Avregleringen som gick snett

Hur kunde avregleringen av elmarknaden gå så snett? Elpriset är rekordhögt och väntas ligga kvar på den höga nivån. Ingen bransch har så många missnöjda kunder. Samtidigt går kraftaktierna som tåget. Förklaringen är enkel. Det pågår en gigantisk förmögenhetsöverföring från kunderna till kraftbolagen.

Syftet med en avreglering brukar ju vara att få en överföring åt andra hållet, från producenterna till kunderna i form av större utbud och lägre priser. Så har också skett inom flera branscher, som avreglerats.

Att flyga är numera mycket billigt. Det går att ta sig från norra Europa till värmen runt Medelhavet för några hundralappar. På teleområdet har vi också fått ett dramatiskt ökat utbud och lägre priser. Det går till och med att ringa gratis för den som anstränger sig lite i sökandet efter billiga alternativ.

På kraftområdet har vi inte fått något ökat utbud och följaktligen heller inga sänkta priser. Olika politiska beslut har satt stopp för ny konkurrenskraftig produktion att komma in i systemet. Det har gynnat de etablerade producenterna, som sluppit nya konkurrenter och kunnat stärka sina positioner på marknaden.

I Storbritannien ledde avregleringen i början av 1990-talet till att nya konkurrenter dök upp och utmanade genom att snabbt bygga gaseldade kraftverk. Det sänkte priserna rejält. Men i Norden har vi inte haft motsvarande utveckling.

Vi har i stället fått in de höga elpriserna från kontinenten, som i stor utsträckning styrs av priset på gas och olja, samtidigt som producenterna i Norden har kvar sina låga kostnader för att producera elen med hjälp av vattenkraft och kärnkraft.

De ökade vinstmarginalerna har sedan förstärkts ytterligare genom att producenterna kunnat lägga på kostnaderna för utsläppsrätter och elcertifikat, som led i en “grön skatteväxling”. Utsläppsrätterna, som behövs för att få producera fossilbaserad kraft, har de dessutom fått gratis vilket innebär att de fått dubbel ersättning. Elcertifikaten har skapats för att stödja förnybar energi.

Av dessa skäl är det inte så underligt att börsnoterade kraftbolag som finska Fortum och tyska Eon blivit favoriter på börsen. Kursen för Fortum har efter förvärven av Gullspång och Stockholm Energi 1998 gått från 4 euro till 20 euro, alltså femfaldigats. Eon, som köpt Sydkraft och Graninge, har fått sin kurs nästan fördubblad de senaste två åren.

Kunderna hos Fortum och Eon är inte lika nöjda som aktieägarna. Företagen hamnar i botten, alla kategorier, i de mätningar av kundnöjdhet som regelbundet görs av Svenskt Kvalitetsindex.

Det är inte mycket en elkund kan göra. Att byta leverantör hjälper ofta inte eftersom det inte förekommer någon större priskonkurrens. Och två tredjedelar av elpriset, skatt och nät, går inte att påverka.

Kunderna har hamnat i den sämsta av världar: höga priser, en del talar om ockerpriser, ingen konkurrens att hoppas på under överskådlig tid och få alternativ. Är man uppfinnare kan man kanske klä sitt hus med solpaneler, bli självförsörjande och klippa alla banden med elleverantörerna. Är man road av aktier kan man köpa kraftaktier. Då tjänar man i alla fall pengar på kraftbolagens övervinster.

Som medborgare kan vi svenskar trösta oss med att statliga Vattenfall har ökat kraftigt i värde på senare år. Om bolaget varit noterat skulle sannolikt börsvärdet ha legat på 240-280 miljarder kronor, alltså högre än Hennes & Mauritz. De flesta skulle nog ha föredragit lägre elpriser.