Ångmaskinspionjären

Han kom som ett yrväder från brittiska öarna en dag år 1804. Ett decennium senare drev han Sveriges modernaste mekaniska verkstad och lärde upp unga arbetare i den nya tidens teknik.

Men otack är världens lön. Fyrtio år senare dog Samuel Owen utfattig sedan han tvingats i konkurs av avundsjuka svenska konkurrenter.

Egentligen börjar historien om Samuel Owen redan i maj 1775. Då beslutade Gustav III att förbjuda hembränningen och införa ett kungligt brännvinsmonopol för att förbättra kronans katastrofala finanser efter de misslyckade krigen mot Ryssland. Genom hembränningsförbudet skulle svenskarna bli nyktrare och jobba bättre, något som skulle leda till ökat välstånd och högre skatteintäkter. Men om de nödvändigtvis ville fortsätta att supa, skulle kronan få in reda pengar från spritförsäljningen. Något som skulle komma väl till pass för att betala av de krigslån kungen hade tagit i Frankrike.

Kungens glädje blev emellertid kortvarig. Några år senare blev han mördad under den fatala maskeradbalen 1792. Efter fem års förmyndarregering kom sedan sonen, Gustav IV Adolf, till makten. Han har fått ett gediget uselt eftermäle (avsatt 1809, efter förlusten av Finland), men faktum är att den unge kungen på många sätt var en förutseende och modern monark med ett starkt teknikintresse.

På kungens initiativ skickades kanslirådet A N Edelcrantz ut i världen för att hämta hem ny teknik för att modernisera Sveriges jordbruk och näringar.

I december 1801 avreste Edelcrantz mot Tyskland, Frankrike och England. Dryga två år senare kom han tillbaka. Med sig i bagaget hade han fyra ångmaskiner och en ångmaskinsmontör.

Under sin resa i England hade Edelcrantz imponerats av den nya ångtekniken, och beslutat köpa in några maskiner. Den ledande tillverkaren av ångmaskiner var vid den här tiden Boulton och Watt’s i Birmingham, men Edelcrantz valde att göra sina inköp hos en konkurrent vid namn Matthew Murray i Leeds. Anledningen var att Murray erbjöd att skicka med en ung man som skulle montera ihop och sätta i gång maskinerna i Sverige. Den mannen hette Samuel Owen.

I augusti 1804 anlände maskinerna och Owen till Sverige. Till jul hade han fått i gång den första, som installerades vid klädesfabriken i Elfvik på Lidingö. Den hade en effekt på fyra hästkrafter, och användes för att driva tre kardmaskiner och en skrubbmaskin. De två andra, på fem och sex hästkrafter, gick till kronobrännerierna i Stockholm för att mala säd.

Installationsarbetet tog lång tid, för allt som behövdes för att montera maskinerna hade inte följt med från England. Vissa delar fick tillverkas i Stockholm på Bergsunds gjuteri och Apelquists mekaniska verkstad på Kungsholmen (som för övrigt göt den staty av Gustav III som i dag står vid Skeppsbron).

Den fjärde ångmaskinen Edelcrantz köpt hade hela tio hästkrafters effekt. Den installerades för att driva pumpar vid Dannemora gruva i Norduppland.

I december 1805 var allt äntligen klart. Owen, som vid det här laget blivit svensktalande, reste tillbaka till England.

Ett år senare gjorde Edelcrantz en ny shoppingrunda och beställde ytterligare ett antal ångmaskiner från Murray och Wood’s. Han bad att få med sig samma trevliga unga man som sist som montör. Nej, det gick tyvärr inte, fick han till svar, för Owen hade slutat på firman.

Edelcrantz gav sig inte. Efter ett halvårs tjat och förhandlande fick han Owen att komma tillbaka till Stockholm och bli anställd som verkstadschef vid Bergsunds gjuteri.

I januari 1809 beviljades Owen tillstånd att få starta egen verksamhet i Stockholm, och med hjälp av ett lån kunde han flytta in i verkstadslokaler på Norr mälarstrand, ett stenkast från nuvarande Stadshuset. Här installerades både gjuteri och mekanisk verkstad. Under fyra decennier producerade Owens verkstad ångmaskiner, tröskverk och all möjlig mekanisk utrustning för svenska kunder.

Men Owen lärde också upp en rad unga svenskar i den nya tekniken. Snart spred sig kunskapen över landet.

Owen intresserade sig också för ångdrift av fartyg. 1816, decennier före John Ericsson, byggde han ett experimentfartyg försett med ångmaskin och propeller kallat The Waterwitch – sjöhäxan – som han provkörde på Riddarfjärden.

Det lilla skeppet drevs av en oscillerande ångmaskin, där cylindern kunde vicka i sidled så vevstaken kunde anslutas direkt till vevaxeln utan utrymmeskrävande mekanik. (Modeller av oscillerande ångmaskiner finns att köpa hos “Eskader” på Östermalm i Stockholm.)

Owen införde modern teknik och moderna metoder i svensk verkstadsindustri. Hans originalitet väckte säkert en hel del avundsjuka på sina håll. Han lyckades aldrig skaffa sig en egen förmögenhet, utan var alltid beroende av lån för finansieringen av sin verksamhet. Till sist blev räntorna honom övermäktiga. 1843 tvingades han i konkurs, till konkurrenternas stora förtjusning. Han var då 70 år gammal. Han avled utfattig den 15 februari 1854, troligtvis i diabetes.

PS: Samuel Owen hade sammanlagt 17 barn i sina tre äktenskap. 1822 gifte han sig för sista gången, då med Lisette Strindberg, dottern till en av hans affärskontakter. Hon skulle med tiden bli faster till August Strindberg, och är nämnd som en fin gammal dam i “Tjänstekvinnans son”.

Kaianders Sempler, journalist och medarbetare i tidningen Ny Teknik, skriver

en krönika i Affärsvärlden varje vecka.