Är Rysslands guldrusch över?

“Lägg ner vapnen! Rör er inte, för då skjuter vi!”

Nej, det var inte när finansinspektionen gjorde en razzia på Skandia som det lät så här, utan när 20 tungt beväpnade män från FSB, den ryska säkerhetstjänsten, i slutet av oktober stormade oligarken Michail Chodorkovskijs flygplan i Novosibirsk.

Multimiljardären Chodorkovskij flögs direkt till Moskva och fängelset Matrosskaja Tisjina, och där lär han bli sittandes ännu ett tag. De sju åtalspunkterna, gällande bland annat smitning från personlig inkomstskatt, smitning från företagsskatt, dokumentförfalskning och stöld, är så grova att det inte blir tal om frigivning mot borgen.

– Det här är utomordentligt allvarligt, det mest allvarliga som har hänt sedan Putin kom till makten, säger Anders Åslund, sedan många år Rysslandskännare vid Carnegie-institutet i Washington.

– Arresteringen av Chodorkovskij är bara en del i ett framväxande mönster av långsamma rörelser mot ett mer auktoritärt styre i Ryssland. Fyra tv-kanaler har blivit förstatligade, och Putin syns i tre till sex olika inslag varje kväll på samtliga. Frågan är hur långt det här kan gå, om det tas avgörande steg mot ett auktoritärt samhälle eller om det bara är valpropaganda.

För många bedömare är frågan redan avgjord – Ryssland av i dag är inte en demokrati. Om inte tidigare så avgjordes frågan vid två av höstens ryska val.

Den 5 oktober var det guvernörsval i S:t Petersburg, Rysslands näst största stad. Mot alla regler talade sig Vladimir Putin varm om kandidaten Valentina Matvijenko, som mot alla regler ensam och oemotsagd fick stort utrymme i tv två dagar före valet. 30 procent av de röstberättigade tog sig till valurnorna, och 20 procent räckte för att ge Valentina Matvijenko guvernörsposten.

En seger av Saddam-mått vanns däremot av Ahmed Kadyrov, som samma dag fick 81 procent av rösterna när 88 procent av de valberättigade tjetjenerna skulle rösta fram en president för republiken. Men segern var av Saddam-mått i dubbel bemärkelse – förutom Ahmed Kadyrov själv och Vladimir Putins Kreml är det ingen i hela världen som gör någon hemlighet av att segern är ett resultat av utbrett valfusk.

Men vem bryr sig om Tjetjenien? Löften om hårdare tag mot rebellerna i det sydligaste av Ryssland var det som förde Vladimir Putin till makten för fyra år sedan, och senare tids USA-ledda kampanj mot terrorism har gett honom all välsignelse han behöver. Ett av världens mest laglösa och vidriga utplåningskrig kan fortsätta.

Desto mer uppmärksamhet har getts arresteringen av Michail Chodorkovskij, Rysslands rikaste man som inte gjort någon hemlighet av sina politiska ambitioner. Just inträdet på den politiska banan, kanske med siktet inställt på presidentvalet 2008, är det som ska ha fått Putin att se rött. När Putin själv tog makten efter Boris Jeltsin ska han ju ha ingått en pakt med oligarkerna: “Om ni låter bli politiken så låter jag bli era affärer.” Och om målsättningen med arresteringen var att skrämma övriga oligarker så har Putin lyckats. För de övriga miljardärerna har inte direkt rusat till Michail Chodorkovskijs försvar.

– I dag har presidenten gjort klart att det bör finnas en skiljelinje mellan politik och näringsliv. Jag och många av mina kollegor förstår det, och vi har inga planer på att kliva över linjen, sa oligarken Vladimir Potanin nyligen när Putin höll tal till RSPP, Rysslands motsvarighet till Svenskt Näringsliv.

Ute i kylan alltså. Och oavsett hur inblandad Vladimir Putin är i den här historien – vissa tror att han inte har med den att göra alls, andra tror att det är hans show helt och hållet – så ökar det hans popularitet. För är det några som inte uppskattas av ryssarna så är det oligarkerna. En enkät från i somras visar att 74 procent ser “negativt” eller “ganska negativt” på oligarkerna. 3 procent gillar dem.

Det Vladimir Putin närmast vill åt är ökat stöd i duman, underhuset i det ryska parlamentet som det är val till nu på söndag den 7 december. Ett önskemål för Vladimir Putin skulle vara att få stöd av två tredjedelar av duman, vilket skulle öka hans makt ännu mer. Bland annat skulle det kraftigt öka möjligheten att driva igenom ändringar av grundlagen.

Men makten i Ryssland finns framför allt hos presidenten, inte i duman, och bland annat därför lär många ryssar stanna hemma på söndag. Inte heller presidentvalet i mars ser ut att bli särskilt spännande. Vladimir Putin står helt enkelt utan någon klar och tillräckligt stark utmanare, och dessutom är han populär bland folket. Det råder i dag ingen tvekan om att den 51-årige gamle KGB-mannen kan se fram emot en andra och sista fyraårig mandatperiod.

Därmed kan Vladimir Putin lugnt fila vidare på sina planer för Ryssland, där huvuddragen är en fortsatt utveckling mot en fri marknadsekonomi, en pragmatisk utrikespolitik och bekämpning av korruptionen. Ett viktigt kvitto på att den politiken har uppskattats av omvärlden kom i början av oktober, då Moody’s som första kreditvärderingsföretag någonsin gav Ryssland betyget Baa3. Det är precis ovanför gränsen för “skräpstatus”, och därmed öppnas de ryska dörrarna för fler utländska placerare samtidigt som lånekostnaderna sänks både för ryska staten och för landets företag.

Det som har borgat för de förbättrade statsfinanserna är framför allt det höga oljepriset. Ryssland har världens tredje största oljereserv och världens klart största gasreserv. Medan Saudiarabien har begränsat sin produktion för att inte priset ska sjunka har ryssarna låtit pumparna gå varma och därmed blivit världens största oljeproducent i år.

Under Putins tid vid makten har också värdet på Rysslands BNP ökat kraftigt – faktum är att det har fördubblats sedan 1999 till runt 400 miljarder dollar i år. Men det gäller att komma ihåg proportionerna: 400 miljarder motsvarar Sveriges och Finlands samlade BNP. 400 miljarder motsvarar också vad Ryssland hade i BNP år 1997, och den senaste tidens rally utgör alltså bara en återhämtning från kraschen 1998.

Kommer då den höga tillväxten att hålla i sig? Många tror det, men till stor del hänger det på oljepriset. En svängning på 1 dollar för oljepriset betyder också hela 1,5 miljarder dollar, upp eller ned, på intäktssidan i den ryska statsbudgeten. Detta visar att ensidigheten i det ryska näringslivet fortfarande är stor, även om det sakta men säkert tas steg mot en diversifiering.Rysslands verkliga utmaningar

Folkets hälsa och struktur utgör Rysslands största problem. Men det görs ingenting åt dem.

Befolkningen minskar. Ett socialt skyddsnät med allt större maskor är den viktigaste förklaringen till att befolkningstillväxten varit
negativ sedan 1993. Från dagens 144 miljoner väntas befolkningen ha minskat till 137 miljoner år 2010.

Skev befolkningsstruktur: Gissa varför Gunnar Lund vill sälja vodka till ryssarna? Jo, för att de dricker en hel del. Ökad alkoholism är en viktig förklaring till att medellivslängden för ryska män är bara 59 år, jämfört med kvinnornas 73 år.

Hiv: Antalet infekterade ökar snabbare än
i något annat land, undantaget Ukraina, och i dag har över 200 000 ryssar hiv. De allra flesta drabbade är unga, drogmissbrukande män. Om ingenting görs kommer sjukdomen att påverka befolkningstillväxten negativt med en halv procentenhet per år fram till 2010.

Krigets effekter: Sedan 1979 har Ryssland nästan ständigt befunnit sig i krig (Afghanistan, Nagorno/
Karabach, Tjetjenien). En hel generation ryska män har skadats både fysiskt och psykiskt i Tjetjenien. De får ingen hjälp att sedan klara av ett vanligt liv i samhället.

Källor: Exportrådet, FN, Världsbanken, SvD.