Bakbunden Borg

Ingemar Hansson, den vanligen mycket korrekte statssekreteraren i finansdepartementet, skämtade till det innan debattprogrammet Ekonomiklubben på Axess-tv spelades in förra torsdagen. Framför sig på det runda bordet hade han den färska vårbudgeten, i kungsblå dräkt.

– Det är en eftergift till gammelmoderaterna, sade Hansson med en passning till tidigare upplagor av partiet.

Den enda synliga eftergiften i så fall. För om något av årets vårbudget går till historien så lär det bli Svenskt Näringslivs dom att Anders Borg är den bästa socialdemokratiska finansminister som Sverige har haft.

Med budgetens tyngdpunkt på stöd till kommunerna och arbetsmarknadspolitiska åtgärder innebär den ytterligare ett avsteg från den i huvudsak skatteorienterade retorik som partiet drev till och med Bo Lundgren.

– Det här är en ganska traditionell svensk arbetsmarknadssatsning, förkunnade också Ingemar Hansson ogenerat i programmet.

Från andra håll har kritiken riktat in sig på att regeringen helt enkelt gör för lite för att stoppa den galopperande arbetslösheten. Även här märks en kanske intressant skillnad från tidigare varianter av moderaterna. Regeringen håller nämligen tyst om en bister sanning i ekonomin – ett budskap som de mer djupblå gammelmoderaterna aldrig försatt en chans att påpeka: politiker kan inte skapa jobb.

Visst finns det en lång rad förslag, inte minst från oppositionen, som påstås fixa nya jobb. Mer direkta konsumtionsstimulanser, mer pengar till offentlig sektor och investeringar i infrastruktur, till exempel. Men forskningen visar att det finns svårigheter med alla dessa tre vägar. Konsumtionsstimulanser – främst via en mer generös finanspolitik (sänka skatter, öka bidrag) – verkar helt enkelt inte fungera som ett sätt att minska konjunktursvängningarna. Så argumenterade nationalekonomiprofessorn John Hassler i en krönika i Affärsvärlden i höstas där han bland annat stödde sig på en studie från ekonomihögskolan Insead. Studien granskade 91 länder under åren 1960-2000 och visade att en mer expansiv finanspolitik tenderar att ge större konjunktursvängningar.

Mer pengar till kommuner och landsting, då? Leder inte det automatiskt till fler anställda där? Jo, de pengar som nu föreslås i budgeten är delvis tänkta att se till så att kommunerna inte behöver säga upp personal. Men Sverige har redan en rekordstor andel anställda i offentlig sektor. Varken Anders Borg eller andra ekonomer tror på att öka den nivån och det av flera skäl. Dels måste vi ha råd att finansiera den, och de pengarna hämtas från den privata sektorn. Dels riskerar en för stor offentlig sektor att tränga ut privata jobb och dämpa vändningen när den kommer.

Okej, men infrastruktur då? Vägverket sade i veckan att de hade massor av projekt på gång som inte fick pengar i budgeten. Men även här finns faktiskt omfattande forskning som visar att infrastrukturinvesteringar inte är långsiktigt tillväxt- och jobbskapande, vilket nog också bidrar till regeringens tveksamhet. Affärsvärlden berättade nyligen hur Robert Barro, ekonomiprofessor på Harvard, ifrågasätter den så kallade multiplikatoreffekten av stora statliga investeringar, det gäller både historiskt och nu president Barack Obamas gröna investeringar.

Enligt Barro kan tvärtom den typen av effekt till och med verka hämmande. IMF har också utvärderat effekter av politiska infrastrukturprojekt och är mindre kategoriskt, resultatet kan gå åt båda håll, men konstaterar också att uppsidan är begränsad. Och det löser inte arbetslöshetsproblemet.

Normalt i en konjunktursvacka är det i stället fallande räntor och försvagad valuta som borde sätta fart på den svenska ekonomin. Oroande nu är att inte ens låga räntor verkar väcka den svenska (eller utländska) konsumtionen.

Det är svårigheterna som vi har gått igenom som gör att regeringen vilar på hanen och bara försöker hålla arbetsmarknaden fungerande som möjligt till dess konjunkturen vänder. Anders Borg håller dessutom igen för att inte statsbudgeten ska försämras, med tanke på bankproblem och annat, liksom för att ha fläsk kvar i tunnorna till nästa års val. Sverige har nu “bara” ett budgetunderskott på mellan 3 och 4 procent av BNP, medan flera andra länger som USA och Storbritannien har över 10 procent – det finns alltså utrymme att spendera.

Men om spenderandet inte har någon större effekt på konjunkturen är valet enkelt. Då är det bättre att spara för att ha råd med den befintliga offentliga verksamhet som vi kommer att få ännu svårare att finansiera i morgon och övermorgon. Och att hålla tummarna för att världskonjunkturen vänder.

Utöver färgen på budgetpärmen har de nya moderaterna alltså fler likheter med sina föregångare än de vill medge. De är lika övertygade om det omöjliga att staten kan tillverka nya jobb. De håller bara tyst om det.

Anders billing

anders.billing@affarsvarlden.se