Asienexporten: En djonk kommer lastad

Säljresor planeras, fabriker ställs om och agenturnätet sesöver. Det sker hos ståltillverkare i Sydkorea, elektronikföretagi Malaysia, massaproducenter i Indonesien och cementfabrikanteri Thailand. Industriföretag över hela Asien har en endaprioritet för 1998: ökad export. Med hemmamarknader som är ifritt fall, som går tillbaka eller som i bästa fall står stillaoch med en mycket konkurrenskraftig valutasits är export endasättet att överleva för många företag.

De som kan tar chansen. Koreanska Samsung flyttar hem produktionfrån högkostnadsländer i väst och anställer utländskamarknadschefer. På hotellen i Bangkok och Kuala Lumpur finnstusentals finansmän och företagsledare från Europa och USA påjakt efter industrier som kan utnyttjas som produktionsbas förexport till andra delar av världen. Exportförsäljningen tillvästliga marknader börjar redan skjuta fart i flera branscher.Det gäller inom stål men också inom elektronik och bilar.Bilexporten från Sydkorea har redan ökat 15-20 procent påårsbasis. Enligt Mattias Bengtsson på Exportrådet i Söul skulleuppsvinget ha varit ännu större om det inte varit för bristen påbiltransportfartyg i världen (se även artikeln omWalleniusrederiet på sidan 52).

USA:s centralbankschef Alan Greenspan uttryckte förra veckan oroöver deflationsimpulser från Asien. Amerikanska politikerbekymrar sig också över ökande underskott i handelsbalansen somkan bli följden om länderna i Asien lyckas exportera sig urkrisen alltför framgångsrikt. Likartade besked kommer från EU.Ni ska inte tro att ni kan lasta över era problem på oss, lödnyligen det ungefärliga budskapet till asiaterna frånkommissionären Yves-Thibault de Silguy.

Vem tar stöten?

För de asiatiska nationerna är det överordnade målet nufinansiell konsolidering. Internationella valutafonden har, utomnär det gäller Indonesien, hejdat valutorna från kollaps. Numåste den svårt skuldtyngda privata sektorn få sina finanser iordning. Efterfrågan hemmavid är minimal. Kapitalflödet måstealltså komma via export. Konjunkturen i Japan, en marknad avstörsta vikt för övriga Asien, pekar åter nedåt. Samtidigt kanju asiaterna inte gärna exportera till månen. Därför blir det ipraktiken USA och Europa som måste ta stöten.

När kommer den och på vilket sätt? Det är en nyckelfråga ivärldsekonomin våren 1998. För att kunna ge vettiga svar måstevi titta närmare på förutsättningarna på plats.

På 1950-talet, när de asiatiska nationerna anförda av Japan,Sydkorea och Taiwan började häva sig upp ur fattigdomen, hettefältropet exportera eller dö. Dagens värld är inte likaokomplicerad. På den tiden dominerades den globala ekonomin heltav USA och Västeuropa. De asiatiska småttingarnasutlandsförsäljning var så blygsam att den knappast märktes.Produkterna var de enklaste enkla och kapitalinsatserna små.Också år 1998 finns det avsättning för enkla varor. Men Ostasienär, med undantag för Indonesien, fattigt på råvaror. Därförmåste det bli tillverkningssektorn som får bära upp detasiatiska exportlyftet. Den industriella basen i regionen harbyggts ut ordentligt på senare år. Mellan 1984 och 1997 ökadeindustrins andel av BNP i Asien från 35 till 45 procent.Produktionsapparaten är häpnadsväckande avancerad. Stål,petrokemi, bilar och elektronik produceras i anläggningar sominte står USA:s och Europas efter. Indonesien har till och meden – förvisso olönsam, men ändå – flygindustri. Det enklasegmentet med leksaker, kläder och komponenter av olika slag harflyttat till lågkostnadslandet Kina.

Även om mycket återstår, leds de asiatiska företagen på ettbetydligt modernare sätt än för fem till tio år sedan, blandannat med västerländsk arbetskraft. PR-chefen på Sydkoreas näststörsta företag är till exempel finländare.

STÅL TILL SALUMed duktiga chefer och moderna fabriker borde, i teorin,ingenting kunna hindra asiaterna att låta sin valutafördel slåigenom i exportökningar på uppemot 10-20 procent.

Så kanske det också kan bli. Många företag satsar alltså hårt påexport. Bland de branscher i Europa som får känna på hårdarekonkurrens finns stål, skog, bilar och konsumentelektronik. Äventjänstesektorn i Asien kan ta marknadsandelar. Fler européer äntidigare har rest till Thailand och Malaysia under vinterneftersom det är så billigt att leva där. Thai, Cathay Pacificoch andra asiatiska flygbolag kan knipa fler kunder. Men det ärlångt ifrån hela bilden. I själva verket tyder det mesta på attdet blir en ganska beskedlig exportoffensiv. Djonkerna kommer,men de blir inte så många och lasten lär inte nå upp tillrelingen. Ännu ser man nämligen få positiva tecken i deasiatiska ländernas exportstatistik. Och enligt de flestaprognoser ökar Asien exklusive Japan och Kina sin exportlångsammare i år än förra året; mycket beroende att efterfrågani grannländerna faller. Detta ger också en god bild av demekanismer som är i rörelse just nu hos de asiatiskaexportföretagen.

UTFATTIGA BOLAGDen viktigaste mekanismen är också den enklaste. De flesta bolagär utfattiga. Soliditeten i de sydkoreanska konglomeratenryggraden i landets näringsliv – är endast 18 procent. Härtangerar vi en av huvudorsakerna till varför krisen bröt ut ifjol. De asiatiska ekonomierna har många fördelar, somvälutbildad arbetskraft och ett högt inhemskt sparande. Menunder de senaste tre -fyra åren har den huvudsakliga drivkraftenvarit strömmen av billigt kapital från väst, som drivit fram enkreditexpansion på 20-30 procent om året.

Den finansieringen har kostat mycket litet, vilket lockat bolagfrån Indonesien i söder till Sydkorea i norr att ta jättelikalån. Problemet är att avkastningen inte hållit jämna steg. Ochnu, när det utländska kapitalet flytt, bankerna ärkonkursfärdiga, lånevolymerna krymper och utlandsskuldernablivit mycket dyrare på grund av valutaraset, så sitter bolageni fällan.

Det är värt att blicka tillbaka på det svenska näringslivetserfarenheter efter kronans fall i november 1992. Då var detockså en grupp starkt åderlåtna exportföretag som skulle försökata sig ut i världen och börja vinna order på nytt efter flera årmed krympande marknadsandelar. De löste uppgiften. De fylldesnabbt på kassorna med valutavinster och nyemissioner. Under1993 ökade Sverige sin export med åtta procent och trenden harsnarast förstärkts under de år som gått sedan dess.

På kort och medellång sikt är det långt ifrån säkert attasiaterna mäktar med ett liknande uppsving. Ty exportbolagen harinte samma möjlighet att göra nysatsningar som de svenskaföretagen hade 1993. Avkastningen i rörelsen är i de flesta fallalldeles för låg. Bolagen har heller inte – som de svenska hadeför fem år sedan – den internationella kapitalmarknadensförtroende. För det fåtal asiatiska företag som inte har storaskulder skulle ny upplåning kunna vara en utväg. Men räntornaligger kring 30 procent i flera länder. Exportfinansiering ärsvårt att ordna även för de största företagen. Till detta kommeratt exportsatsningar dessutom initialt oftast kräver nyainvesteringar i anläggningar och säljorganisationer. En annanfaktor är produktionskapacitet. I många fall kan fabriker somtidigare varit inriktade på marknader i hemlandet eller övrigaAsien ställas om för exportändamål. Men det är långt ifrånsäkert att den sortens produkter också passar på den europeiskamarknaden, säger Commerzbanks chefekonom Klaus Holschuh. Omföretagen skall bygga ut sina investeringar krävs attvalutafördelen består under lång tid framöver. Och vem vågargöra valutaprognoser på medellång sikt i Asien idag?

Vinst före volym

Världsekonomins komplexitet är även den något som bromsartigrarnas export. Många av de bästa asiatiska bolagen har tillexempel en stor del av tillverkningen i väst, bland annat avhandelspolitiska skäl. Den höga tekniska nivån i asiatiskindustri är också till nackdel i det här sammanhanget, eftersomden innebär stort beroende av insatsvaror som oftast ärprissatta i dollar. Det är egentligen bara arbetskraften sombetalas i lokal valuta.

Allt detta gör att radikala prissänkningar för att köpa volymerinte är särskilt troliga. De koreanska biltillverkarnasSverigeagenturer har till exempel inte sänkt listpriserna. Deflesta företag behöver varenda dollar eller D-mark de kan få tagi. De föredrar högre vinster framför högre volymer. Och hurmånga asiatiska exportföretag av god klass finns det egentligeni de valutadopade länderna? Det är väldigt ont om riktigaföretag som tillverkar varor som kan konkurrera påvärldsmarknaden, säger Peter Churchouse, analytiker på MorganStanley Dean Witter i Hongkong. Förutom den mäktiga sydkoreanskaindustrin är det rätt få namn som dyker upp, som Siam Cement iThailand och Asia Pulp & Paper i Indonesien (se artikel på sidan35).