Alla lönsamma ska med

Skäckerfjällen, nordost om Åreskutan, kallas ibland för lilla Sarek. Om man betonar ”lilla” så kanske det ligger något i smeknamnet. Topparna är låga, men det är också trädgränsen, så från Dalarna blickar man sex, sju hundra meter upp på topparna och stigningarna upp i passen är svettiga. Under sommarens vandring var det ändå ensamheten som mest påminde om Sarek. Utanför den enda leden såg vi inte till en enda människa.

Portarna in till Skäckerfjällen är två. Dels Anjans fjällstation. Den uppfördes år 1937 av en tidigare trapper som återvände till Sverige från Kanada och lyckades med att både bygga ett fjällhotell och locka dåtidens societet till vildmarken trots att vägen var både lång och krävande. Snart kom vägar och telefonledningar. Byn kopplades upp.

Men förra året tog Telia ned kopparledningarna för fast telefoni till stationen och ingenstans i närheten finns mobil uppkoppling. I dag har stationen en svajig IP-telefonilösning, så att man kan svara på platsbokningar eller ta betalt med kort. Henrik Carlsson, som har ägt och drivit stationen sedan år 1972, frågar sig varför Telia inte lät koppartråden vara kvar tills de hade en bra lösning. Det var inte lönsamt, fick han till svar.

Den andra porten till Skäckerfjällen är Kol­åsens fjällhotell. För 15 år sedan tog kocken Micke och läraren Anna över hotellet med en anrik historia. År 1897 besökte Winston Churchill Kolåsen tillsammans med tre vänner på permission från tjänstgöring i Indien. De kopplade av med jakt, fiske och danser.

Värdinnan för britterna blev intervjuad av Östersundsposten år 1953 och kunde berätta att Winston busade i köket och generöst gav bort fisk och kött till lokalbefolkningen. Hon noterade särskilt att han ofta fick post. För att komma till hotellet från närmaste tätort tvingades man åka hästdroska, ta ångbåt, promenera, ro och sedan promenera igen. Det tog åtta timmar. Men posten kom fram!

I dag, hundra år senare, ska posten egentligen inte delas ut till hotellet. Som tur är för Micke och Anna så bor det en funktionsnedsatt äldre kvinna i närheten. Till henne har Posten en skyldighet att dela ut, så då kan brevbäraren också ta med sig brev den lilla omvägen till hotellet.

Post och telefon, vägar och tåg – det var själva skelettet i det fantastiska projektet att skapa en nationell samhörighet. Infrastruktur byggde samman landet, tekniken minskade avstånden, kultur och sport skapade stolthet och samhörighet. Det var lätt att engageras: Alla skulle ju få det bättre. Alla, inte bara några.

Nu, ett sekel senare – och med oändligt många gånger större svenskt BNP – konstaterar Post- och telestyrelsen, PTS, att 13 procent av Sveriges landyta är som Anjan och saknar mobiltelefoni. En femtedel av Sverige har en uppkopplingshastighet lägre än 1 Mbit/sek, vilket digitaliseringsministern år 2017, Peter Eriksson, dömde ut som ”alldeles för lågt för att vara praktiskt användbart”.

I januariavtalet slogs fast att ”alla bör ha tillgång till stabila mobila tjänster av god kvalitet där de normalt befinner sig senast år 2023”. Men när PTS nu säljer 5G-licenserna har man beslutat att inte ställa krav på täckning. Det kanske är rimligt – men när generaldirektören motiverar det med att ”landsbygden kommer att få del av teknikutvecklingen när det finns kommersiella villkor som stöder det”, i en intervju i SVT tidigare i somras, så blir skillnaden sedan tidigare blixtbelyst.

Det fanns nog inga kommersiella villkor som stödde postgången till Churchill och koppartrådarna till Anjan. Men kraften i idén att alla skulle dra nytta av de gemensamma investeringarna gjorde helheten möjlig – och helheten var oerhört lönsam för Sverige.

I dag tänker vi inte så. Infrastruktur, sjukhus, arbetsförmedlingar, ny teknik – utan lönsamhet så blir det inte av eller läggs ned. Och sedan undrar vi i Stockholm varför folk protesterar och överger de traditionella partierna.

Vd för Yrkesakademin, tidigare valledare för S och statssekreterare under Göran Persson.

Lönsam utbildning

Även utbildning håller samman länder. Jag fortsätter att tala för min egen sjuka faster, utbildningsbranschen: Antalet personer som får arbetsmarknadsutbildning just nu är det lägsta sedan 1960-talet. Arbetsmarknadsutbildningen håller på att monteras ned trots att vi efter en utdragen högkonjunktur fortfarande har 300 000 arbetslösa, över 80 procent av dem som går utbildning för de mest efterfrågade kompetenserna får jobb och att all forskning visar hur viktigt ett jobb och egen försörjning är för integration. Och till skillnad från den sista telefonabonnenten eller postmottagaren, så är det lätt att räkna hem lönsamheten för varje person som får en utbildning som leder till jobb.