Änglarna på Wall Street

Morgan Stanleys medieanalytiker Paul Gooden, på besök i Stockholm, har nätt och jämnt hunnit sätta sig ner för ett samtal med Affärsvärlden förrän han redogör för vilka aktier han absolut inte kan prata om.

– Jag vill ju inte få sparken.

En rapport om energisektorn från Salomon Smith Barney, en annan stor investmentbank, är inte bara signerad av två analytiker. Dessa intygar också att bedömningarna är deras egna och att de inte får betalning som relateras till deras aktierekommendationer.

Ett tredje axplock från investmentbankvärlden gäller UBS Warburg som nyligen gjorde det nästan otroliga. Firman sänkte riktkurs och bedömning av framtidsutsikter i Vodafone, ett av Londonbörsens tyngsta papper. UBS är Vodafones husmäklare och beslutet kan äventyra UBS möjligheter att få arrangera strukturaffärer åt Vodafone.

Murbruket härdar

Alla de här exemplen illustrerar en viktig sak: för första gången på mycket länge är investmentbankerna försiktiga. Murbruket i de så kallade kinesiska murar som ska finnas mellan corporate finance-avdelningar och analys verkar – äntligen – ha härdat. Etikreglementen har funnits länge. Nu tas de också på allvar.

Etikfrågorna växer, till följd av Enron- och Worldcomskandalerna, i betydelse i hela näringslivet. Det blir allt mer sällsynt att amerikanska börsbolag presenterar snåriga bokslut och ger direktörer optioner till reapris. Ett viktigt skäl är lagkravet att vd och finanschef skriftligt ska intyga räkenskapernas äkthet. Och det som sker i bolagen spiller förstås över på finansmarknaden.

I ett tal i våras konstaterade Federal Reserve-chefen Alan Greenspan att de amerikanska aktieanalytikerna regelmässigt prognostiserat alltför höga vinster. Analytikernas prognoser under åren 1985-2001 indikerade vinstlyft på i snitt 12 procent per år. Det reella utfallet blev däremot bara sju procent per år i snitt. Numera köper varken allmänheten eller de institutionella placerarna investmentbankernas optimistiska prognoser. Det är mycket möjligt att UBS kan knipa poäng hos pensionsfonder och andra kunder för sin rättrådiga hållning i fallet Vodafone. Sådana poäng behövs i så fall. För klimatet är bistert. Inte nog med att myndigheterna fortsätter att hålla ögonen på etiken i mäklarhusen (nu senast är det Citicorp, ägare till Salomon Smith Barney, som hotas av stämningar). Minst lika viktigt är att investmentbankernas intäkter faller.

Bonusen krymper

Det gör, som väl är, kostnaderna också. När bonusen smält ihop har personalkostnaderna krympt ordentligt. Jobben på Wall Street har blivit flera tiotusental färre under de gångna två åren.

Det är alltså motigt att vara investmentbankir i dag. Vardagen i de internationella mäklarhusen kännetecknas av fusionsrykten och sparprogram. Även om de får färre anställda kommer Wall Street-firmorna att behålla uppdelningen i branschspecialiteter. Aktieanalytiker och bankirer måste kunna sina sektorer för att ha trovärdighet mot sina kunder.

Men andra specialistfunktioner kommer att slås samman. Under 1990-talet skapade mäklarhusen löpande band-liknande strukturer med särskilda enheter från kundanskaffning (på engelska origination) via analys och strukturering till utförande (så kallad exekvering). Fler bankirer får alltså utföra fler arbetsuppgifter, precis som var fallet förr i tiden.

Men Merrills, Morgans, Citicorps, Goldmans, Chases, CSFB:s och Deutsches oligopol kommer sannolikt att bestå. Firmorna håller de globala kapitalflödena i ett fast grepp. De kan också fortsätta att ta ut höga priser för sina tjänster. Ett tecken på det är att arvodet för att förmedla de sällsynta börsintroduktionerna i USA alltjämt ligger på cirka sex procent av respektive affärs totalbelopp. Av Pär Isaksson