Bankmannens beska besked

Björn Wahlroos, vd för och delägare i den finländska försäkringskoncernen Sampo, kan vara nöjd. För även om han är chef för ett börsnoterat finansföretag mitt i en finanskris har det mesta gått hans väg det senaste året.

I fjol sålde Sampo sin bankdel till Danske Bank på eller nära toppen för 40 miljarder kronor, vilket gjorde koncernen tredelad – försäkringsbolaget If, ett livbolag samt en påse pengar. Hälften av pengarna har investerats i Nordeaaktier, en investering som visserligen har tappat i värde men Nordea har gått bättre än både Swedbank och SEB. Utöver det kan han glädjas åt att de trilskande islänningarna i investmentbolaget Exista tvingades sälja sin post i Sampo.

Om man just nu vill höra en röst inifrån en finanskoncern finns det, förutom de lyckade affärerna på senare tid, flera skäl att träffa Björn Wahlroos. Eller “Nalle”, som alla säger i den finska ankdammen. Han är doktor i nationalekonomi och var i början på 1980-talet professor på Svenska Handelshögskolan i Helsingfors. Som vice vd på dåvarande Föreningsbanken i Finland satt han i början av 1990-talet mitt i den finska finanskrisen och kunde då se bankerna stå på avgrundens kant. Det ledde till att Föreningsbanken tog över konkurrenten KOP och bildade Merita. Som i dag är en del av Nordea, där Wahlroos sedan i våras sitter i styrelsen.

Vi träffar Sampochefen på hans kontor, alldeles invid Esplanaden och Salutorget i centrala Helsingfors. Eftersom man just nu har “tyst period” svarar han inte på några frågor om bolaget. Men han konstaterar att Sampo ju inte är någon bank utan “ett överkapitaliserat försäkringsbolag”.

– Ett försäkringsbolag har ju den roliga egenskapen att det inte har några skulder. Våra skulder är bara en kalkyl av det försäkringstekniska ansvaret. Vår kassaström är kontinuerligt positiv, vilket gör det trevligt att vara försäkringskoncern i den här krisen.

Hur har Finlands banksektor klarat sig?
– Vi har bara en stor genuint finsk bank, OP-Pohjola, och den har inte problem. Jag tror inte att någon större finansiell institution i Finland har särskilt stora problem. Vi har ju ingen Baltikumexponering sedan vi sålt Sampo Bank, som var tredje största bank i den regionen.

Hur är din syn på Baltikums ekonomier generellt?
– De har ett prekärt läge av en enda orsak. De har alla övervärderade valutor, i varierande mån. För oss som har upplevt 1991 i Finland är en resa till Baltikum ett deja vu. Det är fullständigt absurt att människor tror att det är till nytta för någon att upprätthålla en övervärderad valuta. Det är ju det säkraste sättet att strypa all näringsverksamhet i de länderna, de tappar totalt sin konkurrenskraft mot utlandet i och med att den inhemska kostnadsnivån är högre än den borde vara.

Finns det mycket i dagens kreditkris som du känner igen från Finlands bankkris?
– Jag råkade vara i England förra veckan just när deras stödpaket presenterades. Precis som i Finland 1992, räknade då tidningarna ihop alla äpplen, körsbär och päron och presenterade gigantiska belopp, och delade sedan med antalet medborgare för att visa hur mycket var och en stod för.

– Man kan tycka vad man vill om George W Bush, men när han presenterade krispaketet hade han en av sina bättre presstillställningar faktiskt, där han sa: Snälla, kom nu ihåg att det här innehåller många olika element, att större delen faktiskt kommer tillbaka. Det är också ett deja vu, det finska bankstödet kostade också till slut ganska litet.

De banker som har fallit de senaste veckorna, vilken är din analys av orsakerna?
– På finansmarknaden kan du i princip ha två sorters djur: väljer du en intransparent struktur, så måste det finnas en övervakningsmyndighet, en finansinspektion eller något annat, som har rätt att titta igenom strukturen och säga om den är okej. Så är fallet med de vanliga affärsbankerna. Sedan kan du ha ett icke övervakat djur, som hela tiden måste se till att det kan upprätthålla marknadens förtroende, framför allt genom att vara transparent. Detta är investmentbankerna.

– Den traditionella investmentbanken har ju varit fondkommissionär och rådgivare, som så småningom började hålla tradingkonton för att kunna vara market maker. Men som ännu inte var en särskilt stor investerare i sig. Problemet var att investmentbankerna började agera som den intransparenta strukturen, och byggde upp balansräkningar som bara växte och växte.

– I det första skedet av den här krisen såddes det ett frö av osäkerhet, mitt i den här intransparenta strukturen, subprime. När det var sått uppstod en växande oro gällande “vad finns där egentligen?” Man upptäckte plötsligt hur enormt intransparenta de var och man vågade inte låna ut till varandra, vilket ledde till investmentbankernas fall. Att sådana investmentbanker egentligen borde behandlas som det andra djuret, affärsbankerna, blev ju tydligt när två av de mest välkända aktörerna, Goldman Sachs och Morgan Stanley, flyttade till den andra sidan. Där slutade fas ett av historien, med slutet på den vildvuxna investmentbanken.

Och nästa fas, den kris vi har sett i Europa?
– Vad det här sedan åstadkom är svårare att beskriva i exakta ekonomiska termer. Panik är inget som det finns en ekonomisk teori för. Generellt kan man säga två saker: För det första att det var förutsägbart. Både jag och många andra hade varnat många gånger: För guds skull – sitt inte här i Europa och tro att vi inte skulle påverkas av detta. Det är inte mer än två månader sedan som seriösa människor sade att Europa kommer att komma “hund ur grind”, som det heter på finska. Det var nonsens. Transmissionsfunktionerna finns där. Och för det andra: Europas realekonomi är i mycket sämre skick än USA:s.

– Det är dessutom fel att säga att det “spriddes” till Europa. Den irländska och spanska fastighetskrisen fanns där redan före subprimekrisen. Och en liknande utveckling har du sedan också sett i den brittiska bolånemarknaden.

Har centralbankerna varit för släpphänta?
– Jag tycker inte att centralbankerna har gått för långt i relaxering. Det är klart att de ska släppa på säkerhetskraven i ett sådant här läge. När man märkte att det inte räckte, var man i stället tvungen att komma med statsgarantier för att återställa förtroendet på marknaden.

– I en tidigare intervju har jag sagt att jag var säker på att det var rätt att släppa Lehman i konkurs. Det är jag inte säker på längre, det kan hända att det var den utlösande faktorn för paniken. Jag tyckte då att det var rätt att påminna marknaden. Men nu visar det sig att det var en ännu känsligare fråga än vi trodde.

Att döma av vad du säger, anser du att det bara är likviditet som har fällt bankerna i Europa?
– Det har funnits några enstaka solvenscase, men vare sig du talar om Dexia eller om Fortis eller… nu ska jag inte nämna några svenska namn… ja, alla de affärsbanker som har lyfts fram i krisen, så har det handlat om oförmåga att täcka underskottet på centralkontot över natten.

Men i fallet Lehman var det väl förväntningar om insolvens? Om de hade redovisat sina tillgångar som de borde ha gjort, så hade de varit insolventa.

– Solvens blir ett mycket relativt begrepp i en sådan här kris. När marknad efter marknad stänger, upphör priserna att ha en logisk innebörd. Bara om du definierar en asgams köpkurs som ett rimligt gängse värde, då är ditt argument korrekt.

– När det inte finns några köpare av tillgångarna, och spreaden mellan köp- och säljkurs vuxit sig så stor, och du tar den ena och säger att det här är ett rimligt värde, det tycker jag inte är ett logiskt hållbart argument. Att säga att Lehman var insolvent för att de hade mycket illikvida tillgångar, det håller jag inte med om.

När marknaderna för så stora delar av tillgångarna ändå kan sänka en bank, har man då inte tagit för stor risk i relation till sitt eget kapital?
– Där kan jag säga, inte minst mot bakgrund av hur vi själva har agerat: Ja, det har de gjort. Det är ju därför du har eget kapital, att du kan ställa dig upp inför marknaden och säga: Tänk er det mest absurt pessimistiska scenario som bara går och så ser vi att kapitalet räcker ändå. Det är den sits åtminstone jag tycker om att vara i, men det är ju naturligtvis inte samma som Basel II-definitionerna av minimikapital.

– Åtminstone i efterhand är det uppenbart att de finansiella aktörer som byggde upp dessa stora intransparenta balansräkningar av illikvida finansiella tillgångar hade alldeles för lite kapital.

Varför blev det så?
– Det skedde en kollaps i ett av de väsentliga elementen av vårt kapitaltillräcklighets- och vår finansiella stabilitets managementsystem, det vill säga rating. Alldeles för många tillgångar som har fått betyget AAA, AA eller A har medfört alldeles för stora förluster. Denna enkla empiriska observation räcker för att säga att någonting har varit dramatiskt fel på det sätt man har satt kreditbetyg på våra tillgångar. En av de stora orsakerna till att intransparensen blev så mörk och djup var att kreditvärdighetsbedömarnas värderingar av stora klasser av tillgångar var helt värdelösa.

– Jag vill påminna om att Moody’s för två år sedan lyfte alla de tre ledande isländska bankerna till AAA-status. Det gällde i ungefär två eller tre veckor, ända till marknadens ramaskri ledde till att betygen sänktes igen. Motiveringen för höjningen var att Moody’s hade fått ett starkt stödjande utlåtande från isländska myndigheter att de nog skulle stå bakom sina banker.

– Jag vill dock inte anklaga ratinginstituten, de använder vissa kriterier för det här som jag inte har någon orsak att anta vara korrumperade eller systematiskt felaktiga. De uttalade sig bara om en risk de aldrig hade upplevt. Det är därför jag säger att det här är en lärdomsprocess.

Hur hade man kunnat undvika den här uppbyggnaden av intransparenta strukturer?
– Varje finansiell kris är unik. Jag hör inte till dem som tror att det blir något bättre med att försöka kraftigt reglera det här systemet, utan vi lär oss hela tiden.

Men kan en bra regel vara att kräva mer information?
– Eller kräva mer kapital. Du måste antingen ge mera information, eller ha mera kapital om du inte kan ge information.

Men om de här investmentbankerna hade haft krav på sig att redovisa tydligare vad de hade i sina böcker, hade de då inte kunna undvika den här krisen?
– Så länge alla hade trott på ratinginstituten så hade vi haft problemen i alla fall.

Det hade inte gått att reglera, alltså?
– Jag tror inte det. Jag talar ganska mycket med skandinaviska centralbankirer och reglerare. Ingen av dem tror på att det finns någon ny regleringsform som skulle eliminera, eller i väsentlig grad minska det problem vi har haft att göra med.

Så vi hade inte kunnat undvika de här bankernas fall, deras uppbyggnad av tillgångar i balansräkningen i relation till kapitalet?
– Den del som berodde på likviditet tror jag att vi skulle kunna ha undvikit. Det finns ett panikelement, måhända resultatet av ett felaktigt beslut om Lehman, måhända någonting annat. Men likviditetsproblemen kan man med riktiga centralbanksåtgärder, i princip, alltid lösa.

Marknadsvärdering av tillgångar i balansräkningen pekas också ut som en bov i dramat, hur ser du på det?
– När jag startade i bankvärlden var ett värde det som bankens finanschef sa att det var. Jag har varit en stark förespråkare för marknadsvärdering av tillgångarna. Men när en allt större del av tillgångarna i systemet har blivit sådana som det inte finns någon likvid marknad för, har ju “mark to market” blivit lite problematiskt. Om det var vansinnigt att bolaget självt sade vad någonting var värt, så är det ju lika vansinnigt att plocka en nästan arbiträr köpkurs, som man hittar på någon obskyr skärm någonstans.

– För fem år sedan hade vi en annan kris, med revisorerna i USA och Enron. Det är ju ingen överdrift att säga att revisorerna är på tårna. De är livrädda för att ställas till svars för att ha godkänt ett för högt värde på någon tillgång. Och kombinationen marknadsvärdering enligt IFRS och livrädda revisorer plus ett paniskt finanssystem har ju varit giftig.

Vad anser du då behöver göras?
– Vi måste nog revidera redovisningsreglerna så att det finns mera tolkningsutrymme. Revisorerna har hittills fått se att det enda som ökar är deras finansiella ansvar, hur mycket de kan ställas till svars för. Kanske borde deras status återupphöjas, kanske borde de ges lite mera skydd mot skadeståndskrav eller åtal, för att de ska återfinna sin position som oberoende skiljedomare av värderingsfrågor.

Är inte ett av huvudproblemen att så stor del av bankernas tillgångar har värdepapperiserats, och blivit rörliga i värdering?
– Värdepapperisering har skapat enormt mycket gott, genom att skapa en mer effektiv fördelning av risk.

Kan man verkligen tro på det påståendet längre?
– Det är helt uppenbart att man kan tro på det. Jag har inte den exakta volymsiffran, men jag skulle gissa att tre fjärdedelar av alla värdepapperiseringar är sunda och bra. Se bara på era säkerställda svenska bostadsobligationer, det har varit en alldeles utmärkt konstruktion. De är byggda med rimliga värderingsgrunder, med ett “loan to value” på mellan 50 och 60 procent. De är genuint AAA i den meningen att man vet att i dem finns ingenting annat än svenska bolån, som är en ganska homogen massa.

Men är inte det ett bra exempel på att regler kan skapa bättre typer av värdepapper?
– Nej, det finns inget sätt att definiera värdepapperisering i en lag. Om inte ens ratinginstitut kan få det rätt lär inte en lagstiftare göra det heller. Marknaden kommer att reglera sig själv. Det kommer att dröja länge innan någon vågar köpa intransparenta produkter. När vi nästa gång kör i gång värdepapperiserade marknader, måste strukturerna vara enklare så att investeraren själv ungefär förstår vad han sätter sina pengar i. Och ha ett ratingsystem som folk litar på.

Din slutsats är alltså att vi inte hade kunnat undvika krisen i banksystemet och vi kommer inte att kunna undvika den i framtiden, när det dyker upp nya instrument som ingen förstår.

– Exakt.

Men den här krisen är ju så omfattande att den ställer frågan om inte skadan är större än värdet av finansmarknaden.
– Det finns ett problem i det resonemanget, eftersom det utgår ifrån att allt det som nu sker och kommer att ske i realekonomin skulle vara en konsekvens av det finansiella debaclet. Så är det ju inte. En stor del av det som händer, skulle ha hänt “so wie so”. Allt är inte bankernas fel. Utan tvivel har finansmarknadens instabilitet försvårat möjligheterna för den reala ekonomin att rycka upp sig. Men det är fullständigt uppenbart att den ekonomiska utvecklingen höll på att avstanna, och avstanna ordentligt, på egen hand.

Vad tror du då om konjunkturen för Europa och Norden?
– Jag är mer optimistisk för USA än konsensus och mer pessimistisk gällande Europa. Jag är mer optimistisk för Norden än för Europa. Allt detta har bara att göra med flexibilitet. När världsefterfrågan, räntor och valutor förändras är anpassningsförmåga avgörande. Och det har Norden betydligt mer än Tyskland och Frankrike, för att ta några exempel. Och USA har mer flexibilitet än Europa.

_____________________

Tror på rättvisan

Namn:Björn Wahlroos

Familj:Fru Saara, sonen Thomas och dottern Nina.

Född: 1952

Utbildning:Svenska Handelshögskolan i Helsingfors (Hanken), doktor i ekonomi 1979.

Karriär: Professor Hanken 1974–1985, Brown University 1980–1981, Kellogg Graduate School of Business 1983–1984, medlem av direktionen Föreningsbanken i Finland 1985–1992, sist vice vd. Köpte ut investmentbanken 1992, startade Mandatum som 2001 gick ihop med Sampo-Leonia och bildade det nuvarande Sampo där han är vd. Ska bli ordförande nästa år och lämna över till vice vd:n Kari Stadigh.

Övriga uppdrag:ordförande UPM-Kymmene och styrelsemedlem i Nordea. Ekonomisk rådgivare till Svenska Folkpartiet.

Motto:”Livet är rättvist på lång sikt”.