Barn av vår tid

Ju äldre jag blir, desto större medlidande känner jag för de barnlösa. Att leva utan barn i dessa dagar måste vara som att strålas ned på en främmande planet utan guide. Att barnen är vår framtid är en plattityd. Att barnen är vår samtid, en plågsam sanning.

Ett mig närstående barn visade mig nyligen, med oberörd självklarhet, appen Shazam. För er barnlösa kan jag berätta att det är en liten manick som på ett ögonblick identifierar artist och låt bara genom att man håller telefonen framför en högtalare. Den är i stort sett ofelbar.

Man har nått en oroväckande brytpunkt i sitt liv när tekniken blivit omöjlig att skilja från magi.

En annan, nästan lika magisk app, visade ett annat barn för mig. Den heter Översätt. När man håller mobilkameran över en text förvandlas texten framför ens ögon från franska till engelska, italienska till tyska, eller vad man nu vill. Det blir kanske ingen njutbar läsning, men varje gång jag ser orden byta språk hisnar det.

Det jag längtar efter nu är ett barn som kan visa mig en app som på ett högre plan ordnar och översätter det jag hör och ser.

I någon mån har jag redan en app av det slaget här hemma. Det är nu flera år sedan min fru slutade skriva opinionsjournalistik. Följaktligen måste hon avreagera sig på annat sätt. Hon håller liv i en löpande kommentar av vad som kommer ur radion och tv:n och vad som skrivs i de allt tommare tidningarna. Det är träffsäkert, skoningslöst och underhållande. Hade jag ett barn i huset som visade mig hur man gör, skulle jag lägga ut henne som en podcast i realtid. Men hon är själv inget barn och jag är inte alldeles säker på att hennes löpande kommentar gör vår samtid mer begriplig för mig. Den stärker snarast känslan av att jag, likt Rip Van Winkle, vaknat upp i en främmande värld efter en tjugoårig tupplur.

Ett minne jag har från den gamla världen, innan jag slumrade in, var att experter, inte barn, kunde förklara det ena och det andra. De kanske inte var några större estradörer och man fick aldrig reda på vad de åt till lunch eller vilka känslor de för ögonblicket bar på. I gengäld hade de ofta skrivit en hel del, läst ännu mer och var rätt duktiga på att skilja agnarna från vetet.

Dagens experter är av ett helt annat slag. De mest efterfrågade är Hans Roslingfierade: att bekräfta den mediala medelklassens världsbild och samtidigt göra sig bra i tv, är en expertkunskap som slår ut all annan oönskad och tråkig kunskap.

Den synen på experter verkar utgå från att vi alla är barn. Experterna måste underhålla och blidka oss, för att vi inte ska bli ledsna och kinkiga. En del experter tar steget fullt ut och börjar själva tala som barn.

”Mediestrategen” Brit Stakston, som enligt sin Wikipediasida är en av Sveriges 50 mäktigaste it-kvinnor, en av de fem ”mest digitalt inflytelserika pr-konsulterna” och en av Sveriges 300 mest inflytelserika twittrare, gav i förra veckan sin expertkommentar i Svenska Dagbladet. Det gällde en undersökning som visade att inte bara regeringen, utan även twitterflödet, blivit en aning tveksam till om vågen av flyktingar verkligen är hanterbar. Stakstons expert­kommentar:

”Var fan är politikerna? Jag blir jätteorolig av den här bilden.”

Brit Stakstons känslor inför twitterflödet är förstås lika intressanta som någon annans, men jag kan ändå inte låta bli att undra om SvD verkligen tycker att Stakstons expertis grundar sig i vad hon känner. Jag antar det, eftersom citatet drogs upp i stor stil.

Jag tror jag ska ringa ett barn och få saken förklarad för mig.

En varning till läsarna

Var snäll att börja läs denna sida här. Detta är nämligen en ”triggervarning”. Det är något vuxna barn behöver för att slippa se eller höra något de tycker är obehagligt. Tycker ni att triggervarningar kan vara en bra idé, är det lika bra att ni redan nu slår ihop tidningen och i stället inleder ett samtal med er bänkkamrat om rasifieringsstrategier, behovet av fler kvinnliga dj:s, eller något annat lämpligt ämne.