respektive 1,22. Visserligen ligger den demografiska katastrofen ännu en tid bort, men de som kan förhindra den föds nu.

Dilemmat är följande. När fertiliteten och därmed även befolkningstillväxten minskar ger detta efter ett tag en stor befolkning i arbetsför ålder med relativt få barn och äldre att försörja. Detta ökar i sin tur tillväxten, sparandet och produktiviteten.

Detta kallas för det “demografiska fönstret” och är en unik förutsättning för att skapa tillväxt. Fönstret öppnas bara en gång. Efterkrigstidens Europa har präglats av en ung befolkning, mycket naturligtvis till följd av krigen, men även av fallande fertilitet i många länder. Under senare tid beräknas även detta fönster ha drivit ungefär en tredjedel av tillväxten i de asiatiska tigerekonomierna.

Nu är vi emellertid på väg in i en fas där vi blir allt äldre och allt mindre produktiva. Därpå följer en fas då befolkningen börjar sjunka till följd av att reproduktionen är så låg att ingen invandring biter på utvecklingen. Det är i den senare situationen västvärlden, med det lysande undantaget USA (som har både höga födelsetal och hög invandring), nu befinner sig.

Botemedlet för Europa heter därför invandring, massiv invandring. Men det kommer inte att ske från vårt närområde. Rent demografiskt är nämligen Europa en bomb som, något fasförskjutet, följs av en exakt likadan bomb i Östeuropa.

På vissa håll krävs det till och med rena underverken om man får tro FN-rapporten World Population Prospects (The 2002 revision). I Estland räknar FNs befolkningsstatistiker med att befolkningen kommer att minska med 52 procent fram till 2050 (femtiotvå procent). Grannlandet Lettland ligger tvåa med 44 procent minus. Och den ryska befolkningen beräknas minska med en tredjedel, vilket i konkreta tal innebär ett bortfall på 44 miljoner människor, eller lika många som dog under andra världskriget samt under Stalins utrensningar. Det kommer med andra ord att finnas gott om tomma datjor och sommarstugor längs Östersjökusten.

Utvecklingen slår också igenom globalt. År 2000 var medianåldern på planeten Jorden 26,4 år. År 2050 beräknas den vara 36,8 år. Detta tillsammans med att befolkningen under samma period väntas växa med cirka 50 procent till totalt 9 miljarder ger vid handen att det sker en explosion i grånande. Andelen människor över 60 kommer under den här perioden att fördubblas till att omfatta en femtedel av Jordens befolkning. I de mer utvecklade delarna av världen kommer en tredjedel att vara över 60 år. 2050 kommer det att i dessa regioner gå två gamla på varje barn.

EU går i spetsen för denna utveckling. Idag är var femte EU-medborgare 60 år eller äldre. I Italien, som är äldst i Europa, kommer redan om 20 år nästan var tredje person att vara 60 år eller äldre.

Och EU-utvidgningen löser inga problem. Undantaget dvärgarna Cypern och Malta väntas de nya medlemsländerna minska sin befolkning med 13 miljoner fram till 2050. Enda undantaget är kandidatlandet Turkiet vars befolkning väntas öka med närmare 30 miljoner fram till 2050.

Politiskt sett är det naturligtvis dynamit, inte minst vad beträffar makten i EU. Över en relativt kort period kommer storleksrelationerna mellan medlemsländerna att förändras kraftigt. Mest påtagligt blir detta naturligtvis för Italien. Och om Turkiet blir medlem kommer man inom kort att bli EUs folkrikaste nation och bara obetydligt mindre än Ryssland.

Stämmer verkligen denna skräckvision? Det beror på vem man frågar och för vilket land man frågar om. FNs prognoser pekar på att Sverige kommer att minska sin befolkning något till 8,7 miljoner fram till 2050. På Statistiska Centralbyrån menar man att det låter konstigt och att de egna siffrorna på 10,6 miljoner är mer korrekta.

– Vi tror att vi i vart fall har mer rätt än FN, säger Åke Nilsson på SCBs avdelning för befolkningsstatistik. Vi antar en rätt stabil utveckling i födelsetalen.

Däremot är han desto mer oroad för länder som Tyskland. När Affärsvärlden påpekar att Tyskland beräknas tappa drygt 3 miljoner fram till 2050 svarar han:

– Det var lite. Märkligt, då måste de räkna med en mycket stor immigration.

Tyskland är dock ingenting i sammanhanget. Italien, som tillsammans med Schweiz har Europas äldsta befolkning, beräknas exempelvis minska populationen med nära 13 miljoner personer fram till 2050. Det motsvarar 22 procent.

I detta sammanhang ter sig Sverige närmast som en stjärna i klassen. Men det ska också sägas att SCB räknar med att Sverige ska upp till ett barnafödande på 1,8 barn per kvinna och att nettoimmigrationen fortsätter att vara cirka 30 000 personer per år.

Bortsett från att förändra vår skamliga migrationspolitik måste svenskarna börja släcka tidigare på kvällarna. År 2000 var vi nere på 1,54 barn per kvinna, vilket bara är obetydligt över ett EU-genomsnitt som dragits ned av notoriskt lågproduktiva länder som Spanien, Italien och Tyskland.

Åke Nilsson poängterar dock en stor svaghet i det svenska socialförsäkringssystemet som har lett till att de svenska barnkullarna svänger väldigt kraftigt i storlek. Eftersom socialförsäkringssystemet i praktiken bara omfattar de som har lyckats ta sig in på arbetsmarknaden väntar många med att skaffa barn till högkonjunktur och vice versa.

Detta är direkt tillväxtfientligt eftersom man drar bort stora delar av arbetskraften när den behövs som bäst. Med viss eftersläpning – speciellt under det senaste decenniet då både barnafödande och tillväxt varit mycket slagiga storheter – är sambandet mycket tydligt och en rejäl påle i köttet på regeringens familjepolitiska ambitioner. Alldeles bortsett från att samhällets “barnsektor” ständigt tvingas omväxlande krympa och växa kraftigt, vilket i sin tur skapar stora ineffektiviteter.

Resten av världen då? Asien är inte opåverkat av demografins negativa konsekvenser, även om den alldeles på egen hand kommer att förskjuta världens ekonomiska centra österut. Kina har visserligen växt klart om cirka 20 år, för att sedan gradvis krympa tillbaka från en toppnivå på 1,4 miljarder invånare. 2050 är istället Indien med drygt 1,5 miljarder människor världens folkrikaste nation. Kina kommer 2050 att ha en medianålder på 43,8 år och därmed vara tämligen åldersstiget.

Ett lysande undantag från denna utveckling är USA. 2050 väntas bara cirka 26 procent av befolkningen vara över 60. Medianåldern beräknas till 39,7 (ungefär som Sverige idag) och befolkningen väntas växa stadigt från dagens 285 miljoner till 408 miljoner.

Det gamla uttalandet från fyrtiotalistgenerationen att: “Mina föräldrar fick slita hela livet för att jag skulle få det bra. Det ska mina barn också få göra.” kan mycket väl visa sig bli sannare än vi anar.nullnullnullnull