Åsikter smittar inte

Extra val är på tapeten. Och sällan har väl argumenten vägt så tungt som nu.

Den demokratiska legitimiteten hos januariöverenskommelsen (JÖK) är svag. Många borgerliga väljare känner att Alliansbygget sveks av både Liberalerna och Centerpartiet.

Och vem kunde ana hur djupt i ideologisk spagat Socialdemokraterna skulle gå för att rädda regeringsmakten?

Vidare gavs migrationsfrågan sällsamt dålig belysning i valrörelsen. Dels genom extremt spretiga besked från framför allt S. Dels genom det av journalisterna sällan ifrågasatta – och numerärt falska! – påståendet att Sverige etablerat sig på EU:s miniminivå.

Även inom JÖK-partierna går det att argumentera för extra val. Det uttalade syftet att isolera ytterkantspartierna V och SD har redan kapsejsat. Och att förklara avtalets fördelar för den egna väljarbasen går inget vidare.

S har aldrig kunnat göra det, rent sakpolitiskt. Nu får även C uppleva hur profilfrågor som privatiserad arbetsförmedling och ingångsavdrag faller som skjutna kråkor över riksdagsbänkarna.

Älskar du vardagsgnetig parlamentarism? Då blev du nog tårögd när de ekonomisk-politiska talespersonerna Ulla Andersson från V och Elisabeth Svantesson från M satt och mös i SVT:s Agenda om att sabotera för regeringen.

Helt utan beröringsskräck, vad det verkade! Trots den enas bakgrund i planekonomiska Arbetarlistan, och den andras i kristen antiabortsaktivism.

Tycker man lika, voterar man lika. Det betyder inte att man är lika. Åsikter är för den värderingstrygge: ingen ebola som smittar vid intim kontakt. Eventuell överföring kräver ett aktivt val.

Stämningen lär vara låg också i L, som förstås anar att slopad värnskatt och marknadshyror inte blir verklighet. Samt i MP, där förskräckelsen redan är stor över statsministerns två senaste utspel i invandringsfrågan.

I DN den 17/1 ville han ha rejält många färre för att vi ska klara integrationen. Och till Sydsvenskan sa han i oktober att flyktingmottagandet skulle halveras.

Inte heller opinionsutvecklingen erbjuder tröst för januaripartierna. Bara var tionde väljare tycker att regeringspolitiken är ganska eller mycket bra, enligt SVT/Novus. Och såväl de ingående fyra partierna som deras ledare noterar sjunkande förtroendesiffror.

Här anar vi också – den något paradoxala – förklaringen till att det inte blir extra val. Okej, det är inte roligt att befinna sig i JÖK-tvångströjan. Men alternativet: att kränga den av sig, ter sig hotfullt. För i möte med väljarna riskerar man att upplösas i atomer.

En regering med allt svagare politik och stöd. Och en demokrati med allt svagare legitimitet. Hur tar vi oss härifrån?

Det finns i grunden två vägar. Den ena oplanerad. Internationell lågkonjunktur, nya vågor av skjutningar/sprängningar, konkursande kommuner, ett större terrorattentat, en kritisk massa av välfärdskollapser – allt sådant kan tvinga fram en känsla av akut kris och därmed en dramatiskt förändrad spelplan.

Den andra vägen går, kanske, att planera. Den går ut på att våra statsbärande partier M och S möter varandra i ett historiskt handslag kring något de av allt att döma redan håller med varandra om. Åtminstone på ledningsnivå. Nämligen insikten att asyl-, anhörig- och arbetskraftsinvandringen måste krympa till en hållbar och förutsägbar bottenplatta. (Den senare uppfattas för övrigt som alltmer problematisk av både LO och näringslivet.) Detta för att ge integrationen en ärlig chans.

Från och med ett sådant handslag kan politiken äntligen börja kretsa kring två naturliga och lättbegripliga poler. Den vänsterliberala och den liberalkonservativa. Enligt allsköns värderingsundersökningar (SOM-institutet etcetera) får vi då en ordning som väl avspeglar var vi väljare befinner oss.

Med den politiska energi som på det viset frigörs, kan viktiga frågor som skolan, miljön, företagsklimatet och den psykiska ohälsan få en rejäl skjuts. Med förhoppningsvis viktiga bidrag från både jämlikhetsivrare, som nästa V-ledare, och marknadsliberaler som Annie Lööf.

I somras plockades Gårdsten utanför Göteborg bort från polisens lista över ”särskilt utsatta områden”. En nyckelroll har spelats av bostadsföretaget Gårdstensbostäder, vars vd Michael Pirosanto av tidningen Fokus utnämndes till Årets svensk inom samhällsbyggnad förra veckan. Från tomma lägenheter till kö, kraftigt sjunkande brottslighet, hög inflyttning, 3 000 arbetstillfällen skapade, från åtta till 50 företag etablerade i området. Drygt två decennier av enveten social ingenjörskonst har burit frukt. Se och lär, Sverige!