Avskaffa elfrälset

Elpriset är ett givet samtalsämne denna vargavinter och tidningarna tar tacksamt in diagram där kurvorna över elprisutvecklingen pekar upp i skyn. Nyligen rapporterade Energimyndigheten att elpriset har gått över 1 krona per kilowattimme vid endast åtta tillfällen sedan 2003 och att tre av dessa har infallit denna vinter. Basindustrin låter inte ett sånt tillfälle gå förlorat och har åter varnat för industridöd och propagerat för utbyggd kärnkraft.

Under sådan dramatik är det inte förvånande att diskussionen om miljömål och förnyelsebar energi hamnar i skymundan. Kanske blir det ändring den 25 februari. Då lägger regeringen fram sin proposition om att utvidga och vidareutveckla marknaden för så kallade elcertifikat. Certifikaten delas ut till dem som producerar förnyelsebar energi som vind- och vattenkraft och köps av elbolagen som måste ha certifikat för den el som sedan säljs vidare till företag och hushåll. Kostnaden för certifikatet hamnar på elräkningen.

Syftet med certifikathandeln är att få svenska elproducenter att producera mer grön el. Sverige har som mål att hälften av energin ska vara förnyelsebar 2020, 2008 var siffran 44,1 procent. Förslaget i den nya propositionen kommer med all sannolikhet att innebära att konsumenterna tvingas köpa ännu fler elcertifikat, för att ytterligare uppmuntra byggandet av förnyelsebara energikällor.

En fråga är dock vad som händer med de företag som i dag är undantagna från tvånget att köpa certifikat. De gäller den så kallade elintensiva industrin. Riksdagen har ansett att elkostnaderna skulle bli för höga om de också var tvungna att betala certifikatsavgiften. Det skulle resultera i att företagen inte klarar den internationella konkurrensen och därmed skapa onödiga svårigheter för basindustrin. De bolag som använder mest el och släpper ut mest koldioxid slipper alltså vara med och betala för utbyggnaden av den nya gröna elen.

De elintensiva företagen förbrukade förra året 41,6 terawattimmar och sparade därmed över 2 miljarder kronor, om man utgår från dagens pris på certifikaten. Ett antal av de elanvändarna, såsom Stora Enso, Korsnäs, Boliden och AGA Linde Gas, har dessutom varit med och startat vindkraftbolaget Vindin AB, med målet att om fem år starta projekt som ett normalår ska kunna producera 1 terawattimme vindkraft. De tilldelas då elcertifikat till ett värde av nästan 300 miljoner kronor, räknat på dagens förhållanden. SCA och Statkraft har också ett stort vindkraftprojekt på gång som ska ge 2,4 terawattimmar (och en certifikatintäkt runt 700 miljoner). Det basindustrin vinner på gungorna, vinner de då också på karusellen, så att säga.

Är detta rimligt? Nej, menar intresseorganisationen Svensk Vindeneregi, som i sitt remissyttrande till regeringen skriver att även elintensiva företag borde vara med och betala, åtminstone lite grann, för att uppnå de gröna målen.

I dag får de gröna elproducenterna intäkter både för själva elen som säljs via elbörsen och för certifikaten, vilket gör en investering lättare att räkna hem. Som exempel kostade elen runt 40 öre per kilowatt att förra året, medan elcertifikaten gav ytterligare omkring 30 öre. En relativt stor andel av de av de gröna producenternas intäkter består alltså av intäkter från elcertifikat.

Efterfrågan på certifikaten skapas genom att elleverantörer, som Eon, Fortum och God El, tvingas att köpa en viss mängd certifikat, en så kallad kvot.

Enligt Energimyndighetens rapport från 2009, tycker de flesta aktörer att systemet fungerar bra. Den fria marknaden gör att systemet i första hand gynnar energikällor som är billiga att etablera. Systemet har lett till att mängden förnybar energi ökat med 7,7 terawattimmar jämfört med år 2002.

Men ett bekymmer för de gröna elproducenterna är att det i dag finns ett överskott av elcertifikat på marknaden. Det pressar ned priset på certifikaten och de gröna producenterna får därmed lägre intäkter och kalkylen för att investera i ny, grön elproduktion blir sämre. Efterfrågan på certifikaten kan ökas genom att kvoterna höjs, alltså genom att elleverantörerna tvingas köpa fler certifikat. Samtidigt är det viktigt att kvoterna inte ändras ständigt. Förutsättningarna för såväl producenter som konsumenter ska vara förutsägbara. Men när en ny proposition nu läggs och kvoterna för konsumenterna sannolikt höjs, vore det skäligt att även Sveriges elintensiva företag var med och stod för en del av kakan.

Ett sätt att öka efterfrågan på certifikaten vore att ålägga de elintensiva bolagen en viss kvot. Den kan vara lägre än för andra konsumenter, för att inte göra energikostnaden alltför tung att bära. Det skulle inte bara leda till att de är med och bekostar andras utbyggnad av grön el, utan också skapa starkare incitament för dem själva att starta gröna projekt, såsom har gjorts med Vindin.