Bara sex kvar att diskutera

Västvärldens båda starkaste ekonomier under 1990-talet, denamerikanska och den brittiska, är nu inne på sjunde respektivefemte året av oavbruten tillväxt. Det har satt sina spår intebara i börskurser och investeringar, utan också i politiken. Detmärks i fejden mellan premiärminister John Major ochlabourledaren Tony Blair om vem som skall få gehör när debrittiska väljarna skall säga sitt den 1 maj. Major har hittillsinte kunnat slå mynt av sin och Margaret Thatchers succébetonadeekonomiska politik under 18 år vid makten. Orsaken är att labourhar insett vilken politik som fungerar bäst och därför har gåttså starkt åt höger på senare år att det i dag inte finns någrastörre skillnader mellan partierna.

Labour får mellan 50 och 55 procent av rösterna iopinionsmätningarna. Så valkampanjen hade blivit olidligt tråkigom det inte varit för den strida ström av skandaler som drabbatregeringspartiet. På samma sätt som socialdemokratin hemsöktesav ett antal affärer (främst skattemyndigheternas jakt påförfattarinnan Astrid Lindgren och regissören Ingmar Bergman)när partiets 44-åriga maktinnehav gick mot sitt slut 1976, harockså John Majors parti råkat ut för skandal på skandal.Rubrikerna i London har dock varit betydligt saftigare än de vari Stockholm på 1970-talet. Av de konservativaparlamentsledamöterna har flera tagit emot mutor av ägaren tilllyxvaruhuset Harrods, minst två gifta ledamöter har bekräftatatt de haft homosexuella förbindelser och slutligen har ett avpartiets mest etablerade namn (även denne en familjefar)fotograferats kyssande en 17-årig nattklubbsvärdinna i en park.Även i USA domineras debatten – i brist på sakpolitiskastridsfrågor – av krav på högre moral och bättre etik. Menbakgrunden är inte densamma som i Storbritannien. Visserligenfick president Bill Clinton hastigt ge rådgivaren Dick Morrissparken mitt under sin valkampanj i fjol på grund av enotrohetsaffär. Men de amerikanska skandalrubrikerna handlar merom pengar och inflytande än om sex.

De republikanska kongresspolitikerna har inte mycket otalt medClintons ekonomiska politik. Däremot pekar de på alla deillegala kampanjbidrag som Clinton och hans vicepresident AlGore drog in under 1996. Det demokratiska partiet har redanbetalat tillbaka över tio miljoner dollar i sådana bidrag. Mestkontroversiella är de pengar som flödade in till Clintonsvalbudget från särintressen med anknytning till olika länder iAsien (amerikansk lag förbjuder politiker att ta emot stöd frånutländska intressen).

Skandalerna lär knappast påverka politiken på något avgörandesätt. John Major hade legat illa till även utan all den negativapubliciteten. Det mesta pekar på att Clinton rider ut stormen.Överträdelserna är mest av teknisk natur och ingen av dedemokratiska politikerna har stoppat pengarna i egen ficka.