Bankcheferna är de mest skyldiga

Enligt kaosteorin kan en fjärils vingslag i Amazonas starta en händelsekedja som leder till en orkan på andra sidan jordklotet. Den 24 mars 1989 gick oljetankern Exxon Valdez på grund utanför Alaska och orsakade ett gigantiskt utsläpp. En händelse som startade en utveckling som ledde fram till dagens kreditkris, enligt Financial Times skribent Gillian Tett i hennes bok Fool’s Gold (recenserad i Affärsvärlden nummer 21).

Boken landar mitt i den pågående diskussionen om skulden till finanskrisen. Marknadsliberala tankesmedjor och debattörer gör just nu allt för att skylla krisen på myndigheterna – alltför aggressiv penningpolitik, lagstiftning inom bostadssektorn i USA samt bristande övervakning. På samma gång använder vänstern krisen för att misskreditera marknadsekonomin och kräva en kraftig omreglering av bankbranschen.

Som finansmarknadsredaktör på världens främsta affärstidning är Gillian Tett knappast någon vänsterfigur. Hennes imponerande skildring i boken ger däremot mycket lite stöd för att några andra än bankerna själva och deras företagsledningar bär huvudansvaret för krisen.

Hon skildrar en grupp finansiella innovatörer på den amerikanska storbanken JP Morgan. När Exxon ville ha en lånelina på 5 miljarder dollar för eventuella skadestånd efter olyckan ville banken inte ta på sig kreditrisken, det skulle kräva så för mycket kapital i balansräkningen. Innovatörerna kom då på ett sätt att sälja bort kreditrisken genom ett bytesavtal med utvecklingsbanken EBRD. Den första “credit default-swappen”, CDS, var född.

Användandet av CDS exploderade under åren som följde. De tillgångar vilkas kreditrisk kunde bytas bort gick från enskilda lån till hela nationer. Amerikanska myndigheter ville, visar Tett, reglera de nya instrumenten. Men efter intensivt lobbying från banken stöp regleringsförsöket.

För att pumpa ut CDS:er behövde JP Morgan-teamet motparter, likt EBRD. Därför skapades artificiella motparter utanför bankens balansräkning (Special Purpose Vehicles) där banken placerade stora delar av sina kreditportföljer men bara sköt till ett mindre eget kapital. I den första SPV:n bidrog JP Morgan bara med 700 miljoner dollar för en kreditvolym på 9,7 miljarder. Krediterna i SPV:n delades sedan upp i paket med olika risk och såldes vidare. Paketen fick namnet Syntetic Collateralised Debt Obligation – något som i dag går under beteckningen CDO.

JP Morgans CDS:er och CDO:er skapades därför för att banker skulle kunna kringgå de så kallade Baselkraven på hur mycket eget kapital banken måste hålla som buffert. Det hade inte behövt bli ett problem, så länge banken verkligen förstod risken i de underliggande krediterna. Tett visar hur JP Morgan av den anledningen vägrade att byta bort risken i bostadskrediter – den största tillgångsmassan på kreditmarknaden. Teamet hade för lite historik över hur de uppförde sig för att kunna prissätta instrumenten. Men i princip hela den övriga bankvärlden resonerade annorlunda och öste ut bostads-CDO:er, allt medan JP Morgan förskräckt såg på. Det är också anledningen till att JP Morgan överlevde, medan andra banker dog.

Flera banker köpte också på sig CDO-stockar i ren spekulation och blev därigenom mer av hedgefonder än bankföretag – också det affärsbeslut av bankernas ledningar. När marknaden inte längre ville eller kunde absorbera kreditrisk, vände de sig till försäkringsbolag som AIG och kreditförsäkrare, så kallade Monolines. Trots ännu mindre detaljkunskaper om instrumenten än investmentbankerna började försäkringsbranschen också svälja risk.

Fool’s Gold illustrerar också problemen med prissättningen på hela CDO-marknaden. Eftersom det fanns så lite historik av hur instrumenten uppförde sig, värderades de alla efter statistiska modeller (enligt en så kallad Gauss-fördelning). Alla på marknaden använde samma formel, vilket skapade en konstgjord prisstabilitet och gjorde att risken på hela den globala kreditmarknaden under 2004-2006 drogs ned. De första CDO-affärer som gjordes utan statistikvärdering skedde när banken Bear Stearns hedgefonder paniksålde instrumenten år 2006. Då till priser som ingen kunde ha drömt om. Eftersom nästan hela CDO-marknaden var knuten till några få prisindex (ABX, MBX etc) och alla banker som ägde dem var tvungna att marknadsvärdera dem, innebar de indexrasen omedelbart gigantiska förluster, vilket bidrog till hastigheten i kollapsen.

Alla dessa val – att göra bostadsobligationer till CDO:er, att lägga ut konstruktioner med litet eget kapital utanför balansräkningen och att lägga CDO-stockar i balansräkningen trots att marknaden var helt outvecklad – utgör enskilda affärsbeslut som bankledningar har fattat och i dag måste ta ansvar för. Att många fattade samma korkade beslut gör det inte nationalekonomiskt rationellt.

Visst bidrog en expansiv penningpolitik, USA:s handelsunderskott och dålig övervakning till att kreditbubblan blåstes upp. Men utan bankledningarnas usla affärsbeslut hade deras koncerner inte gått under på det sätt och i den omfattning som skedde. Det hade blivit en konjunkturnedgång, men ingen global bankkrasch.

___________________________________________________________

Svallvågor

Affärsvärldens varning blev verklighet

Den 18 februari slog Affärsvärldens Gösta Carlberg larm om de börsnoterade oljebolagens finansiella läge. I artikeln lyftes fem bolag fram som kunde bli tvungna att göra en nyemission.

Tre av dessa bolag har sedan dess presenterat att de hämtar in nytt kapital. Ett fjärde har tvingats till försäljnignar för att dra in pengar.

I april gjorde det Mats Gabrielsson-kontrollerade Malka Oil en nyemission på 141 miljoner kronor. I maj berättade Tethys Oils vd Magnus Nordin att bolaget skulle ta in 40 miljoner kronor i en riktad nyemission. Och så häromveckan offentliggjorde Alliance Oil, tidigare West Siberian Resources, en konvertibelemission på 225 miljoner dollar och riktad emission av aktier om 100 miljoner dollar. Ginger Oil har visserligen inte gjort en nyemission men ändå tvingats sälja en del av ett projekt för 12 miljoner kronor för att finansiera sig.

PA Resources, som i texten bedömdes ha medelhög risk för nyemission, hade i höstas gjort en stor konvertibelemission och har inte gjort något därefter. Men, som texten varnade för, kan det behövas igen då ett obligationslån på 300 miljoner norska kronor förfaller i mars nästa år.