Afv för 70 år sedan: När både redaktören och tidningen dog

1953 hade den 70-årige huvudredaktören Emil Fitger avverkat sin sista årgång av Affärsvärlden och läsarna fick läsa följande meddelande i tidningen, troligen skriven av en bror.

”Emil Fitger har slutat sitt liv… I 44 år har han — och praktiskt taget han ensam — i Affärsvärlden skildrat och sammanfattat vad som hänt på det ekonomiska livets olika områden… Det är icke möjligt att i hast — om ens någonsin — finna en person, som skulle kunna uppbära Emil Fitgers mantel. Den var anpassad efter hans linjer. Emil Fitgers Affärsvärlden slutar därför sitt liv med att i detta nummer lämna ett register för dess sista årgång. Erlagda prenumerationsavgifter (för 1954) komma att återbetalas.”

För en tid blev alltså Affärsvärlden alltså lika död som dess huvudredaktör. Men snart dök räddaren i nöden Arne Nilsson upp våren 1954 och erbjöd sig att köpa tidningen. Han var skolad nationalekonom från Stockholms universitet och hade jobbat på Finanstidningen.

Nilssons ordkonst skilde sig från Fitgers. Så här skrev han med anledning av att svensk löneökning dragit iväg med 20% och att riksbankschefen Mats Lemne oroade sig över vad det skulle betyda för inflationen och landets konkurrenskraft. Riksbankschefen drev en räntehöjning mot de gamla regeringskamraterna.

”Nu finns det ju få ting som så många talar om i så högtidliga ordalag som just ansvaret för penningvärdet. Men när det gäller att fördela och i all synnerhet att kräva ut det tycks man på alla håll ha lika brått att försvinna ur bilden. Statsmakterna tvår sina händer inte mindre ivrigt än de stora intresseorganisationerna — andra parter att förtiga. Så länge det fanns åtminstone någon möjlighet att hänvisa till ogynnsamma yttre faktorer gick detta skådespel väl ännu an, men i dagens läge ter det sig med förlov sagt föga uppbyggligt.”

Ord och inga visor. Politikerna i regeringskretsen var vid den här tiden anhängare av låg ränta. Stålbadspolitiken på 1920-talet skulle aldrig upprepas igen. Och Lemne var ju inte tillsatt som någon självständig riksbankschef med ansvar för inflationen. Hans roll var att hålla bankers räntor nere med olika specialregleringar.

I oktober 1954 utnämndes den olydige Mats Lemne till den yngsta landshövdingen någonsin och Per ”Surapelle” Åsbrink fick i fortsättningen rollen att fortsätta pina affärsbankerna. Men han fick starta med en diskontohöjning, som var det som Affärsvärldens nye huvudredaktör krävde.

Bankerna fortsatte sedan att starta kontor i varenda nedlagd mjölkbutik. För det var ju enda sättet som de fick konkurrera med varandra på.

Ronald Fagerfjäll dyker återkommande ner i Affärsvärldens 120-åriga historia under vinjetten Då och nu. Här hittar du fler texter.