Åtgärdspaketet som sätter fart på Sverige

Valrörelsen går in på sluttampen och det är mer spännande än på många år. Segraren får en drömstart på sin regeringstid. Ekonomin går urstarkt och sysselsättningen växer. Dessutom är tillväxten än så länge välbalanserad med stora överskott i statsfinanserna, låg inflation och lugn på arbetsmarknaden.

Men under ytan tornar problemen upp sig. Nästa år går vi mitt under brinnande högkonjunktur in i den största avtalsrörelsen på nära 30 år, när i stort sett hela arbetsmarknaden ska förhandla fram nya avtal. Samtidigt finns en påtaglig risk för arbetskraftsbrist för att alltför många försvunnit ut från arbetsmarknaden eller sitter med fel kompetens.

Energipriserna har stigit i rekordfart och elintensiv basindustri får allt svårare att hålla i gång verksamheterna. Globaliseringen slår med full kraft när Kina, Indien och Östeuropa växer så det knakar.

I det perspektivet blir trätandet mellan politikerna tröttsamt. Kortsiktighet och populism dominerar i vanlig ordning den politiska debatten. Och det är lätt att förstå den förre Riksbankschefen Urban Bäckström när han i en tidigare intervju förklarade varför han inte vill återvända till politiken:

– Politiken handlar om att försöka göra det som är långsiktigt riktigt men hamnar alltför ofta i det som är kortsiktigt enkelt, sade han.

Därför har debatten kommit att domineras av frågor som fastighetsskatt, ersättningsnivåer eller vad det ska kosta att gå till tandläkaren. Det ska vara lätt för väljarna att räkna ut på kronan vad förslagen betyder för den egna plånboken. De stora avgörande frågorna för svensk ekonomi och svenskt näringsliv har hamnat i skymundan i den här valrörelsen. Inte för att de är oviktiga utan snarare för att den allmänna synen bland partistrategerna tycks vara att den typen av frågor inte vinner några röster.

De flesta förslag på det här området är dessutom tämligen vaga och svepande, Vem skriver inte under på deviser som att “Sverige måste växa”, “Det ska vara lönsamt att arbeta”, “Alla ska med” och så vidare.

När valet är överstökat är det dags att skrida till handling. Listan på vad som behöver göras för att Sverige ska fortsätta att vara framgångsrikt kan göras lång. Det mest akuta är att få ut mer folk på arbetsmarknaden när efterfrågan på arbetskraft stiger i en rasande fart. Om det fortsätter i den här takten har vi snart akuta problem med arbetskraftsförsörjningen med allt vad det betyder av missade expansionsmöjligheter och risken för stigande inflation och räntor. Det är en påfallande skillnad mellan den politiska retoriken och den ekonomiska verkligheten på arbetsmarknadsområdet.

På kort sikt är det skatterna som kan användas för att stimulera fler att söka sig ut på arbetsmarknaden. Därför behöver något göras med skattesystemet. Löften om och krav på en ny skattereform duggar tätt men risken är stor att en sådan dras i långbänk. Bättre att lägga fram snabba och konkreta skatteförslag på enskilda områden.

Alliansen har flera goda förslag på reformer men inkonsekvenserna är också stora. Dels har ett stort fokus har lagts på att fastighetsskatten ska tas bort, en åtgärd med mycket tveksamma ekonomiska effekter. Dels vill alliansen att ett förvärvsavdrag ska införas för att stimulera ökat arbetskraftsdeltagande, samtidigt som den vill ha ett vårdnadsbidrag som stimulerar till minskat arbetskraftsutbud. Socialdemokraternas satsning på fler Ams-platser och höjda ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemet är också direkt kontraproduktiv.

De flesta politiska partier brottas dessutom med hur förslagen ska finansieras. Statsfinansiell återhållsamhet är den högsta politiska dygden sedan krisåren i början av 1990-talet. Men nu har Sverige extremt starka statsfinanser och statsskulden har sjunkit till nivåer som vi inte sett sedan början av 1980-talet. Räntebördan är dessutom en fjärdedel av vad den var i mitten av 1990-talet, och utlandsskulden skulle kunna återbetalas på bara något år om vilja fanns. Det är dags att ta av sig tagelskjortan och utnyttja det utrymme för skattesänkningar som redan finns.

En riktig politisk varböld är energipolitiken. Det blir alltmer uppenbart att avregleringen inte fungerat som det var tänkt. Elpriserna rusar och ett fåtal företag tjänar extremt mycket på att de får verka ostört på en illa fungerande marknad. Konsumenterna, företagen och även miljön står för notan. Här krävs en total omsvängning av den förda politiken.

På längre sikt är frågan hur Sverige ska kunna fortsätta att prestera när pensionsavgångarna blir flera och många samtidigt har svårt att över huvud taget få inträde på arbetsmarknaden. Att allt fler går ut gymnasiet utan slutbetyg samtidigt som akademikerarbetslösheten är skyhög är tecken på att något fungerar väldigt illa i det svenska utbildningssystemet. Dessutom är det åter dags att ta upp frågan kring arbetskraftsinvandring som en väg för att täcka behoven i framtiden.

Här är Affärsvärldens lista på vad den nya regeringen måste ta itu med.

_______________________________

1. Sluta spara
– slopa överskottsmålet och frigör resurserna

Det första att ta itu med är inte ett problem utan snarare en möjlighet. Det är nämligen dags att se över den offentliga sektorns totala intäkts- och utgiftssida. Faktum är att Sverige i dag drivs med mycket stora överskott i de offentliga finanserna. Överskottet för de närmaste tre åren ligger på cirka tre procent av BNP eller på runt 80 miljarder årligen. Politikerna påstår att vi behöver detta överskott för att klara de offentliga finanserna i framtiden när pensionärskullarna ökar och försörjningsbördan för den arbetande generationen växer. Helt plötsligt har politikerna ett oerhört långt perspektiv på politiken.

Samtidigt måste det ifrågasättas om det är en vettig långsiktig politik att spara alltför mycket i ladorna. För egentligen betyder det att skatteuttaget är onödigt stort och det i landet som redan har världens högsta skattetryck. Redan 2008 kommer den svenska bruttoskulden att ligga under 40 procent av BNP och vara en av de lägsta i västvärlden. Någon nettoskuld har inte existerat på flera år. Alliansen föreslår att man ska sälja statliga företag för att amortera på statsskulden, vilket är mer av en bokföringsteknisk finess än något som gagnar statsfinanserna i stort. Även om det av andra skäl kan finns skäl att se över ägarstrukturen i statliga företag. I det perspektivet kan det också nämnas att enbart Vattenfalls vinst skulle räcka för att betala räntorna på hela den svenska statsskulden.

Det är dags att göra upp med myten att Sveriges räddning inför pensionärsboomen är att spara i ladorna. För att det ska fungera måste vi använda pengarna för att skicka pensionärerna utomlands eftersom vi inte har arbetskraftsresurser för att ta hand om dem här.

En betydligt bättre väg är att få fler i arbetet och förbättra incitamenten för arbete. Med de 80 miljarder som finns till hands att utnyttja skulle mycket kunna göras. Och även om vi bestämde oss att det räckte med att driva den offentliga sektorn i balans så skulle Sverige kunna stoltsera med betydligt bättre finanser än de flesta länder i vår närmaste omvärld.

2. Sänk skatterna
– men rör inte fastighetsskatten

Alla är överens om att det bör ske en stor översyn av det svenska skattesystemet. Här har alliansen de mest konkreta förslagen i form av att fastighetsskatt och förmögenhetskatt ska tas bort. 3:12-reglerna som styr hur mycket fåmansföretag kan ta ut från företagen med lägre beskattning ska reformeras. Dessutom ska ett förvärvsavdrag införas som bland annat finansieras med sänkta ersättningar i socialförsäkringarna.

Socialdemokraterna är mer vaga med sina löften och hänvisar i stället till en stor skatteöversyn efter valet. En översyn som dock inte har som uttalat mål att sänka det totala skattetrycket.

Samtidigt är det svårt att se vad en ny stor skattereform skulle kunna ge. Det svenska skattesystemet är redan hyfsat effektivt. Dessutom kan en åtgärd som att ta bort fastighetsskatten starkt ifrågasättas. I princip betyder den bara en gigantisk förmögenhetsöverföring till dem som har lyckan att sitta i högvärderade och lågbelånade hus. Fastighetspriserna kommer snabbt att anpassas sig till de nya förutsättningarna samtidigt som finansieringen av reformen är oklar. Risken är uppenbar att de unga kommer att bli stora förlorare på en sådan reform. Dessutom kommer Riksbanken att tvingas höja räntorna ytterligare, nu när den förutom inflationen också har fokus på hushållsutlåning och fastighetspriser.

Men skatterna måste ändå ner. Att ta bort förmögenhetsskatten räcker för att eliminera de allra största orättvisorna som kraftigt stigande taxeringsvärden fört med sig. Dessutom stoppas en del av kapitalflykten utomlands med en sådan åtgärd.
Att införa avdrag på hushållsnära tjänster är också en prioriterad åtgärd, inte minst efter de goda resultaten som uppnåtts med en sådan reform i Finland. I övrigt borde i princip allt utrymme för skattesänkningar inriktas på att öka folks vilja att arbeta.

3. Sätt folk i arbete
– förlamningen måste brytas

Efter några år av trög utveckling på arbetsmarknaden har det byggts upp en myt att Sverige inte längre kan skapa tillräckligt många nya jobb. Många debattörer har pekat på globaliseringens effekter och företagsflytt som orsak till detta.

Något stöd i forskningen finns dock inte för att det här har skett i någon mer betydande omfattning. Och numera växer dessutom sysselsättningen i rekordfart och det är dags att anpassa sig till en helt ny situation – nämligen att det snart riskerar att uppstå brist på arbetskraft. Sådana tecken finns redan i byggbranschen men även i övriga sektorer stiger bristtalen, om än från låga nivåer.

På kort sikt blir läget problematiskt i och med att vi har en stor avtalsrörelse framför oss. På längre sikt är problemet att det sker stora pensionsavgångar, och med fortsatt god ekonomisk utveckling i Sverige riskerar bristen på arbetskraft bli långvarig. Därför behöver det läggas stor kraft på att få ut fler på arbetsmarknaden.

Ett förvärsavdrag riktat till låg- och medelinkomsttagare samt ett borttagande av värnskatten borde vara högprioriterat av vilken regering det än blir som sitter efter valet. Finansieringen behöver heller inte ske genom försämringar av ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna. Pengarna finns ändå – om man bara är beredd att överge överskottsmålet.

Skattesänkningarna kan också leda till att den kommande avtalsrörelsen underlättas, men då måste en ny regering agera snabbt. Låga löneökningar har också den fördelen att Riksbanken inte behöver höja räntan i så stor utsträckning som väntat.

På längre sikt måste åtgärder hittas som får folk att återvända till arbetslivet. Generösa grundavdrag är en väg som har visat sig vara lyckosam i Storbritannien. Förenklade arbetsrättsregler men generösa ersättningssystem har fungerat i Danmark.

Dessutom är det åter dags att ta itu med frågan om arbetskraftsinvandring och frihandel på tjänsteområdet. Politiskt minerad mark men centrala frågor för Sverige på lite sikt.

4. Ny skolpolitik
– utbilda folk till vad näringslivet efterfrågar

Det svenska utbildningssystemet tycks alltid hamna i fokus när det är dags för en ny valrörelse. För väljarna är det en av de mest betydande frågorna över huvud taget och löftena om ordning och reda, fler lärare, valfrihet och lika möjligheter duggar tätt. Men det tycks inte riktigt vara där som det stora problemen ligger.

I alla fall inte om man har den höga ungdomsarbetslösheten, den höga akademikerarbetslösheten och att allt fler inte går igenom skolan med fullgoda kunskaper i fokus. För vi utbildar massor med folk men som det tycks vara till fel saker och ibland också på fel sätt. Och visst är det bra med valfrihet men det måste också vara ett val att inte alltid utbilda sig på traditionella vägar.

Friskolereformen var bra men det är dags att styra upp saker och ting lite mer. I Finland, som ofta framhålls som det goda exemplet i skolfrågor, är till exempel den offentliga styrningen av skolan betydligt starkare och lärarnas status både formellt och informellt är högre. Med allt fler friskolor har överblicken över skolorna blivit sämre och frågan är om skolorna blivit bättre.

I Tyskland brottas man med skyhög arbetslöshet men är ändå betydligt mer framgångsrik än Sverige när det gäller att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Ett av framgångsrecepten är ett utbyggt lärlingssystem.

På detta sätt slår man två flugor i en smäll. Dels ger man dessa ungdomar en utbildning som de anser vara värdefull, dels ökar ungdomarnas anställningsbarhet betydligt. Inför ett liknande system i Sverige.

Antalet högskolor, högskoleplatser och läroverk med universitetsstatus har ökat i rekordfart de senaste 15 åren. Det som samtidigt har ökat i rekordfart är akademikerarbetslösheten. Den senaste nyheten är att allt fler nyutexaminerade lärare har svårt att hitta jobb. Det är en gåta hur detta har gått till men någonstans i planeringen av utbildningsplatser har det blivit fel. Visst ska folk utbilda sig men det är inget privilegium att utbilda sig rätt in i arbetslösheten. Den svenska forskningen har också blivit lidande av alltför utspridda resurser. Även på den här nivån är det uppenbart att styrningen måste förbättras.

5. Fixa energin
– gör upp med myterna om avregleringen

Ska man kort beskriva den svenska energipolitiken kan man säga att vi skapat ett ekonomiskt monster där vi blandat det sämsta från marknadsekonomin med det sämsta från planhushållningen och det sämsta från miljöpolitiken. Inte konstigt att elpriserna rakat i höjden.

Från marknadsekonomin tog vi en bransch med marginalprissättning och stigande marginalkostnader. Redan på grundkursen i mikroekonomi fick jag lära mig att det var bland det värsta som kunde drabba konsumenterna. När efterfrågan stiger utnyttjas allt dyrare energiproduktionssystem och slutpriserna på marknaden sätts efter dessa.

Genomsnittspriset för att producera energi är dock betydligt lägre och mellanskillnaden lägger producenten beslag på. Till förfång för konsumenterna. Hela upplägget talar för att det, tyvärr, måste vara mer av reglering i en sådan sektor. Dessutom är eldistributionsmarknaden i princip ett oligopol, vilket ytterligare svider i elkonsumentens plånbok.

Från planhushållningen har vi tagit förbudet att bygga ut de billiga energislagen. I Sveriges fall vatten- och kärnkraft. Visserligen är det tillåtet att öka effekten i kärnkraftverken men att bygga nytt är förbjudet. Miljöpolitiken tillåter att vi importerar smutsig energi från utlandet men vi får inte bygga ut de rena energislagen i Sverige.

Sverige behöver en helt ny energipolitik. Avregleringen av elmarknaden har inte fungerat eller i varje fall gjorts på ett grovt felaktigt sätt. Gör om. Vi måste dessutom bygga ut väl fungerande energislag som kärnkraft eller vattenkraft i stället för att ha visioner som ingen vet om det är möjligt att förverkliga. De höga elpriserna börjar bli ett allvarligt problem för svensk ekonomi.