Analys: Ericsson ett fynd för räknenissen

De flesta gör det – stoppar in aktier i olika fack. Media gör det för att folk inte vill läsa långa och komplicerade artiklar. Analytikerna gör det för att snabbt kommunicera ett budskap till stressade förvaltare. Även placerarna gör det men för att hålla ordning på hundratals aktier. Att vara i rätt fack styr därför såväl värdering som kursutveckling.

Ericssons ökenvandring det senaste året har gjort att bolaget finns i nästan alla fack som placerarna ratar.

Ericsson har förlorat attraktionen som tillväxtföretag Utan konkurrens har tillväxtaktierna varit placerarnas absoluta favoriter de senaste åren. Med en årlig försäljningstillväxt på över 20 procent har Ericsson väl motiverat sin plats i tillväxtfacket. Med integrationen av röst och data spåddes en fortsättning på tillväxteran med ökad användning av mobiltelefoni och fortsatt utbyggnad av mobilsystemen. Allt tydligare signaler om svagare tillväxt för såväl mobiltelefoner som system har dock fått placerarna att ifrågasätta tillväxtcaset. Ericsson har varken det mogna företagets kassaflöde… Om Ericsson inte platsar i tillväxtfacket finns det ett fack för mogna företag också. De här företagen blir bara riktigt populära om huvuddelen av vinsten kan gå tillbaka till aktieägarna i form av utdelning eller inlösenprogram. I Ericsson plöjdes i fjol var sjunde omsättningskrona tillbaka i forskning och utveckling och bara knappt en procent av kursen föreslås i år att delas ut till aktieägarna.

…eller de cykliska företagens låga värdering Bolag vars vinster fladdrar som höstlöv när konjunkturen svänger har låga värderingar, står lågt i kurs och kan oftast bara säljas in som spekulationsobjekt på konjunkturuppgång. Flertalet placerare kunde tidigare motvilligt sträcka sig till att medge att PC-företagen var cykliska. Alla företag förlitar sig ju idag på datorer. Mobilföretagen däremot ansågs stå vid sidan av konjunkturutvecklingen. Det ändrade Ericsson på med sin vinstvarning i måndags. VD Kurt Hellström skyllde på att amerikanska närverksoperatörer avvaktar med sina investeringar på grund av den vikande konjunkturen. Därmed åkte Ericsson också in i det cykliska facket utan att ha de riktigt låga värderingarna som råvaruberoende skogs- och verkstadsföretagen.

Samtidigt finns Ericsson i två fack som ingen gillar:

Ericsson är stämplat som ett krisföretag… Fyra vinstvarningar det senaste året, djupa sår och blodförluster i mobiltelefonverksamheten på 24 miljarder kronor i fjol. Att det andra benet mobilsystem tjänade 33 miljarder kronor spelar ingen större roll. Företaget haltar betänkligt och placerarna tycker inte om företag som är oförmögna att springa med båda bena.

…och levererar ingen information till marknaden Ericsson är ett företag som struntar i aktiemarknaden Placerare skyr osäkerhet. Redan innan Ericssons vinstvarning fanns det ett pärlband med frågetecken som gav placerarna sömnproblem. Konjunkturen? Tung finansieringsbörda av nystartade teleoperatörer? Vikande prognoser för mobilförsäljningen? Förseningar av 2,5:e och 3:e generations mobilnät och mobiltelefoner? Med vinstvarningen passerades gränsen för hur mycket osäkerhet institutionella placerare tål för att med rationella argument kunna motivera varför de har Ericssonaktier i kundernas aktieportföljer. Kan de inte räkna på aktien kan de inte heller argumentera för den och riskerar att bli idiotförklarade.

Räddningsplankan kan vara turn-aroundcaset… En grupp av placerare har specialiserat sig på att köpa förlustföretag som står inför en vändning. Men i den här lådan brukar aktierna få ligga ett bra tag. Dels brukar det ta längre tid än vad bolagen förväntar sig att vända sjuka verksamheter. Ännu längre tid tar det när bolagen saknar sjukdomsinsikt något Ericssons ledning och styrelse verkar ha mer än en släng av. Dels kräver placerarna tydliga signaler för att tro på att företagen verkligen vänt verksamheten. De som prickar in en vändning kan dock göra en sig hacka.

…men samtidigt tror ingen på ledningen Företag där ledningen har bevisat sin skicklighet och har blivit hyllade stjärnor som Securitas Thomas Berglund och Assa Abloys Carl-Henric Svanberg har marknaden större tålamod med och räknar med en vändning om företagen får problem. I Ericsson är fallet det motsatta.

Ericsson är knappat en uppköpskandidat… Med ett börsvärde cirka 500 miljarder kronor är Ericsson en för stor munsbit för de flesta hugade köpare. Och för potentiella brudgummar på jakt tillhör inte halta och lytta Ericsson de läckra brudarnas klubb. Dessutom är det svårt att tänka sig att de dominerande ägarna Investor och Industrivärden skulle sälja i första taget.

…men är ett fynd för räknenissen Det här är fyndlådan långsiktiga räknenissar och motvallskärringar rotar i. Idag får de hela Ericsson för under 60 kronor per aktie. För dem spelar det ingen roll att Ericsson kan gå med förlust i år och att 2002 också kan bli ett svagt år. För dem är det de långsiktiga vinstförutsättningarna som styr efter att de i tvättstället vaskat bort övergående problem. Det de söker är vad Ericsson i normal form, i en normal konjunktur och med normala investeringar i telekomutrustning kommer att prestera.

För att motivera dagens kurs går det att leka med ett par scenarios.

Ett är att betrakta Ericsson som ett ordinärt verkstadsbolag som år 2003 är uppe på en normal nivå igen med 10 procents försäljningstillväxt och vinstmarginal på 8 procent de kommande tio åren.

En annan sifferlek som ger samma resultat är att se på Ericsson som ett hyfsat tillväxtbolag med 15 procents försäljningstillväxt men med tunga kostnader för forskning och utveckling som trycker ned marginalerna till 6 procent det kommande decenniet.

Den som däremot räknar med att Ericsson kommer upp i det slag bolaget haft de senaste tio åren med en genomsnittlig försäljningstillväxt på 20 procent och en vinstmarginal på 7 procent, kan betala upp till 100 kronor per aktie.

Sammantaget är aktien bara för den långsiktige, den som tror på ledningsförändringar eller en snar konjunkturuppgång. Å andra sidan är förväntningarna inte speciellt högt ställda för den som tror på en återgång till mer normala omständigheter.