Afv för 40 år sedan: När LO nästan socialiserade landet

”Utvecklingen verkar svårförståelig för att inte säga direkt paradoxal, P-O Edins förslag till löntagarfonder lades ju överraskande fram alldeles i slutet på juni och därefter har SAF och den borgerliga pressen inlett en ny kanonad mot den befarade systemförändringen (…) Möjligen kan man tolka uppgången så att börsen diskonterat ”ett ännu värre” förslag. (…) En troligare förklaring är dock att kursuppgången är tekniskt betingad. Här skall ännu en (fem) storplacerare in på marknaden med 2–2,5 miljarder årligen (i fast penningvärde) fram till 1990. Det föreslagna fondsystemet är alltså snart nog börsens överlägset störste ägare”, skrev Afv 1983.

Av alla arbetarrörelsens olika krumbukter på ”den tredje vägen” under sin storhetstid 1932–1975 blev löntagarfonderna den värsta, den som kunde ha gjort landet till ett nytt Jugoslavien eller Östtyskland.

Idén kom 1975 från den socialistiske LO-ekonomen Rudolf Meidner och LO-tidningens journalister konstaterade snabbt att facket skulle ta över näringslivet. Reaktionen från Palmeregeringen var närmast skräckslagen. Varför hade LO-chefen Gunnar Nilsson inte hejdat sina marxistiska akademiker? Mest oroad blev Olof Palme som insåg att han själv flörtat för mycket med vänsterkanten när han utlovat ”ekonomisk demokrati”. Om just detta vet den här skribenten en hel del eftersom han råkade sitta på statsrådsberedningen som sakkunnig, bara några få dörrar från inre kretsen.

De borgerliga partierna kunde äntligen bryta det långa maktinnehavet året därpå. Under åtta år hade sedan löntagarfondsfrågan haft sin gilla gång. Varje försök att lindra förslaget gjorde socialdemokrater till ”folkpartister”. Det enda försvaret för löntagarfonder var att de ”ändå inte var så farliga”, vilket naturligtvis var ”fake news”. När S kom tillbaka till makten igen 1982 hamnade den heta potatisen åter i Palmes knä.

Både näringslivet och Afv var intresserad av en pragmatisk debatt i början under de olika borgerliga regeringarna, men attityderna hårdnade snabbt. År 1983 manövrerade sig företagarfamiljen Rausing ut ur landet. Grundaren Ruben hade satsat allt han tidigare förtjänat på mjölpåsar och marmeladburkar på nya mjölkförpackningen TetraPak. Alldeles nyss stod han nära konkurs – men nu var familjen till slut en av världens rikaste. Varför skulle han och sönerna godvilligt ge bort detta? Ikeas Ingvar Kamprad hade tidigare visat hur man gjorde. Näringslivet samlades också detta år med den unga arvtagerskan Antonia Ax:son Johnson i täten till landets största demonstration någonsin.

De fem regionalfonderna, varav den östra inte fick heta varken något på ost- eller öst-, bildades på prov och fick ”riktiga direktörer” i ledningarna. Stockholms gyllene triangel levde upp eftersom alla kunskapsföretag, som tjänade på den konstgjorda börsen, hellre dinerade på plastkort på nya lyxkrogar än tog fram hårt marginalbeskattade vinster till förmån för löntagarfonder.

Det vådliga äventyret avblåstes utan protester, efter provperioden, då 1980-talet slutat med förskräckelse och S hade fått sin historiska läxa.