Avgången höjer inflationsrisken

Statsminister Göran Persson försäkrar efter finansminister ErikÅsbrinks avgång att den ekonomiska politiken inte ska ändras.Men om Persson har fått en finansminister efter sitt sinne börpolitiken bli något mer expansiv framöver. Detta kan vara påbåde gott och ont. Men otvivelaktigt stiger i så fall risknivån.Åsbrink ville driva en försiktig finanspolitik, tydligen alltförförsiktig enligt Göran Perssons mening. Åsbrink fick handgripligerfarenhet under 1980-talets stabiliseringspolitiskamisslyckande, som han inte ville upprepa. Om den nyefinansministern Bosse Ringholm säger statsministern att han harkompetens från många områden. I själva verket saknar den nyefinansministern både erfarenhet och kompetens. Detta innebärförstås också ökad risk.Ringholm måste för den skull inte bli dålig som finansminister.Allan Larsson efterträdde 1990 Kjell-Olof Feldt, som i sin turavgick lika dramatiskt som Åsbrink. Larsson, som var AMS-chefliksom Ringholm, visade sig bli en mycket kraftfullfinansminister. Det var han som genomdrev den historiskaomläggningen av politiken till inflationsbekämpning somöverordnat mål. Ett skäl till att Larsson fick en så starkställning var antagligen just företrädarens avgång i protest.

Ingen Larsson

Nu ger inte Ringholm intryck av att bli en ny Allan Larsson. Hantalade på måndagens presskonferens obestämt om lagarbete ochsamförstånd, om att det gick bra att förena tillväxt medutbyggnad av välfärden och betonade särskilt ökadsysselsättning. Vänsterpartiets ekonomiske talesman JohanLönnroth bör ha blivit nöjd.Det mest anmärkningsvärda var kanske att Ringholm, knappastoväntat, delade Göran Perssons bedömning att det mycket välkunde bli skattesänkningar nästa år om det uppstår sådanaöverskott i budgeten som konjunkturinstitutet har räknat med.

Åsbrinks droppe

Det var ju detta uttalande som, enligt Åsbrink, blev droppen somutlöste hans avgång. Åsbrink ville inte gå in på några sakskälnär han redogjorde för sin avgång och Persson kunde inte begripaannat än att Åsbrink hade feltolkat hans uttalanden.Vad Persson hade sagt var ju bara att om utvecklingen blirbättre än vad vi själva tror kan vi sänka skatten nästa år. SlårKI:s prognos in har vi ett nytt läge. Det var ju inte fråga omnågon annan bedömning än den som ges i budgeten, bara endiskussion om eventuella alternativ, tyckte Persson.Åsbrinks avgång blir obegriplig om man inte bakom ser både enkonflikt om politikens innehåll och personligasamarbetssvårigheter. Åsbrink betonade visserligen, liksomPersson, sunda statsfinanser. Men han var knappast villig attlåta den ekonomiska politiken så starkt styras av budgetsaldot.

Expandera i uppgång

Att, som Persson och nu Ringholm, tro att uppkomsten av ettstörre budgetöverskott nästa år än väntat ger utrymme för en merexpansiv politik är närmast befängt. Om det inte finns någonrisk alls för överhettning och ökad inflation inom de närmasteåren och dessutom utsikter till växande överskott i budgetenborde man självklart sänka skatterna omedelbart. Medborgarnaskulle få högre standard, sysselsättningen öka ocharbetslösheten minska.Men både finansdepartementet och riksbanken har tydligen bedömtatt man måste gå försiktigt fram. I själva verket är detriksbanken som bestämmer takten. Om riksbanken till exempelskulle bedöma att skattesänkningar medför risk för ökadinflation måste den höja räntorna. Risken för detta bör nu haökat, även om det inte finns någon omedelbar fara.Anledningen till att regeringen, eller snarare Åsbrink, interedan planerat att sänka skatterna nästa år kan bara vara attdetta skulle stimulera ekonomin i ett läge när BNP ändå väntasöka hyggligt. Vore risken för inflation obefintlig borde man,som sagt, inte vänta. Men om utvecklingen blir bättre än väntatmed ett större överskott i budgeten, vilket rimligen bara kanbero på högre tillväxt, finns ännu mindre skäl att börja sänkaskatterna.

Risk för lönekrav

Åsbrinks skäl för att vänta med skattehöjningarna till 2001 vartroligen att detta direkt skulle påverka de omfattandelöneförhandlingarna detta år. Om man däremot sänker redan år2000 riskerar man att alltför stark tillväxt i stället byggerupp ökade lönekrav till året efteråt, då treårsavtalen går ut. Iså fall kanske regeringen måste börja strama åt ekonomin undervalåret för att hindra räntehöjningar.Åsbrink har, som nämnts, dåliga erfarenheter från 1980-talet, dåhan var statssekreterare. Situationen påminde på många sätt omdagens. Även då var socialdemokraterna beroende avvänsterpartiet och miljöpartiet. Dåvarande finansministernKjell-Olof Feldt avgick efter att inte ha fått igenom entillräckligt restriktiv politik. Den gången blev det ävenregeringskris. Kanske ville Åsbrink inte försätta sig i samma situationsom Feldt. Han valde att avgå i god tid. Samtidigt är det förståsinte säkert att han bedömt situationen rätt. Kanske finns detutrymme för en något mer expansiv politik, särskilt om mansänker skatten i stället för att öka utgifterna. Risken i dag ärinte samma slag av överhettning som på 1980-talet och utdragenkris. I stället leder ökade inflationsförväntningar tillräntehöjningar, som kyler av ekonomin.