Anders Borg får ge sig om försvaret

* Försvaret får ekonomiska lättnader. Finansminister Anders Borg får ge sig.
* Tempot för att öka det nordiska försvarssamarbetet kommer att snabbas på väsentligt.
* Ett svenskt Nato-medlemskap ligger närmare än vad många tror.

Det är tre sannolika konsekvenser av att försvarsdebatten kommer att ta ny fart efter Rysslands krig med Georgien. Det förstnämnda är inte bara sannolikt. Initierade regeringskällor skulle bli mycket förvånade om inte försvaret inom de närmaste månaderna får tillåtelse att täcka sina underskott med pengar från materielbudgeten.

Det är en konkret åtgärd som döljer sig bakom försvarsminister Sten Tolgfors allmänna besked om att politiken nu måste läggas om för att öka försvarets tillgänglighet.

Ryssland har visat att det struntar i vad väst tycker och anfallit en självständig nation. Det beskrivs som den största säkerhetspolitiska händelsen sedan muren föll och Sovjetunionens östblock upplöstes.

Världen var inte så säker och fridfull som den svenska försvarsplaneringen utgått ifrån. I stället går det att dra mycket otäcka historiska paralleller.

Min morfar brukade berätta om hur han bara behövde göra lumpen i tre månader på 1930-talet. För att upprätthålla ett folkförsvar skulle så många män som möjligt göra en vända i försvaret. Men eftersom fred skulle råda efter första världskriget fanns det ingen anledning att satsa mycket pengar på försvaret. Därför blev det bara en väldigt summarisk utbildning.

Sedan vet vi alla hur det gick. Världen var långt ifrån säker, Adolf Hitler hävdade att Tyskland hade legitim rätt att annektera grannländer. Och nu talar analytikerna återigen om “eftergiftspolitik”, Tjeckoslovakien 1938 och Georgien 2008.

Då ledde det till andra världskriget och statsminister Per Albin Hansson (s) fick med den tidens största lögn försöka lugna svenska folket med att “vår beredskap är god”.

Det skulle knappast Fredrik Reinfeldt (m) våga sig på i dag. Inte sedan ÖB Håkan Syrén i våras berättat att Sverige inte går att försvara.

Det är också något av en historisk ironi att socialdemokraterna mitt under brinnande upptrappning av ett nytt kallt krig föreslår att värnplikten åter ska vara tre fyra månader. Fler måste få göra lumpen, men pengarna räcker inte till mer, precis som på 1930-talet.

Sverige klarade sig genom andra världskriget genom att stå neutralt. Och det finns väl heller inte så mycket som talar för ett militärt angrepp direkt mot Sverige i dag.

Dock finns en väsentlig skillnad. Sverige är inte längre alliansfritt och neutralt i händelse av krig, även om förmodligen en stor del av befolkningen fortfarande lever i den tron.

Blir ett EU- eller nordiskt land angripet ska Sverige hjälpa till även militärt. Det har såväl s- som borgerliga regeringar och senast försvarsberedningen slagit fast.

Ledningarna för de baltiska länderna är numera livrädda. Doktrinen att ryska medborgare ska skyddas var de än befinner sig bäddar onekligen för ryska attacker. I Baltikum finns massor av invånare med ryska pass.

Skulle något sådant inträffa är Sverige alltså skyldigt att hjälpa till. Frågan är med vad. I dag kan försvaret mobilisera 10 000 man på ett år. Kriget i Georgien var över på fem dagar.

I första hand gäller det alltså att snabba upp mobiliseringen. Därför är det fullt möjligt att försvaret inom en månad eller så får besked om att det är okej att ta från materielbudgeten för att täcka de underskott som uppstått tidigare. Något som finansdepartementet hittills sagt nej till.

Vi kan också förvänta oss en omsvängning till större försvarsbudgetar igen. Socialdemokraternas säkerhetspolitiske talesman Urban Ahlin har redan talat om att svenska folket är berett att betala en rejäl försäkringspremie. De borgerliga kan knappast ligga lägre än s i försvarsanslagen.

Men det räcker inte med ett starkare svenskt försvar. Därför kommer sannolikt det nordiska försvarssamarbetet att utvecklas snabbare som en följd av Rysslands aggressivitet.

De senaste åren har också Sverige och Finland i praktiken närmat sig Nato med gemensamma övningar. Och opinionen kan svänga snabbt när allmänheten upptäcker att det inte längre finns någon alliansfrihet som kan skydda mot Rysslands stormaktsambitioner.

Sverige och Finland kan vara med i Nato förr än någon kunde ana för bara några veckor sedan.