All makt till rektorn

KRÖNIKA. Bara tre av hundra avgångselever i gymnasiet har funderat på att söka till lärarlinjen. Det är en nationell katastrof och säger det mesta om läget i den svenska skolan.

Partiledarna i SVT:s Agenda kör sin gamla vanliga lektion, men två tunga artiklar på DN debatt visar vägar ur moraset. Pedagogiken är inte så viktig, i stället hänger det på de lokala skol­ledarna, skriver statsvetarprofessorn Bo Rothstein. Staten måste ta ett större ansvar, skriver Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund. Jag kan inte annat än instämma, samt åkalla ytterligare ett sanningsvittne, nämligen min salig far.

Pappa var lärare halva sitt yrkesliv och rektor den andra halvan. Han ser likadan ut på fotot där han stänger expeditionen för att gå i pension 1980 som när han tar studenten 1935. Samma glasögon, sneda leende och cigarettpaket i fickan. Men mellan bilderna ligger 40 Den blomster­tid nu kommer, ett antal pedagogiska reformer, tusentals elever och lärare som kom och gick.

Ingemar Ekdals långa kvarsittning sammanföll med den svenska skolans uppgång och förfall. När han föddes under första världskriget förverkligade liberaler och socialdemokrater i samverkan den gemensamma folkskola som skolministern Fridtjuv Berg hade pläderat för i stridsskriften Folkskolan som bottenskola 1883. Svenska folket var litterat sedan länge tack vare protestantismens krav på bibelläsning och den obligatoriska skola som införts 1842.

De flesta skolreformer i Sverige genomförs i politisk enighet. 1927–1928 knyts folkskolor och läroverk tätare till varandra och flickorna gör entré i de sistnämnda. 1948 kommer förslaget om nioårig enhetsskola. På ytan samsyn, under ytan ideologiska strömmar som drar åt olika håll.

På 1960-talet skärps motsättningarna i skolpolitiken. Men när vänstervågen har rasat ut 1976 och en borgerlig regering tillträder blir det ändå inga återställare, utan ny samverkan över blockgränsen.

Bildtregeringen 1991–1994 har en mer offensiv attityd, och 1990-talet blir friskoleboomens årtionde, mest en bekräftelse på den kommunala skolans problem.

Pappa berättade hellre roliga skolhistorier än klagade på utbildningspolitiken, men han brukade antyda att något ödesdigert hände runt 1970. Fram till dess var det underbart att vara lärare, sedan blev det motigare. Fallande löner i förhållande till andra grupper, ständigt nya pedagogiska experiment, kortare sommarlov, stökigare skolmiljö och kommunaliseringen som sista spiken i bänklocket.

Förändringarna börjar vid samma tidpunkt som begreppet information blir synonymt med kunskap, när månlandningen är avklarad och västerlandets moderna hjältar – vetenskapsmannen, uppfinnaren, ingenjören – ersätts av tevekändisen. Vi går från modernitet till postmodernism och från upplysning till underhållning.

På grund av urholkad auktoritet förvandlades lärare från utbildnings- och kulturbärare till socialassistenter. Rektorer blev ”skolledare” utan krav på större ämneskunskaper än sina underlydande. Adjunkter med universitetsexamen blev ”lärare” vilka som helst och snart var alla kategorier reducerade till ”personal”.

Inget vidare lyft för vaktmästare och lokalvårdare, men definitivt en proletarisering av akademikerna. Rättvisa och jämlikhet, kallades det.

Går det att göra ett akvarium av fisksoppan igen?

Visst, men bara om lärare och rektor blir de roligaste yrken som finns igen. Kommunerna har haft sin chans, nu måste staten ta tillbaka pekpinnen.

PS.

Grekerna får ta och bestämma sig. Vill de ha Tysklands pengar eller vill de klara sig på egna?