Bankernas skuldbergIslands huvudvärk

Islands tre största banker under statlig kontroll, aktiemarknaden stängd, stämningshot från Storbritannien och en premiärminister som talar om risk för statsbankrutt. Två veckor måste vara rekordtid för att gå från att kallas finansmirakel till att liknas vid en bananrepublik. Frågan är om den isländska jollen till stat har kraft att rädda den enorma kapsejsande skuta som landets finanssystem utgör. För trots ivrigt ingripande från politiker och centralbank har den isländska kronans fall och företagens likviditetskris inte kunnat stoppas. Resultatet blev att landets ekonomi frös till is och avstannade i slutet av förra veckan.

Lars Jonung, forskningsrådgivare vid EU-kommissionen i Bryssel, tidigare professor vid Handelshögskolan i Stockholm och expert på ekonomiska kriser, är en av dem som tror att Island kan få stora svårigheter att ta sig ur situationen:

– Det är den stora skulden i utländsk valuta som landets banker byggt upp under boomåren som hotar att knuffa hela ekonomin över stupet. När banker förstatligas omvandlas i praktiken deras åtaganden till en statsskuld – som dessutom växer i takt med att landets valuta faller.

Ett sådant scenario – för alla banker är inte fullt förstatligade ännu – vore inte roligt för islänningarna. Tittar man på balansräkningarna för de tre största bankerna Kaupthing, Landsbanki och Glitnir i halvårsrapporterna från juni i år så uppgick skulderna sammanlagt till 13 600 miljarder isländska kronor, motsvarande 123 miljarder dollar. Jämför man den siffran med Islands BNP på 14 miljarder dollar kan man räkna ut att statsskulden, som hittills legat på angenämt låga 28 procent, skulle raka i höjden till 878 procent. En ohållbar siffra, vilket tydliggörs av att Italiens och Greklands statsskulder på knappt 100 procent anses vara mycket höga.

Riktigt så illa som en statsskuld runt 900 procent ser det dock inte ut att bli för Island. Eileen Zhang, ansvarig för Island på kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s, tror att isländska staten kommer att göra allt för att hålla bankernas skulder på armlängds avstånd. Just nu befinner sig Landsbanki och Kaupthing till exempel i så kallat recievership, ett slags tvångsförvaltning, som kan leda till ackordsförhandligar med lånegivarna där man kommer överens om att bara betala av delar av skulderna. I det fallet har staten ännu inte tagit på sig det direkta betalningsansvaret.

– Om bankernas totala skuldmassa redan skulle ligga i knät på den isländska staten, hade det varit mycket sannolikt att vi redan förklarat nationen som betalningsoförmögen, säger Zhang.

Om ett eller flera av de stora kreditvärderinsinstituten skulle meddela att Island sannolikt kommer att ställa in sina betalningar skulle det innebära att den isländska staten de facto vore försatt i konkurs. Det är det närmaste ett land kan komma en officiell bankrutt eftersom möjligheten att juridiskt försätta en stat i konkurs inte finns i dag. Idén har dock funnits. Efter Argentinas finanskris år 2002 framförde Internationella valutafonden tankar om ett förfarande för statsbankrutter som skulle minska parternas osäkerhet och påskynda uppgörelserna.

Men hur kan Island klara sina räntebetalningar och därmed undvika en de facto bankrutt? Förmåga att betala räntor på lånen avgörs givetvis av de tillgångar som står till förfogande och hur likvida de är. På ytan ser siffrorna i de isländska bankernas årsredovisningar egentligen inte sämre ut än för många andra banker – kapitaltäckningsgrad, soliditet, inlåningskvoter och andra nyckeltal ligger på liknande nivåer. Liksom i fallet med amerikanska och europeiska banker i kris är värdet på tillgångarna till stor del höljt i dunkel. Inte minst därför att flera marknader som skulle kunna ange ett pris i princip har upphört att existera.

I dagens klimat kan de flesta tillgångsvärderingar ifrågasättas, men den största osäkerhetsfaktorn för de isländska bankerna torde återfinns under rubriken “lån till kunder” i balansräkningarna, där man bland annat finner lån till investmentbolag, entreprenörer och företag. I genomsnitt motsvarar denna post 64 procent av bankernas sammanlagda tillgångsmassa på 130 miljarder dollar, det vill säga runt 85 av miljarder dollar. Enligt en bankir som Affärsvärlden talat med skulle dessa “lån till kunder” kunna jämställas med skräpobligationer. Historiskt sett har sådana fallerat i 20 procent av fallen, vilket skulle betyda att ungefär 17 miljarder dollar av de isländska bankernas tillgångar vore luft, en siffra som motsvarar 13 procent av de samlade tillgångarna.

Det här är en snäll beräkning. Men även om luftsiffran i realiteten vore den dubbla, är ett ännu större problem för Island det stora och ökande likviditetsbehovet.

I och med den isländska kronans fall mot dollarn och euron fördyras hela tiden räntebetalningarna på de lån som ligger i utländsk valuta. På tillgångssidan kan man utläsa av rapporterna att runt 70 procent motsvaras av utländskt ägande. Antar man att det förhåller sig ungefär likadant på skuldsidan så betalar Island just nu räntor på ett kapital runt 160 miljarder dollar, i stället för på de drygt 120 miljarder dollar som vore fallet om skulderna fallit i samma takt som kronkursen sedan halvårsbokslutet.

– Skulder som ligger i isländska kronor blir inte dyrare och centralbanken kan i princip bli av med dem genom att trycka pengar och skapa en inflation som minskar lånens värde. För att som stat betala tillbaka utlandslån återstår dock bara att göra budgetnedskärningar, öka skatteintäkterna och öka exportinkomsterna. Därför ställer man gärna utlandsskulden i relation till ett lands BNP – det är ett bra mått på en nations totala internationella upplåning och exponering. Och då ser Islands siffror oroväckande ut, säger Lars Jonung.

Man frågar sig vad de sysslar med på Island just nu för att undvika statsbankrutt, centralbanken, politikerna och delegaterna från Internationella valutafonden som också befunnit sig på ön de senaste dagarna.

– Jag förmodar att de framför allt arbetar med att säkra utländska lån som stärker valutareserven och därmed försvarar kronkursen, säger Zhang på Standard & Poor’s. Att man för hem så stora tillgångar som möjligt till Island för att placera dem i nya bolagskonstruktioner som är skyddade från utländska fordringsägare är en vidare hypotes om vad som pågår bakom kulisserna.

Ingen vet exakt hur sagan kommer att sluta. Säkert är bara att många kommer att känna sig plundrade där islänningarnas finansiella vikingatåg dragit fram.

– Med tanke på att räderna letts av ett gäng glada, oerfarna och spelsugna amatörer är jag inte förvånad. De gamla vikingarna var nog mer försiktiga och långsiktiga i sina härjningståg än dagens finansiella äventyrare. De riskerade ju sitt eget kapital – inte andras, säger Lars Jonung.