Afv 1978: Inte en siffra rätt

”För 1978/79 har riksdagen redan fattat beslut om direkta bidrag och kapitaltillskott till främst varven och i viss mån tekoindustrin på nära 1 100 Mkr. Inom den närmaste tiden får riksdagen på sitt bord separata regeringspropositioner med begäran om ytterligare ca 200 Mkr under 1978/79 till bl a det nybildade handelsstålföretaget SSAB (Svenskt Stål AB) och det lika färska databolaget. Till detta kommer för det kommande budgetåret också föreslagna lån till bl a handelsstål och specialstål på ca 1 500 Mkr…”, skrev Affärsvärlden och fortsatte:

”Till svårigheterna att få en klar bild av kostnaderna bidrar självklart att många näringspolitiska beslut är av mycket långsiktig karaktär. Det gäller t ex förslaget om bildandet av Svenskt Stål AB som innebär betalningsåtaganden för statens del långt in på 1980-talet…”

Affärsvärlden, troligen Helve Boman i detta fall, konstaterade att det i praktiken var helt omöjligt ”inte bara för den intresserade allmänheten och riksdagsledamöterna utan troligen också för kanslihustjänstemännen själva att avgöra hur stor del av de statliga insatserna i industrin som är subventioner av förluster och hur stor del som gått till investeringar i nationalekonomisk bemärkelse.”

År 1975 hade företaget Gränges överlämnat en pm till industriminister Rune Johansson (S). Där förordades en lösning som stämde överens med det som handelsstålsutredningen, med nämnda Boman som sekreterare, presenterades två år senare. Utredningen ledde till att SSAB bildades genom ett samgående av de tre stora stålverken Oxelösund, Domnarvet och Norrbottens Järnverk, vilka ingick i Gränges, Stora Kopparberg respektive Statsföretag. SSAB blev från början ägt till hälften av staten och till 25% vardera av Gränges och Stora Kopparberg.

Gränges var konkursfärdigt och räddades i sista stund av att staten köpte järnvägarna för 480 Mkr, vilket precis behövdes för att aktiekapitalet skulle förbli intakt.

Marcus ”Dodde” Wallenberg, som företrädde Stora Kopparbergs intressen, ilsknade till och krävde senare en kompensationsaffär för denna ohemula förhandlingsframgång. Stora Kopparbergs chef Erik Sundblad liknande då Gränges vid gamlingen på ålderdomshemmet i en uppskattad sketch av Hasse Alfredson som brukade försvara sig med hotet ”Rör mig inte för då dör jag!”.

SSAB:s strategi blev att rikta in sig på hemmamarknaden efter en avsevärd nedskärning av personalen. Oxelösund var redan överlägset på grovplåt medan Domnarvet med en stor investering skulle rikta in sig på tunnplåt som tidigare varit en importprodukt. NJA var inte lika välbeläget som Oxelösund, men fick ändå ta de tunga faserna av ståltillverkningen.

Det handlade alltså om att göra den ena dyra kompromissen efter den andra. Men SSAB skulle ju senare bli framgångsrikt – inte minst genom det höghållfasta stålet från Oxelösund. Staten skulle få tillbaka sin generösa risksatsning, trodde man åtminstone. För varven och databolaget gick det sämre, hur mycket sämre vet vi inte eftersom statens bokföring var så outgrundlig.

Ronald Fagerfjäll dyker återkommande ner i Affärsvärldens 120-åriga historia under vinjetten Då och nu. Här hittar du fler texter.