Affärsmodellen i mediebordellen

Bonniers omsätter 23 miljarder kronor och har ett rörelse­resultat på dryga miljarden. Norska Schibsted, som bland annat äger Afton­bladet, Blocket och snart Hemnet, omsätter 16 ­miljarder. Men norrmännens rörelsevinst är dubbelt så stor som den svenska konkurrentens.

Oslobörsen värderar Schibsted till runt 60 miljarder svenska kronor. Bonniers är onoterat och saknar därmed marknadspris, men givet omsättnings- och resultat­utvecklingen de senaste åren så är det tveksamt om koncernen skulle gå att sälja för ens hälften så mycket.

Vad beror då den stora skillnaden i lönsamhet på? Ja, uppenbarligen insåg Schibsted tidigt vad den digitala omställningen betyder för branschen och agerade där­efter. Men jag känner rätt många på olika nivåer i Bonnierkoncernen och de flesta av dem förstod också för länge sen vartåt det barkar med gammelmedia.

Däremot har de kanske varit mer sentimentala och ovilliga eller oförmögna att se sitt mediehus som en sorts koppleriverksamhet där innehållet inte är särskilt ­relevant, utan pengarna tjänas med hjälp av programvara som har järnkoll på kundkretsen och som förmedlar ­relevanta kontakter till säljare av olika slag, mot ­betalning.

I intervjun på sidan 22 pekar Schibsteds Sverigechef Raoul Grünthal ut just börsnoteringen som en framgångsfaktor för bolaget gentemot Bonniers och Göteborgs-Postens ägarbolag Stampen, som båda är privatägda. En intressant tanke att aktiemarknadens kortsiktighet, eller varför inte otålighet, kan vara till nytta ibland också.

Svårmanövrerad terräng

Kinnevik är ett annat börsnoterat bolag med en snabbväxande digital verksamhet. Däremot har koncernen inte lyckats utveckla sitt medieben så väl i det nya landskapet. Ett exempel på det senare är Qliro, som knoppades av från MTG för några år sedan. Se sid 28.