Bäddat för utlandet

Det är inte bara en naturlig del av den pågående internationaliseringen att så många svenska företag övergått i utländsk ägo eller fusionerats med utländska företag. Ett viktigt skäl är en oavsiktlig bieffekt av den gamla socialdemokratiska politiken.

Det skriver de två kända nationalekonomerna Magnus Henrekson och Ulf Jakobsson i tidskriften Ekonomisk Debatt.

Jämlikhet

Socialdemokraterna försökte, av jämlikhetsskäl, förhindra privat kapitalbildning och hålla nere det privata sparandet. Den tidigare finansministern Ernst Wigforss, vars idéer styrde partiets politik under en stor del av efterkrigstiden, hade en vision om “kapitalism utan ägare”.

Enligt de båda ekonomerna medförde socialdemokraternas företagspolitik, vars syften var rent inhemska och fördelningspolitiska, att de svenska storföretagen blev som paketerade för utländskt övertagande. Viktiga skäl till detta var att politiken främst gynnade de större företagen och därför ledde till ett extremt storföretagsberoende. Samtidigt är den svenska förmögenhetsmassan för liten för att hävda sig mot utländskt kapital. Skatterna medför dessutom fortfarande att det svenska ägandet diskrimineras. Utlänningar har i regel lägre skatt. De kan kräva lägre avkastning före skatt och finner därför de svenska företagen billiga.

– En politik som ursprungligen var utformad med utgångspunkt i en socialistisk vision har medfört att storföretagen är mycket öppna för utländska uppköp, skriver Henrekson och Jakobsson.

Wigforss lade grunden

Bakgrunden till politiken kommer kanske bäst till uttryck i “Arbetarrörelsens efterkrigsprogram”, där den tidigare finansministern Ernst Wigforss var huvudförfattare. Om det samhällsekonomiskt nödvändiga sparandet ska tillgodoses genom privat sparande skulle det, enligt denna skrift, krävas att en del måste ha så mycket större inkomster än andra att de har råd att spara stora belopp.

Privat sparande av nödvändig omfattning skulle kräva en mycket ojämn inkomstfördelning. Därför är det bättre att sparandet sker inom institutioner. Socialdemokraterna försökte utforma politiken så att såväl företagen som institutionerna gynnades, men inte ägarna. Nyare sparteorier ger inte stöd för Wigforss slutsats att rika hushåll sparar så mycket större del av sin inkomst.

Det var, enligt de båda ekonomerna, det ökade institutionella ägandet som paradoxalt ledde till att ett fåtal familjer kunde få ett sådant avgörande inflytande i storföretagen, med Wallenbergimperiet som främsta exempel.

Inget folkligt stöd

Det institutionella ägandet, den koncentrerade makten och gynnandet av storföretagen, medförde, enligt ekonomen Joseph Schumpeters teori, att det folkliga stödet för kapitalismen minskade.

Detta kunde underlätta socialisering, i Sverige i form av löntagarfonder. Men slutet av 1970-talet blev av olika skäl slutpunkt för en lång period av växande dominans för storföretag och en renässans för entreprenörskapet. Något politiskt klimat för socialisering finns inte längre.

Författarna tycker det är bra att regeringen markerat att den inte tänker tillgripa några protektionistiska eller socialistiska åtgärder för att bevara det svenska näringslivet svenskt. Däremot tycker de att det vore självklart att man avvecklar de regler som fortfarande favoriserar utländskt ägande, framför allt dubbelbeskattningen, förmögenhetsskatten och den högre reavinstskatten i Sverige än i de flesta andra länder.

De både ekonomerna tror ändå att “vi står inför en utveckling där en mycket stor del av de stora svenska företagen inom några få år kommer att vara i utländsk ägo”.