AVESTA-SHEFFIELD: Toppår att vänta

Prissvängningarna återkommer med jämna mellanrum i stålbranschen, och nu är det dags igen. Stålpriserna runt om i världen stiger i dessa dagar hastigt. Stålhandlare menar att det går raskare uppåt än någon gång under de senaste 20 åren. Priserna på vissa typer av handelsstål (stål som rostar) har ökat med över 30 procent på ett drygt år. Priserna på rostfritt har under samma tid ökat med 40-50 procent.

Inget tyder på att trenden ska vända. Tvärtom. De avtal som tecknats för leverans under årets tredje kvartal pekar på att prisökningarna håller i sig och bedömare tror att ökningen håller i sig i vart fall till början av nästa år.

Förklaringarna är flera men viktigast är, förstås, att efterfrågan har ökat.

Oron för att stål från Asien ska dumpas i Europa är därmed borta. De asiatiska stålverken kan åter sälja sin produktion på hemmaplan. Samtidigt ökar konsumtionen i Europa i god takt, upp med cirka två procent 1999 för handelsstål, och stålverken går för fullt. För rostfritt är ökningstakten i storleksordningen sju till tio procent i Europa.

Utvecklingen får gynnsamma effekter för alla stålbolag, bland dem de två som finns noterade på börsen i Stockholm. SSAB och Avesta-Sheffield. Båda två kan se fram mot minst ett men troligare två skördeår med kraftigt stigande vinster. Börsen har sina tveksamheter till uthålligheten i konjunkturen och tycks räkna med att innevarande år blir toppåret i konjunkturcykeln, vilket är en av förklaringarna till att stålaktierna fallit med ungefär 30 procent sedan toppnoteringarna kring nyår. Men i ljuset av de senaste prishöjningarna är försiktigheten överdriven – 2001 kan bli toppåret.

Branschens favorit

SSAB, som gör handelsstål, är ett stabilt men lite tråkigt företag. Det brukar vara analytikernas favorit. Affärsvärlden lyfter i stället fram Avesta-Sheffield, som tillverkar rostfritt. Bolagets största handikapp numera är antagligen det ynkliga börsvärdet på cirka 5,5 miljarder kronor. Det räknas som ett smallcap-företag och får inte investerares blickar på sig.

Men efter fyra svåra år har nu bolaget äntligen kommit en bra bit på rätt väg. För första gången sedan branschen investerade sönder marknaden 1995 råder nämligen balans i produktion och konsumtion, ibland till och med brist. Några större nytillskott av rostfri produktion kommer inte förrän tidigast om två år (i Finland och USA) vilket kan betyda att priserna håller sig på högre nivåer under några år. Lägg till att Avesta på senare tid lyckats bryta den olycksaliga trenden att bara få kompensation från kunderna för prishöjningar på insatsvaror, främst nickel. Bolaget får nu även acceptans för ett höjt så kallat baspris.

“Sedan december har marginalerna ökat. Nu ökar baspriserna snabbare än nickelpriserna”, säger Avesta-Sheffield-chefen Stuart Pettifor.

Dessutom är bolagets besparingar i stora drag genomförda och inga större investeringar “hotar” de närmaste åren. Däremot tillkommer några mindre satsningar som bland annat ökar kapaciteten i Avesta med cirka 10 procent. Bolaget har samtidigt förlikat sig med sin schizofrena dubbelroll, med produktion utspridd i två länder och en egen järnvägspendel däremellan. Extrakostnaderna är knappt 130 miljoner årligen, vilket ska jämföras med en nyinvestering i Sheffield som skulle kosta 4-5 miljarder kronor.

På några års sikt väntar förändringar för Europas stålindustri när den långsiktiga trenden med ständigt ett par procent lägre stålpriser återkommer. Avesta-Sheffields ställning som ett dotterbolag (51 procent) till det brittisk-nederländska ståljätten Corus borgar för att företaget får ta del i den processen.