Anställningsvillkor i tiden

Den unge mannen lutade sig bekvämt tillbaka i den soffa där han placerats av den kvinnliga personalchefen. Han hade kämpat sig igenom tre omgångar med anställningsintervjuer, ett Rorschachtest, en psykologintervju. Nu började processen närma sig slutet.

Personalchefen tog till orda:

– Ja, Patrik, vi kommer nog att kunna erbjuda dig tjänsten du sökt. Det är därför jag har bett dig komma hit i dag. Några avslutande frågor om dina förväntningar på anställningsvillkoren, det är egentligen vad som återstår. Ska jag utgå ifrån att du vill ha fri mobiltelefon?

– Nej, för helvete! Ynglingen vred sig i soffan likt en levande havskräfta i thailändsk vitlöksmarinad. Jag vill verkligen inte ha någon fri mobiltelefon. Faktum är att jag skulle uppskatta att helt slippa den. För det första innebär telefonen att jag dygnet runt står till företagets förfogande. Det har jag ingen lust med. För det andra ringer en mobiltelefon alltid när man är på fel ställen. Jag vill verkligen inte snacka jobb i tunnelbanan eller i bilen. För det tredje är, enligt en ny undersökning, mobiltelefonernas ringsignaler det som stör folk mest på kontoret. Jag vill inte störa någon med en acid jazz-version av Für Elise eller reggaeversionen av Mupparna.

– Okej, vi bryr oss inte om mobilen. Eftersom detta är en chefsposition, hade vi tänkt oss en ung, kvinnlig assistent. Det har du väl ingenting emot?

– Skojar du? Här ska inte vara någon kvinnlig assistent. En äldre herre med drag av otuktad bulldog och en doft som från svunna tiders punschverandor, det kan jag acceptera. Men en ung, vacker kvinna? Hur man än försöker att undvika det är det alldeles för lätt att få stämningar om sexuella trakasserier på halsen. Sådant vill vi inte ha nuförtiden. Men tack i alla fall.

– Löneanspråken, så. Vi är ett framgångsrikt företag. Och den tjänst du sökt är ju en nyckelposition. Jag har därför förståelse för om du vill ha betalt för mödan. Vår filosofi är att belöna våra anställda när det går väldigt bra.

– Menar… menar du att ni betalar… bonusar? Höga löner?

Ynglingens underläpp började darra.

– Jag kan stolt säga att våra ersättningar betraktas som högst konkurrenskraftiga ute på stan, log personalchefen.

– Men jag vill inte ha någon monsterersättning, förklarade den unge mannen trotsigt. Säger bara: Percy. Vad är det för fel på sju och ett halvt basbelopp? Över det är ingenting pensionsgrundande, föräldraledighetsersättningsgrundande eller någonting annat. Bara beskattat, och framför allt bespottat. Jag vill inte hamna på DN:s ekonomisidor under rubriken: “Här är de som fick fetast löner i fjol utan att svettas så mycket som en deciliter”.

Personalchefen log inte längre. I hennes huvud snurrade frågorna som getingar i en milk shake-mixer. Var det här en representant för tvåtusentalets arbetstagare? Hon kunde inte riktigt förstå vad som hade hänt sedan hösten 1999 när alla hon anställde skulle ha garantibonus, värstingtelefon, kompetensutvecklingspengar, själsinvecklingsbidrag och gratis silverglänsande sparkcykel.

– Jag kan tänka mig att sänka den ersättning vi hade tänkt oss. Och slopa just din bonusdel. Vi tar bort sekreteraren, parkeringsplatsen på garagets direktionsavdelning, telefonen och varför inte chefstiteln?

Den unge mannen såg lättad ut.

– Men det här blir alldeles perfekt! Här vill jag verkligen jobba.

– Då skriver vi på.

När kontraktet var undertecknat harklade sig den unge mannen och sade:

– Skulle man kunna tänka sig att få vara tjänstledig ett år eller så? Med de fantastiska anställningsvillkor vi nu förhandlat fram blir min alternativkostnad för att vara ledig riktigt, riktigt låg. Och vem vill egentligen tillbringa sina dagar på kontoret när det kostar så litet att vara borta?