Andelen svenska industrijobb har halverats – på tjugo år

I förra veckan höll chefsekonomerna från större delen av den svenska industrin presskonferens. Och även om de inte hade tagit fram den stora larmtrumman så var dess rytm påtaglig ­under hela seansen. Där plockades kurva ­efter kurva fram som visar på allvaret för den svenska industrin.

De olika branschförbunden, från det spretiga Livsmedelsföretagen och Ikem (där kemi-, läkemedels- och livsmedels­industrin parats ihop), Industriarbetsgivarna (där framför allt skogs- och stålindustrierna samlats), även Jernkontoret och Teknik­företagen, där de tunga globala svenska ­jättarna som Ericsson, Atlas Copco, Sandvik med flera samsas, spelade upp en mycket mollstämd symfoni. Den enda som tillät sig några durackord var den inbjudna motkandidaten Lars Jagrén, chefsekonom på fackförbundet Unionen.

Delvis kan denna performance ses som ett inlägg i den svenska avtalsrörelsen och en ny passning till Riksbanken, där industrins arbetsgivare inte tänker ta något ansvar för att Sverige uppnår inflationsmålet. Med fallande och mycket låg produktivitet och pressad lönsamhet på många håll måste löneökningarna komma in på mycket låga nominella nivåer. Annars hotar fortsatt utslagning och utflyttning. Det är det entydiga budskapet. Att Riksbanken med sin mycket aktiva penningpolitik också har hållit ner kronans värde är uppenbarligen en bisak, som industrins talespersoner inte tror är uthållig.

Industrin sysselsätter direkt och indirekt 1 miljon svenskar och står för en tredjedel av jobben inom den privata sektorn. Men antalet faller snabbt.

Den mest dramatiska utvecklingen visar antalet sysselsatta inom industrin. Från den globala konjunkturens toppår 2007 till och med i fjol har antalet direkt sysselsatta i svenska industriföretag minskat från 660 000 till 540 000 personer. Det är ett minus på knappt 20 procent. Det visar ­Affärsvärldens uträkningar. Den svenska industriproduktionen har fallit lika mycket, med 19,2 procent sedan 2007. Det placerar svensk industris utveckling i samma svagpresterande femma som Finland, Italien, Cypern och värstingen Grekland. Jämfört med år 2000 har antalet anställda minskat med 40 000 ytterligare.

Att svensk ekonomi ändå har tuffat på förklaras av en stark inhemsk efterfrågan. Men med en urholkad svensk internationell konkurrenskraft är utvecklingen inte uthållig, om vi får tro industrins företrädare.

För svensk industri finns naturligtvis ett påtagligt konjunkturellt och strukturellt ­inslag som förstärkt upp- och nedgångarna. Uppgången för Kinas ekonomi, som i sin tur satte fart på investeringar i gruv- och energisektorerna, passade stora delar av svensk industri mycket bra. Det gäller exempelvis gruvutrustning från Sandvik och Atlas Copco, stål från SSAB, automationsutrustning från ABB för nya kinesiska stålverk, för att nämna några.

Under detta finns också flera sekulära trender, alltså oberoende av konjunkturen och struktur. En är outsuorcing av tjänster och tillverkning av komponenter, som tidigare utförts internt inom bolagen. Dessutom så fortgår rationaliseringen av själva produktionen, som till stor del handlar om att flytta den utomlands för att sänka kostnader och ta en position på marknader som växer. Det gäller framför allt Kina och under senare år i allt högre utsträckning även Indien.

De flesta av industribolagen vill samtidigt öka tjänste- och serviceinnehållet i sina produkter. En verksamhet som också förläggs nära kunderna, som till 80 procent finns ­utanför landet.

Dessutom har det sköljt en renodlingsvåg genom de svenska storföretagen. Men även om den trenden har tappat lite kraft – det finns helt enkelt inte så mycket kvar att göra – så strider aktivistiska investerare, med Christer Gardell och hans Cevian i spetsen, för ytterligare uppdelningar av företag som ABB och tunga fordonkoncernen AB Volvo.

Men något annat påtagligt har hänt. ­Sedan den globala konjunkturen vek ner sig och gick in i finanskris och påföljande eurokris har produktivitetsutvecklingen ­avstannat. Denna kvot mellan produktion och insatta arbetstimmar har inom svensk industri nästan packat ihop helt och hållet. Från att ha legat klart över den utvecklade världen fram till år 2007 har den nu fallit till mycket låga nivåer.

Här finns, precis som med Finland, två viktiga förklaringar till nedgången (även om det finländska läget är värre). Struktur­omvandlingen inom skogsindustrin, där såväl finländsk som svensk skogsindustri har haft en stor tyngdpunkt mot tidnings- och journalpapper, produkter som inte hittar så många köpare längre, samt telekom, där Nokia ­visserligen väger tyngre för Finland än vad Ericsson gör för Sverige.

Under guldåren och ”superkonjunkturen” från år 2002 till år 2007 steg produktiviteten i Sverige med 6 procent per år. Nu efter krisen är det svagare och för i fjol var den till och med negativ. Och utan produktivitetstillväxt finns inget utrymme för reallöne­ökningar, är det enkla sambandet.

Det här är en nedkortad version av reportaget En förlorad världSvensk industri krymper i snabb takt. På tio år har 140 000 jobb försvunnit. Och starkast är trenden för de stora klassiska svenska teknikföretagen. Finns det något hopp om att trenden ska vända?.