”Bankväsendet är en anomali”

Svenska politiker är sällan stora personligheter. De folkvalda, oavsett om de kommer från höger eller vänster, trycker sig mot mitten i en kollektiv, självutplånande ansträngning att locka jagsvaga mittenväljare. Det finns undantag. Provokatörer och estradörer som Fredrick Federley (C), Carl Bildt (M) och Marita Ulvskog (S). Gilla dem eller inte – du bryr dig i alla fall. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly är en sådan politiker.

Vänsterpartiets riksdagslokaler befolkas av Stefan Sundström-look-alikes och glåmiga vegetarianer i 20-årsåldern. Lars Ohly, däremot, är en riktig kraftkarl. Bondbred och svårtacklad ser han ut att kunna storma ett presidentpalats utan att ett hårstrå hamnar snett. Den 53-årige partiledaren är dessutom utrustad med ett ständigt belåtet leende och kisande Stalinögon, vilket får honom att kännas trygg och farlig på samma gång.

För första gången har Vänsterpartiet en rejäl chans att sitta i regeringen. Lars Ohly förhandlar med partiledarkollegorna Mona Sahlin (S) och Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (MP) om hur den gemensamma rödgröna politiken ska se ut efter en valseger. Diskussionerna mellan de tre partierna har pågått sedan i fjol. Några uppgörelser har redan presenterats, exempelvis inom bostadspolitiken och sjukförsäkringen.

En fullständig gemensam valplattform presenteras först i augusti, någon månad före valet. Lars Ohly vägrar att peka ut vilka kabinettsfrågor Vänsterpartiet har i förhandlingarna. Inte heller vill han berätta vilka ministerposter partiet aspirerar på och konstaterar att den journalist som lyckas ta reda på det får ett riktigt scoop.

– Men du är inte tillräckligt smart. Ha ha ha!

Så här långt är Lars Ohly nöjd med förhandlingarna. Han har drivit trepartitrojkan åt vänster, och har inte behövt kompromissa alltför mycket med sina egna ideal. Och personkemin mellan partiledarna blir “allt bättre”, hävdar han.

Vänsterpartiet är vant vid att göra upp med Socialdemokraterna, det regeringsparti man stött i årtionden. Lars Ohly känner Mona Sahlin sedan lång tid, de är årsbarn och har stött på varandra i politiska sammanhang sedan ungdomen. Med Miljöpartiet och dess partiledare är saken annorlunda. Dels står partierna ideologiskt längre ifrån varandra. Dels har det spekulerats i att Lars Ohly och Peter Eriksson har haft samarbetsproblem.

– Det kan jag säga, att vi inte var lika goda vänner förr som vi är nu. Men det går jättebra. Vi har ett gemensamt uppdrag. Det ska mycket till för att man inte anstränger sig för att det ska fungera.

Situationen gör att Lars Ohly ofta och noga skiljer på praktisk politik och Vänsterpartiets egentliga vilja. Ett exempel är arvsskatten, som Lars Ohly var med att avskaffa som stödparti åt Socialdemokraterna år 2004. Det är ett beslut han ångrar nu.

– Överenskommelsen omfattade andra delar som var bra. Men hade vi kunnat vrida klockan tillbaka hade vi inte tagit bort den.

Denna övertygelse till trots tänker inte Vänsterpartiet arbeta för att återinföra arvsskatten. Andra sakfrågor prioriteras högre. En sådan är återinförandet av arvsskattens kusin, förmögenhetsskatten.

Lars Ohly är i högsta grad medveten om kritiken mot förmögenhetsskatten som orättvis och kontraproduktiv, att den leder till kapitalflykt. Men han tycker inte att invändningen är tillräckligt stark. De verkligt stora svenska kapitalägarna flyr inte landet, hävdar han.

Orsaken: ägandet ger makt.

– Skattesystemet ska vara lättförståeligt och förutsägbart. Vi är inte anhängare av förändringar som rivs upp av nästa majoritet. Men vi vill inte backa om förmögenhetsskatten och känner ett starkt opinionsmässigt stöd för detta.

De rödgröna är redan överens om att höja fastighetsskatten på villor med marknadsvärde på över sex miljoner kronor. Lars Ohly vill dock att fastighetsskatten och den föreslagna förmögenhetsskatten ska samordnas, så att välbärgade svenskar i varje fall slipper en dubbelbeskattning på sina bostäder.

– En del vänstermänniskor tycker nog att det är väl hänsynsfullt. Men vi måste ha legitimitet i skattesystemet, även för höginkomsttagare.

Det är möjligen ett förvånansvärt liberalt uttalande, med tanke på att Lars Ohly fram till den 30 oktober 2005 kallade sig kommunist. Då gav han ett synbart motvilligt löfte i SVT:s Agenda att inte längre kalla sig just kommunist. Året därpå, i direktsändning i TV?4, gav han fingret åt högerdebattören Marie Söderqvist Tralau när hon gav honom detta epitet.

Utan att gå in för djupt på detta infekterade område så kan man konstatera att både Vänsterpartiet och dess partiledare fortfarande bekänner sig till socialismen.

Det finns två huvudsakliga skäl att förändra ett skattesystem: budget och ideologi. Det ena är alltså praktiska fiskala orsaker. Staten behöver helt enkelt mer (eller mindre) pengar. Och Lars Ohly gör ingen hemlighet av att han anser att skolan och vården behöver mer pengar. Välfärden behöver mer resurser och skatteuttaget ska öka.

Lars Ohly lägger till att han visserligen vill förändra skattesystemet, men att det inte automatiskt betyder höjda skatter för alla. “Vissa får bidra mer, andra mindre” säger han. Skatten för arbetslösa, sjuka, föräldralediga och pensionärer vill han sänka.

Vänsterpartiet vill höja skatterna med 50 miljarder kronor jämfört med i dag. Men, skyndar Lars Ohly att tillägga, det är fortfarande 50 miljarder kronor lägre än år 2006, då den borgerliga alliansen tog över.

– Någon gång vore det skönt att få ett accepterande av att Vänsterpartiet varit med på en resa som inneburit att vi accepterat stora skattesänkningar.

Det andra skälet att ändra på skattesystemet är ideologi. Att höja bensinskatten för att minska bilkörandet och därmed minska trafikens klimatpåverkan är en sådan åtgärd. En annan är progressiv inkomstskatt, i förlängningen för att minska klasskillnaderna i samhället.

“Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, citerar Lars Ohly, men skyndar att påpeka att det minsann inte var Karl Marx som var upphovsman till devisen, utan den franske 1800-talssocialisten Louis Blanc. Några dagar efter intervjun korrigerar en pressekretare uppgiften i ett mejl till Affärsvärlden. Det var nog snarare den franska 1800-talssocialisten Louis Blanc som formulerade detta bevingade ord.

Lars Ohly tycker att en riktig höginkomsttagare bör skatta 60 kronor på sista hundralappen. På frågan hur en höginkomsttagare gynnas av Vänsterpartiets politik svarar han med ett klassiskt argument: att jämlikhet är bra för alla, inte bara för de utsatta i samhället. Men så blir han specifik. Visst vurmar Vänsterpartiet även för att en höginkomsttagare ska ha bra villkor när hon eller han behöver hjälp av samhället.

Lars Ohly säger sig vara en varm

anhängare av inkomstbortfallsprincipen, och vill höja taket för sjukpenningen och arbetslöshetsersättningen till 36?000 kronor i månaden, en rejäl ökning jämfört med i?dag. Det skulle gynna dem med tjockare lönekuvert.

– Att höja mer kostar för mycket. Men principen är rimlig. En miljoninkomsttagare ska betala mycket i skatt, men ha förmåner jämförbara med en låginkomsttagare när hon eller han behöver det.

Den svenska statsbudgetens storlek är låst av det så kallade utgiftstaket, en gräns för hur stora utgifter staten får ha under ett år. Tanken är att inte utgifterna ska sticka i?väg när tiderna är tillfälligt goda. Regeringen föreslår varje år ett nytt tak för det sista året i en treårsperiod, enligt ett rullande schema.

Vänsterpartiet är generellt skeptiskt till utgiftstaket. Lars Ohly tänker inte kräva att det nuvarande taket, satt av högerregeringen, rivs upp. Men det betyder inte att V ändrat uppfattning. Om staten får ökade intäkter, exempelvis om arbetslösheten minskar kraftigt, är det svårt att använda pengarna till annat än att sänka skatter eller betala av på statsskulden, hävdar Lars Ohly. Alla reformer är förbjudna.

Lars Ohly hoppas nu på att få med sig Socialdemokraterna och Miljöpartiet på ett “relativt” högt utgiftstak. Vid en rödgrön seger i september skulle det ge utrymme för reformer under budgetår tre under den kommande mandatperioden.

Lars Ohly är noga med att betona att alla ökade utgifter ska vara finansierade. Att “god hushållning med skattebetalarnas pengar är nummer ett”. Han är väl medveten om vänsterpartisters rykte om att vara ovarsamma med pengar. Enda gången Lars Ohly tappar humöret under intervjun är under en tiondels sekund när han får frågan om krav på höjt utgiftstak inte riskerar att spä på bilden av partiet som ansvarslöst.

– Om du frågar om det finns en sådan bild? Ja, det gör det. Frågar du om den är rättvis? Det är den inte.

En fundamental ideologisk skiljelinje mellan Vänsterpartiet och de övriga svenska riksdagspartierna är synen på statens roll i näringslivet. Så här står det i V:s partiprogram:

“De gemensamt ägda företagens andel av ekonomin skall öka. Arbetarägande och konsumentkooperation skall stimuleras genom lagstiftning och skattepolitik.” (Ur partiprogrammet reviderat av Vänsterpartiets 37:e kongress 2008.)

Alliansen gick till val med omfattande privatiseringsprogram. Planerna på försäljning av statligt ägda bolag till ett värde av 200 miljarder kronor stoppades dock delvis av finanskrisen. Men riksdagen har gett regeringen mandat att sälja andelarna i SAS, SBAB, Telia Sonera, Nordea med flera. Och dessa mandat finns kvar, oavsett färgen på majoriteten.

Skulle Lars Ohly få som han vill skulle försäljningsmandaten rivas upp. Han tycker riksdagen ska ta ställning till varje försäljning. Men han är realistisk. Att få gehör hos Socialdemokraternas finansministerkandidat Thomas Östros eller Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson Mikaela Valtersson blir svårt.

Men ståndpunkten är klar. Lars Ohly tycker att det är rationellt med en större gemensam sektor, där samhällsekonomisk hänsyn är viktigare än kortsiktiga företagsekonomiska motiv.

– Där är bankväsendet en anomali. Det måste vara världens bästa affärsidé. När det går bra plockar man ut vinster, när det går dåligt har man staten som garant.

Ett konkret förslag är att samordna den av staten delägda storbanken Nordea med det helstatliga bolåneinstitutet SBAB.

Tillsammans skulle det nya bolaget kunna offra en del av vinsten för att konkurrera med privatägda affärsbanker, tycker Lars Ohly. Han är inte heller främmande för att svenska staten går upp i ägande i Nordea.

Statens roll under finanskrisen provocerar Lars Ohly. Mer specifikt: att skattebetalarna ställde upp med ett paket på 1?500 miljarder kronor i garantier, utan att få inflytande.

Garantin i sig gjorde att svenska affärsbanker fick större möjligheter att överleva, hävdar han. Han vill ha ett inflytande i bankerna som motsvarar den risk staten tagit och pekar särskilt på Swedbank. Storbanken var krisens största mottagare av statsgarantier då kreditförluster i Baltikum hotade dess existens.

Så långt som till att förstatliga Swedbank vill dock inte Lars Ohly gå.

Däremot tycker han att regeringen borde ha övervägt att behålla investmentbanken Carnegie, som förstatligades i november 2008 i samband med att Finansinspektionen drog in tillståndet.

– Jag vill skynda långsamt med att återgå till gamla ägarförhållanden när skattebetalarna ställt upp. Jag tycker att vi ska kräva inflytande över verksamheten och kan tänka mig att behålla ägandet i vissa fall. Det innebär inte ett tvångsförstatligande, utan snarare ett omvänt tvång. Det är skattebetalarna som har tvingats gå in med pengar.

Rödare än så blir han inte, den gamle kommunisten.

Pappa var präst

Namn: Lars-Magnus Harald Christoffer Ohly.

Aktuell: Ledare för Vänsterpartiet, ett av partierna i det rödgröna regeringsalternativet.

Född: I Spånga den 13 januari 1957. Pappan var präst.

Bor: I en nybyggd bostadsrätt på Lilje-holmskajen “med såna där kökslådor som stängs sakta på slutet”.