Alla utanförskaps moder

Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Rudyard Kiplings bevinga¬de ord stämmer inget vidare med kulturgeografin numera, men desto bättre med mikro och makro i ekonomin. Aldrig förr har väl klyftan mellan Sveriges finansiella läge i stort och den unga generationens läge i smått varit lika djup.

Landet som helhet mår prima. Om man räknar bort särfall som Norge är faktiskt Sverige världens mest väl¬skötta pastorat, åtminstone vad nationalräkenskaperna anbelangar. Inga andra industriländer kan sänka skatten utan att äventyra de offentliga finanserna. Att Sverige kan beror på att vi mötte krisen med ett budgetöverskott på 3–4 procent av BNP. Till skillnad från de flesta andra har vi också ett robust pensionssystem, en sjukvård utan kostnadsexplosion och en åldringsboom under kontroll. Toppen. Om det inte var för detta med ungdomsarbetslösheten.

Redan i våras passerade den 25 procent, medan EU-snittet är 18 och till exempel Nederländerna ligger på 5 pro¬cent. Enligt arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins egna siffror befann sig 1 562 501 svenskar i ”utanförskap” i somras (upp 5 644 sedan sommaren 2006), och en skrämmande stor andel har jeans med häng.

Detta är alla utanförskaps moder. Till och med när ekonomin snurrade som bäst 2008 var det 1,4 miljoner arbetsföra svenskar som inte behövdes på jobbet. Ekonomin tål uppenbarligen denna försörjningsbörda, problemet är framför allt mänskligt, och tyvärr talar allt för att det blir permanent. Om vi hade en opposition värd namnet skulle regeringen få det hett om hästsvansarna. Men Reinfeldt och Borg tystar ju Sahlin och Östros enkelt genom att göra allt som Socialdemokraterna skulle ha gjort i samma situation: extra miljarder till kommunerna, utbildnings¬platser, instegsjobb och lite keynesiansk stimulans.

För att hitta den intelligenta opposi¬tionen måste man leta längre bort, till exempel på Institutet för Näringslivsforsk¬ning, där professor Magnus Henrekson sågar regeringens fixering vid jobbskattesänkningarna. Skatter har sänkts för 100 miljarder och det är väl trevligt i och för sig, men som bekämpningsmedel mot alliansens fiende nummer ett, alltså u-skapet, är det alldeles för enkelspårigt.

De gruppersom framför allt har ökat sitt knegande till följd av jobbskatteavdraget är, enligt Henrekson, studen¬ter och pensionärer som fått kraftiga marginaleffekter. De verkligt arbetslösa är paradoxalt nog mindre flexibla, efter¬som de riskerar bidragen med tillfälliga påhugg, och tvingas in i sökandet efter färdigpaketerade 38-timmar-i-veckan-jobb-mellan-nio-och-fem som blir allt sällsyntare i tjänstesamhället.

Andra svagheter med jobbskatte¬sänkningarna är att bara 50 procent av löntagarna har märkt att de fått dem, och att 95 procent av dessa i sin tur inte bryr sig. Några smidigare ingångs¬löner har det inte heller blivit, eftersom facket kompenserat skattesänkningen med höjda minimi¬löner. Som jobbskapare är denna regering ett fiasko, vilket inte hindrar att den kan och bör bli omvald på andra meriter.

Men om den verkligen, på allvar, vill göra något åt utslagningen måste den titta åt hö¬ger där lösningarna finns, i stället för åt vänster där väljarna finns. Fimpa las så att rörligheten på arbets¬marknaden blir större, med mindre dramatik i detta med ”fasta jobb”. Sänk arbetsgivaravgiften och fortsätt att göra det enklare och attraktivare att anställa. Underlätta framväxten av en riktig tjänstesektor genom ökad urbani¬sering – rörligare bostadsmarknad och bättre infrastruktur i städerna i stället för dyra fjärrtåg. Tillsätt en kommis¬sion mot ungdomsarbetslöshet efter holländsk modell. Bomba problemet med skattepengar, i stället för att fjäska för oss gamlingar som har vårt på det torra.