Adelskap förpliktigar

Jag vet inte hur det är för dig, men de flesta banktjänstemän jag har träffat har varit intelligenta, analytiska och trevliga typer. Ja, kanske till och med de flesta. Några uppbenbara skitstövlar har jag aldrig stött på. Inte heller har jag märkt någon större skillnad på kontorspersonalen närmast kunden, styrelseordföranden och dem däremellan. Hyggliga typer allesammans. Detta gäller även hedgefondförvaltare, aktieanalytiker, fx-traders. Det kanske finns misantroper längst in i något handlarrum, men jag har aldrig träffat dem.

Ändå har banksektorn få fans. Till och med försvarsindustrin och gamblingbolagen har bättre rykte, som ju faktiskt rent objektivt arbetar med betydligt mer tveksam materia. Så vad handlar den här djupa misstron mot bankerna mot? Det finns nog flera delförklaringar. En parameter är det kristna arvet och misstron mot dem som tjänar pengar på pengar, med inslag av antisemitism och extremism på både höger- och vänsterkanten.

Det finns också en mer sund kritik mot hur bankerna sköter sitt jobb. En oktroj är ett fantastiskt papper: det ger rätt att skapa pengar ex nihilo. Detta privilegium har ­staten gett bankerna mot att de tillför samhället minst lika mycket nytta. Och här brister det. På sidan 28 skriver Per Lindvall om hur den svenska banksektorn tycks ha glömt bort sin kanske viktigaste uppgift: att förse små- och mellanstora företag med krediter. I den mån företagsutlåningen växer är det till fastighetsbolag.

Noblesse oblige. Glöms den principen bort riskerar privilegierna att dras in, och har man otur följer huvudet med på kuppen. Det vore ju synd på så hyggliga typer.

Stort tack!

För en vecka sedan uppmanade jag er läsare att höra av er med era tankar. Under veckan har jag fått många mejl av läsare som gett beröm, kritik och förslag. Underbart! Fortsätt gärna att höra av er.