Baltiska bekymmer

Måndagen den 25 mars 1990 fylldes Norrmalmstorg i Stockholm för första gången av människor som slogs för Baltikums frihet. Vecka efter vecka trotsade tusentals människor sedan kyla och regn för att manifestera sin solidaritet med de baltiska folken. ”Vi stöder balterna” löd parollen som såväl politiker som vanligt folk hoppades skulle höras från Norrmalmstorg till Röda torget i Sovjetunionens huvudstad Moskva.

Frihet är det bästa ting som sökas kan i världen kring, skaldade moderatledaren, och snart statsministern, Carl Bildt.

Ett och ett halvt år senare erkändes Estland, Lettland och Litauen som självständiga stater. Det blev inte bara början på ett trevande försök att återetablera demokratin. Det blev också startpunkten för en ekonomisk frigörelseprocess och en omställning mot marknadsekonomi.

Svenska politiker, tjänstemän, fackföreningspersonal och företrädare för akademin och näringsliv tog sig an de nya länderna. Telia köpte in sig i teleoperatörer och drog i gång mobiltelefonutveckling, Handelshögskolan i Stockholm etablerades i Riga, och bransch- och intresseföreningar som LRF etablerade verksamhet. Samtidigt fick exil-balter tillbaka gamla släktegendomar och knöt nygamla band med sina forna hemländer.

Men för att hjulen verkligen skulle börja snurra behövdes framför allt en sak: banker.

***

På en anspråkslös kursgård utanför Stockholm anordnade SEB i början på 1990-talet kurser i ämnet ekonomi och bankrörelse. Där samlades oerfarna balter för att lyssna och lära av svenska experter.

Balterna skulle meriteras till arbetet som slipade banktjänstemän.

Behovet av utbildning var stort.

I Sovjetunionen fanns bara en handfull banker, samtliga statliga. Viktigast var centralbanken Gosbank, var huvudsakliga uppgift var att verkställa regimens femårsplan. Därtill tog fem statliga banker hand om var sin del av ekonomin: industri, jordbruk, husfinansiering, utrikeshandel och privatpersoner. Den sistnämnda var sparbanken Sberbank, där de sovjetiska medborgarna hade sina löne- och sparkonton, och som gav minimal ränta. Någon finansiell industri existerade inte. Ingen kreditgivning, inga börser, ingen leasing, ingen obligationsmarknad.

Att få i gång en fungerande finansiell sektor var avgörande för att få baltländernas ekonomier att växa. Och det dröjde inte länge innan den finansiella industrin exploderade. Tolv månader efter självständigheten 1992 fanns 21 banker i Estland, 27 i Litauen och 61 i Lettland.

Deltagarna på den svenska bankkursen tillhörde dem som drog nytta av de nya fria marknaderna. Redan sommaren 1991, innan Estland blivit självständigt, startade Hannes Tamjärv, Jüri Mõis, Rain Lõhmus och Heldur Meerits Hansabank. Inledningsvis var Hansabank, eller Hansapank som den heter på estniska, en fristående gren av den första kommersiella banken i Sovjetunionen, Tartu Kommertspank, som fick tillstånd under president Michail Gorbatjovs perestrojka. I januari 1992 blev Hansabank helt självständig.

Problemet med att baltländerna på så kort tid fick en så stor mängd nya banker var avsaknaden av kontroll. Centralbankerna fick snart gå in och stärka upp systemet. Flera banker fick stängas ner till följd av tveksam affärsverksamhet, oegentligheter och likviditetsproblem, enligt Arturas Balkevicius, forskare på Mykolas Romeris-universitetet i Vilnius. Vid utgången av 1995 hade 15 av Litauens 27 banker kollapsat eller tvingats stoppa sin verksamhet till följd av likviditetsproblem eller andra konstigheter.

En av de främsta anledningarna till bankernas problem var, enligt Arturas Balkevicius, bristande kvalifikationer hos bankpersonalen, i synnerhet på risk- och kreditsidan. En bild som delas av en svensk banktjänsteman som verkade i Baltikum i slutet av 1990-talet.

– Att komma till Baltikum var en annan planet. Personalen hade läst kurs 1A i ekonomi och slängde sig med ord som cash management, men de kunde inte mycket.

***

Sparbanken Sverige var den första svenska bank som tog steget österut. Det var en naturlig följd av den strategi som bankens dåvarande koncernchef och starke man Göran Collert hade lagt grunden till, som gick ut på att skapa allianser och äga minoritetsandelar i nordiska banker. Efter att med stort besvär ha lotsat sparbankerna igenom finanskrisen i början på 1990-talet och slagit ihop dem till en gemensam storbank visade Sparbanken 1994 vinst för första gången på en rad år. Nu fanns pengar till ytterligare expansion.

År 1996 uttrycktes bankens nya vision i årsredovisningen. Man skulle vara den ledande banken i ”Nordikum”. Hädanefter ingick även Baltikum i de internationella expansionsplanerna. Sparbankens ledning hade alltså krisen i färskt minne när man i december 1996 tog steget och förvärvade 12,5 procent av den estniska sparbanken Eesti Hoiupank. Den var grundad på ruinerna av en gammal sovjetisk sparbank.

– Det var egentligen inte så mycket att ha. Fordringarna fanns på kontoren, men tillgångarna fanns i Moskva, säger en person som var verksam i Baltikum vid den tidpunkten.

Pengarna kom aldrig bankkontoren till godo, i alla fall inte i någon större utsträckning. I stället fick de nystartade baltiska centralbankerna gå in och stötta.

År 1998 förvärvade Sparbanken den lettiska jordbruksbanken Zemes Banka, även den med rötter i Sovjetunionen. Parallellt hade Hansabank fått fart på sin verksamhet. Även Hansabank expanderade, först in i Lettland, därefter Litauen. I flera fall köpte Hansabank verksamheter som startats av gamla kolleger från SEB:s kurser.

Sparbankens Houipank inriktade sig framför allt på privatkunder – Hansabank primärt mot företagskunder. Samordningsföredelarna var uppenbara. I april 1998 gick Houipank och Hansapank samman.

– Affären kom plötsligt, utan någon aktiv medverkan från den svenska ägaren, säger en källa med insyn.

Eftersom Hansabank var betydligt större än Houipank gick Sparbankens ägarandel ner från 25 procent till 7 procent. Samma år gick Sparbanken ihop med Föreningsbanken och blev Föreningssparbanken. Den nya koncernen började köpa aktier i Hansapank. Det gjorde även den svenska konkurrenten SEB. Priset på Hansapank-aktierna trissades upp. Striden om Hansabank slutade med att Swedbank köpte SEB:s 18 procent, med en smaskig reavinst på 200 miljoner kronor för den senare.

– Överenskommelsen med SEB innebär att vi skapar en tydlighet i ägandet, vilket är bra för Hansapank, sa Reinhold Geijer, som hade tagit över som vd och koncernchef i Föreningssparbanken, till SvD.

Efter en nyemission kom Föreningssparbanken upp i 60 procent av ägandet. Ordförande Göran Collert tyckte att det räckte så. Esterna skulle få känna att de hade en egen noterad bank som de kunde vara stolta över.

Problemet med det var att Hansabank inte var Sparbanken. Det såg de flesta som på nära håll verkade i den baltiska miljön.

– Att komma med svensk moral och svenskt rättesnöre, ett land som haft fred i 200 år med Skatteverk och allt på plats, och tro att ett land som levt i ett 45-årigt korrumperat sovjetsystem skulle fungera på samma sätt, det är naivt och dumt, säger en av Affärsvärldens källor.

Ordförande i Hansabanks förvaltningsråd var Anders Sahlén, tidigare generaldirektör på Finansinspektionen. Ytterligare några svenskar satt i styrelsen. På det hela taget verkade det inte mycket besvärligare än att äga en bank i Göteborg. De kunde flyga in på 50 minuter, ta en taxi direkt till bankens huvudkontor och flyga hem till middagen.

***

På den ordinarie bolagsstämman den 10 april 2003 lämnade Göran Collert över ordförandeklubban i Föreningssparbanken till Carl Erik Ståhlberg. Under Ståhlbergs ledning lades strategin med delägande om, vilket han redogjorde för på en kapitalmarknadsdag den 5 december 2003.

– Vi har inget intresse av att gå in i innehav där vi inte har ett hundraprocentigt ägande, sa han då.

Strategin var nu utbytt. I början på 2004 beslutade Föreningssparbanken att sälja innehavet i danska FIH, som förvärvats 1999. Verksamheten hade aldrig införlivats i Swedbank på det sätt man hoppats. Pengarna användes till att investera i tillväxtmarknaderna i öst. Och 2005 köpte Föreningssparbanken till sist 100 procent av aktierna i Hansabank. Vid den här tidpunkten hade den svenska banken representanter på plats, men det var fortfarande balter som varit med från tidigt skede som ansvarade för verksamheten.

Året dessförinnan hade de baltiska länderna gått med i EU. Det satte extra fart på ekonomin. ”Pengarna forsade in i de tre länderna, från EU, från utländska investerare, från balter som jobbade utomlands och – främst – från svenska banker”, skrev journalisten Birgitta Forsberg i boken Fritt fall.

Våren 2006 byter Föreningssparbanken namn till Swedbank.

Samtidigt lånar balterna pengar som aldrig förr. Snickaren köpte Porsche, receptionisten spekulerade i bostadsrätter. Den lånekarusell som snurrar allt snabbare gör att Swedbank är nära konkurs när allt kraschar vid den globala finanskrisen år 2008. Swedbank räddas av 220 miljarder kronor nödgarantier från svenska staten och två plågsamma nyemissioner.

Det var den baltiska verksamhetens första stora smäll.

***

Att gå från att vara en hårt styrd sovjetisk lydstat till en självständig demokrati var ingen enkel sak. The International Institute for Democracy and Electoral Assistance, Idea, som arbetar för att stärka demokratiska institutioner runtom i världen har skildrat balternas resa i rapporten Illicit Networks and Politics in the Baltic States.

I den redogörs för hur den nya självständigheten redan från början skapade spänningar mellan viljan att skapa en ren demokrati med fungerande juridiska system och infiltration av illegala krafter. Tjänstemän och politiker hade sina rötter i KGB, och ett system med tjänster och gentjänster var institutionaliserat. Samtidigt var det deras uppgift att kontrollera den illegala verksamheten. Det hela blev förstås inte bättre av att samma personer hade inflytande över domstolar och det juridiska systemet.

Politiker som sökte makt och rikedom såg potential i privatiseringsprocessen, skriver Idea. Forna sovjettoppar skolade om sig till ekonomiska magnater eller skaffade sig framträdande roller i de nya demokratiska politiska partierna. De första kopplingarna mellan ekonomisk och politisk elit var ett faktum.

Privatiseringsprocessen pågick samtidigt i Ryssland. Flera studier har visat att den var genomkorrupt. Finansiell manipulation, förskingring och bedrägeri spelade en avgörande roll när statliga tillgångar skulle delas ut. År 1995 uppskattades att 40 000 privatiserade företag kontrollerades av rysk organiserad brottslighet, däribland ett stort antal banker. Svarta pengar tvättades in i den vita ekonomin.

Rysk organiserad brottslighet sökte, enligt Idea, nya möjligheter i forna sovjetstater. De baltiska ländernas medlemskap i EU 2004 gjorde den baltiska regionen än mer intressant. Plötsligt gränsade Ryssland till EU. Smuggelgods som tidigare gått via Tyskland, Österrike och Italien flyttade till Estland, Lettland och Litauen. Och bankerna blev hett eftertraktade för att kunna tvätta ryska svarta pengar till europeiska vita.

Urholkade statliga institutioner, valutarestriktioner och en vilja att snabbt påbörja privatiseringsprocessen skapade en grogrund för politiker och tjänstemän från den baltiska nomenklaturan att skapa allianser med rysk organiserad brottslighet.

De illegala nätverken ökade samtidigt investeringarna i laglig baltisk verksamhet. Och finanskrisen år 2008 banade ytterligare väg för kriminell verksamhet. Priserna på legala verksamheter sjönk och kriminella gäng tog tillfället i akt att köpa in sig. På så vis säkerställde man inte bara avkastning på medellång och lång sikt; de legala verksamheterna kunde också användas för att tvätta pengar.

Brottsligheten tog sin nu in i branscher som fastigheter, bygg, energi, energiförsörjning, säkerhet, mat, kläder och läkemedel, enligt anonyma intervjuer genomförda av Idea i de tre huvudstäderna.

De kriminella nätverken tillsatte styrelser med nära kopplingar till den politiska och finansiella eliten, vilket gjort det allt svårare att spåra relationerna mellan brottslighet och politik.

Bilden förstärks av en tidigare Swedbankanställd, som tillägger att begreppet ”tvätta pengar” inte alltid är den genomkorrupta aktivitet som benämningen för tankarna till.

– Många privatpersoner är vanliga hederliga medel-Ivanovs som vill skydda sina besparingar efter flera bankkonkurser, rubeldevalveringar och valutareformer där tre nollor strukits. De öppnar ett konto utomlands för att helt enkelt skydda sina besparingar.

Andra gör det för att ge barnen en möjlighet att gå i skolor utomlands och kanske skaffa sig en meriterande utlandsexamen. En del ser det som en pensionsförsäkring. Det är bättre att köpa en semesterlägenhet i Spanien än att ha pengarna på en statlig bank i Ryssland.

Källan menar att merparten av det som omvärlden i dag kategoriserar som ”penningtvätt” i den baltiska kontexten snarare handlar om normal risk- och skatteoptimering, okunskap, gamla vänskapsband, rädsla att än en gång få sitt sparande eroderat samt en stark vilja att skapa ett bättre och säkrare liv åt sina barn.

– Med vetskap om det är det inte alltid helt svart eller vitt för bankerna att avgöra vad som ska betraktas som ”penningtvätt” i regelverkens bemärkelse.

***

Frågor om penningtvätt har alltid varit en del av bankernas vardag. Men de aktualiserades ytterligare efter dåden den 11 september 2001 och insikten om att svarta pengar fungerade som terrorfinansiering. Frågorna stod högt upp på dagordningen i Hansabank också.

– Det betraktades som de högsta riskerna. Det fanns bra system för att fånga upp penningtvätt, och om någon misstänkt transaktion dök upp så anmälde man det. Sen kunde man ju aldrig veta vad människorna hittade på. Vi hade ju tusentals anställda, säger en av dem som var verksamma på plats i mitten av 00-talet.

Bilden delas av andra som arbetade för Swedbank under åren efter millennieskiftet.

– Min reaktion var att de låg längre fram än vi vad gällde penningtvättsfrågor, både avseende strukturer och processer. Vi var blåögda i Sverige, säger en annan källa i banken, som menar att det var först efter 2012, när Finansinspektionen gjorde en ordentlig genomgång av samtliga svenska storbanker, som frågorna verkligen togs på allvar i Sverige.

– I Baltikum fanns då hela avdelningar som systematiskt jobbade med penningtvättsfrågor och skannade penningtvätt på ett sätt man inte gjorde hemma. Det var redan då känt att non-resident-konton var högriskkonton och vi jobbade aktivt med att minska sådana, säger källan.

Samtidigt påpekar han att det nät som fanns för att försöka fånga penningtvättstransaktionerna var grovmaskigare än det är i dag.

– Det förekom säkert att man missade saker, säger han.

Det råder ingen tvekan om att Swedbank marknadsförde sig som en bank med ett gott syfte, där affärerna var rena. Men med tanke på hur nära sammankopplad en del svart och vit verksamhet är i Baltikum är det uppenbarligen en komplicerad uppgift att säkerställa att inga olagliga transaktioner slinker igenom.

Att så är fallet syns i statistiken. Enligt IMF tvättas motsvarande 5 procent av jordens sammanlagda BNP genom det globala finanssystemet varje år. Och Europol bedömer att uppskattningsvis en tvättad krona av hundra i Europa upptäcks.

Att Swedbanks vd Birgitte Bonnesen i ett sådant läge garanterar att hennes bank är helt fri från inblandning i penningtvätt är kanske det mest anmärkningsvärda. Och helt klart hennes största huvudvärk just nu.