Å, vilket härligt drev

Måndag. Frågan är om man ska ringa NCC och vrida om kniven i ledningen eller om man ska förnedra någon av dess ägare. Efter några koppar surt redaktionskaffe väljer jag det senare. Jag ringer Algot Ångerköp på Åttonde AP-fonden.

– Henrietta Hornstöt här, inleder jag.

– Vad är det här för något? undrar han nervöst.

– Det får vi se, svarar jag och drar på. Det sägs att ni finansierar den här byggbluffen NCC, trots att ni i er senaste årsberättelse hävdar att ni höjt era etiska krav. Jag kan väl inte skriva annat än att ni bortser från etiken, då?

– Inte alls, försöker han. Vi jobbar med frågan. Vi har krävt att ledningen lägger korten på bordet, att den går till botten med det hela och presterar en extern utredning. (Jag märker att han talar snabbare och snabbare.) Dessutom har jag personligen skrivit ett brev till styrelsens ordförande där jag gör helt klart för honom att jag inte tolererar något falskspel.

– Men ledningen har ju redan lagt korten på bordet, säger jag. Vad gör ni egentligen? Sitter ni bara där och åser hur skattebetalarna – som ju även finansierar er – luras på miljon efter miljon?

(Jag hör hur han sjunker allt längre ned i stolen och till sist ger han sig.)

– Som du förstår ser vi givetvis över vårt engagemang i det här bolaget …

– Tack det var allt jag behövde veta, säger jag och lägger på luren.

Rubriken är redan klar: “Åttonde AP-fonden redo sälja NCC” med undertexten “Ångerköp dundrar: Styrelseordföranden får inte spela falskt”. It’s a tough job, but a tough girl can do it.

Fredag: SAS delar ut bonus, fast bolaget går med förlust. Jag ser informationschefen “Hederlige” Harry Stenstód krascha som en gammal Fokker inför A-ekonomis intervjuare. Stenstód hävdar att han egentligen borde ha högre fast lön i stället för bonus bara för att slippa “den här destruktiva debatten”. Vart i hela världen tar alla medieträningsmiljoner vägen, undrar jag samtidigt som jag slår numret till Berthold Bräck på hedgefondförvaltaren Frej vid Stureplan. Jag vet att han har halva portföljen full med SAS.

– Hur kan ni fortsätta att äga det här skumraskbolaget? inleder jag. Direktörerna ämnar ju av allt att döma höja sina fasta löner när bolaget inte går tillräckligt bra för att bonusen egentligen ska vara motiverad? Kan dom sätta sina egna regler hur som helst?

– Urrghh, svarar han, uppenbarligen mitt i fredagsvinet.

– Jag tvingas ju nämna på mittuppslaget att ni håller dom här girigbukarna bakom ryggen…

– Våra analytiker följer just nu situationen noga, och vi har möten i nästa vecka med ledningen, där den skall förklara sig.

– Sorry, svarar jag. Det räcker inte. Vad gör ni, egentligen? Analytiker har väl för böveln betalt för att alltid följa situationen noga?

– Suck. Jag … Vi ser naturligtvis, utan någon dramatik, över vårt innehav i bolaget.

– Tack!

Rubriken blir: “Frej rasar mot SAS girigbuksfasoner. Förvaltaren talar om dramatik.”

Det som är mest underhållande med det här jobbet är just hur undfallande alla jag ringer är. Informationsdirektörerna har slutat att försvara sig och vänder bara kappan efter mina högst personliga vindpustar.

Söndag kväll: Kan inte låta bli att på måfå ringa ett av mina många direktörsmobilnummer. Det blir direktör Busk på Tradingbanken.

– Busk, svarar han.

– Jag ringer anonymt från ett större tidningsföretag. Jag vill bara varna dig för att din hemlighet är ute nu, säger jag med min mest beslöjade röst.

Han harklar sig. Och harklar sig igen. Sedan säger han:

– Är det vad jag tror?

– Jag skulle tro att det kommer att väcka viss uppmärksamhet i rubrikerna i morgon. Tror att även kvällstidningarna har det. Är jag verkligen den första som ringer?

I så fall kan du kanske förklara några detaljer …

Han lägger på luren. Jag vet att det kommer en kommuniké från Tradingbanken i morgon.

Ibland är det roligt att vara journalist, riktigt roligt.