6. Först svältlöner och sedan tvärtom

Den nye chefen för Stora Kopparberg från år 1916, Olof Söderberg från Söderberg & Haak, förde under krigsåren en expansiv politik framför allt när det gällde gruvdriften: Bättre att sälja nu så länge det fanns efterfrågan än i osäker framtid.

Ny masugnsteknik gjorde att stenkol, snarare än malm, blev den viktigaste faktorn för lokalisering av stålverk. Det framstod som rationellt att exportera malm direkt i stället för att förädla, vilket födde malmexportörerna Gränges och LKAB. Det börsnoterade Gränges som tillsammans med staten ägde LKAB var Stockholmsbörsens främsta företag med ett eget branschindex.

Under intrycket av framgångarna för Grängesberg och även fyrteknikexportören Aga hade börsindex år 1912 spekulerats upp till en nivå, som i reala termer inte skulle överträffas förrän i början av 1980-talet. Det var därför aktiepriserna först föll kraftigt efter världskrigets utbrott, år 1915, med närmare trettio procent. Men därefter började en lustiger dans pådriven av krigsinflationen. Vinsterna bara steg och med dem börsvärdena.

Att Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken efter rekordåret 1916 gick in och trängde ut Stockholms Handelsbank från styrelsen i Stora Kopparberg väckte stor uppmärksamhet, och man talade om att kortsiktiga spekulationsintressen skulle ta över solida och välskötta företag. Det var Enskilda Bankens nye chef Marcus ”häradshövdingen” Wallenberg, yngre son till tidigare nämnde A O Wallenberg, som ledde attacken och nye chefen Olof Söderberg var en av hans gamla förtrogna.

Trots bruksdöden hade den traditionella strukturen i järn- och stålbranschen förändrats litet med tanke på alla tekniska innovationer. Vid tiden för första världskriget fanns fortfarande ungefär hundra svenska masugnar i drift, de allra flesta träkolsbaserade. Järnhanteringen slukade fortfarande stora mängder skogsråvara.

Bruksdisponenten Söderberg ville fortsätta att bygga ut vattenkraften för att sälja elektricitet till utomstående. Forshuvuds Kraftverk blev det största som på tio år uppförts i privat regi i landet efter den statliga jätten vid Trollhättefallen. Bergslaget investerades för 12 miljoner i kraftverksamheten och ännu mer i Domnarvets järnverk som i det osäkra läget med koks och träkol investerade i fyra nya elmasugnar, som skulle bli färdiga år 1920.

Ett nytt järnverk hade byggts av Grängesbergsbolaget i Oxelösund år 1913 och under världskriget diskuterade skeppsredare Dan Broström i Göteborg med Marcus Wallenberg och Olof Söderberg om ett nytt järnverk, som skulle inriktas på fartygsmaterial. Söderberg kämpade hårt för att denna investering skulle läggas i Borlänge och inte i bättre belägna Göteborg eller Oxelösund. Rederierna hade lönsamma år under kriget när staten kompenserade för förlisningar och frakterna var höga.

Bolagets skogsinnehav skulle också öka väsentligt under åren strax efter kriget då ledningen köpte skogar i Hälsingland och Härjedalen. Söderberg sålde också en av Ljungbergs få felinvesteringar, Vagn- och maskinfabriken i Falun, till AB Svenska Järnverkstäderna i Linköping.

Stora Kopparbergs vinst steg 213 procent mellan åren 1914 och 1918 och försäljningen ökade ännu mer. Det handlade helt om inflationsluft eftersom tillverkningsvolymen samtidigt sjönk i krigets olika besvärligheter. Avskrivningar gjordes på lager och tillgångar med låga historiska värden som grund. Utdelningen höjdes år efter år ända fram till år 1920 samtidigt som inte mindre än fyra fondemissioner genomfördes. Det var underbart att vara aktiespekulant, särskilt som bankerna var ivriga att låna ut pengar med aktier som säkerhet.

De större bankerna lånade inte bara ut pengar till aktieköp utan köpte på sig den ena provinsbanken efter den andra. Stockholms Enskilda lyckade inte riktigt i denna kapplöpning vilket var tur. Redan före kriget hade också bankerna börjat organisera emissionsverksamheten i så kallade ”emissionsbolag”. Det tjänades stora pengar inte bara på räntor utan också på företagsomstrukturering. Nya bolag introducerades ständigt på börsen. Omsättningen i aktiehandeln ökade trettiofalt på tre år! Börshuset fullkomligt bågnade av affärer.

Haussen såg illa ut, inte bara för att krig rådde i övriga Europa utan också för att ”dyrtid” drev ut människor i hungerkravaller på Stockholms gator. Det låg revolution i luften, inte bara i Ryssland. Trögheten i lönejusteringarna som skapade utrymme för utdelningshöjningar blev allt mer problematisk. En styrelseberättelse från Sandviken vittnar om oron. ”Från den 5 april 1917 hava de organiserade arbetarna vid Jernverket liksom flera andra av de större järnverken nedlagt arbetet”, skriver man inför bolagsstämman den våren.

Under den upprörda stämning som rådde i den reala löneurholkningens tid i hela landet stressades snabbt en extra riksdagssession hösten 1918 till att införa både allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Arbetarrörelsen råkade få sitt stora genombrott i politiken alldeles innan inflationsperioden tvärt slutade och förbyttes i efterkrigsdeflation. År 1919 kunde det första valet med bredare rösträtt hållas och därefter antogs snabbt lagen om förkortad arbetstid. Arbetarnas epok hade börjat i Sverige, även om de fortfarande var färre än bönderna.

För Stora Kopparberg och svensk industri blev situationen snabbt förändrad. Den högkonjunktur som ekonomer trott skulle komma efter kriget uteblev, och i stället uppstod efterfrågekris. Arbetslönerna framstod plötsligt inte för låga längre utan orimligt höga på grund av stora prisfall, särskilt om man räknade in den kommande arbetstidsförkortningen.

Från marknaden anlände ständigt allt sämre nyheter om order som sades upp och råvara som blev dyrare. Koncernens omsättning som hade börjat sjunka med 3 procent 1920 rasade med 47 procent året därpå och sedan med 15 procent ytterligare. Sämst gick järnverken i Domnarvet och Söderfors som båda redovisade stora förluster och totalt redovisade koncernen förlust för första gången på mycket länge år 1922. Att investera för tillverkning av fartygsmateriel var inte längre att tänka på.

Genom ett tillfälligheternas spel, med krigsinflation och arbetstidsförkortning, hade svenska arbetare fått avsevärt bättre villkor än i övriga Europa. Nu var det istället arbetsgivarna som fick det sämre.

De nya svenska regeringarna, med socialdemokrater och liberaler, drev konsekvent antiinflationslinjen, eftersom de lärt sig hata dyrtiden under kriget. Men den politiken skapade ett veritabelt stålbad både för det svenska näringslivet och för de anställda som blev arbetslösa.

En stor del av 1800-talets ledande svenska industrifamiljer tvingades lämna scenen när deras belånade aktier hamnade hos bankerna som panter. Det beräknas att en tredjedel av alla större svenska företag hamnade i bankernas ägo. Bankernas högbelånade emissionsbolag föll som käglor precis som alla finansmän när företagsvärdena sjönk ihop till mellan 10 och 30 procent av vad de varit före världskrigets slut. Frågan är om det klassiska familjeföretagandet i Sverige någonsin riktigt har repat sig efter denna brutala utrensning.

Den ena företagsledaren efter den andra tvingades lämna sina jobb, i den besvikelse och upphetsning som rådde. Olof Söderberg fick tömma den bittra kalken precis som nästan alla andra bruksdisponenter. Skandinaviska Kredits nye chef Oscar Rydbeck, som satt i styrelsen, hade en låg uppfattning om honom, och Marcus Wallenberg från Stockholms Enskilda retade sig på att den gamle vännen var så storvulen och fåfäng i det han företog sig. Hade han inte investerat en miljon i en ny disponentvilla och sålt Erik Johan Ljungbergs motsvarande bygge Bergalid för 75 000 kronor till nykterhetslogen? Och detta trots att han flyttat hela huvudkontoret till Stockholm och aldrig själv bodde i Falun. Häradshövdingen var känd för sin sparsamhet. Hans beslutsregel var kärv, att alltid ta så mycket betalt som möjligt och att alltid själv betala så lite som möjligt. Han var beundrad för sin principfasthet men sällan omtyckt.

Efter Olof Söderberg kom civilingenjören Emil Lundqvist våren 1923.

Detta råkade bli de svenska järnbrukens stora lockoutår när de största stålverken blev stängda i sex månader. Förlusterna i Stora Kopparbergs olika stålverk redovisades till 3,5 miljoner kronor vilket lyckligtvis kunde mer än uppvägas av en förbättring i skogsverksamheten.

Arbetarna, som förlorade sina löner under lång tid, vann ändå konflikten och tog revansch för den ödesdigra storlockouten från år 1909. De stod emot pressen.

Förklaringen till detta var främst att den nya koalitionsregeringen hade infört en fattigvårdslagstiftning som ålade kommuner att rycka in med stöd när lockoutade arbetare hamnade under existensminimum.

För de svenska arbetarna blev bilden tudelad. Å ena sidan skulle detta bli bästa decenniet någonsin för de arbetare som kunde behålla sina jobb, de bildade efter sina reallönehöjningar närmast en lägre medelklass. Deras olycksbröder förlorade sina arbeten genom nedläggningar och förblev arbetsmarknaden utanför under lång tid. Emigrantströmmen till Amerika kom igång igen med en topp före år 1924, innan USA införde kvoteringar och visum. Fler än 100 000 svenskar utvandrade under 1920-talet till USA och Kanada. Men sedan skulle den epoken vara slut eftersom Sverige växte in bland välfärdsländerna.

En orsak till att sysselsättningen ökade så långsamt var också att elektrifieringen och mekaniseringen blev så framgångsrik när den tvingades fram av lönetrycket. Mer kunde produceras med färre anställda.

Till verkstäderna och bruken rekryterades under 1920-talet en ny generation ekonomiskt sinnade företagsledare och tidsstudiemän, ofta med erfarenhet från USA. De behövde göra underverk eller gå under, särskilt i stålverken. Mellan åren 1919 och 1933 lades sammanlagt sjuttiotvå svenska bruk med 2 800 anställda ned, en nödvändig utslagning som hade fördröjts av krigsförhållandena.

Domnarvets Järnverk fortsatte att redovisa förluster medan Kvarnsveden, Skutskär och skogen stod för vinsterna. År 1924 kröp priserna ned till en fjärdedel av förkrigspriset, medan produktionskostnaden var den dubbla. Planen från år 1917 på en ny koksmasugn framstod som helt orealistisk. Frågan var snarare hur länge Domnarvet skulle överleva.

DET MODERNA STORFÖRETAGET

Storföretaget med sina kadrar av direktörer på olika nivåer växte första fram i USA. Tjänstemannakadern blev allt mer lik de fria advokater, läkare och veterinärer som praktiserade i städerna. Det började tidigt utbildas specialister och generalister för karriär i storföretag, bokförare, revisorer, marknadsmän, tekniker och rationaliserare till exempel. Produktionen styrdes i detalj från kontoret.

USA hade i slutet av 1800-talet gått i täten när det gällde att bilda truster, en sorts sammansvärjning mot kunderna. American Tobacco, Standard Oil, United Shoe Machinery och American Sugar Company kopplade grepp om sina branscher. Finanskungen J P Morgan kontrollerade 112 av de största företagen inom industri, järnvägar, rederier, gruvor, banker och försäkringsbolag. Antitrustlagstiftning kom på 1890-talet men det var först år 1911 som Standard Oil skulle brytas upp.

Men viktigare var att de stora trusterna tvingades börja rationalisera och integrera sina verksamheter för att inte bli utkonkurrerade av kreativa nykomlingar och revoltörer av Henry Fords typ.

Den första trustbildningen i bilbranschen, General Motors, misslyckades. Henry Ford, som var inbjuden, satte sig istället på tvären. Han drev med envishet och kraft idén om att tillverka en billig bil för den stora medelklassen och skärpte inte bara konkurrensen. När hans arbetare på löpande bandet blev så uttråkade att de slutade tvingades han höja lönerna kraftigt för att hålla dem kvar. Nu fick de råd att köpa var sin bil och verksamheten expanderade.

Företag kopplades allt mer fria från sina ägare som kunde komma och gå i olika konstellationer. Via styrelseordföranden och verkställande direktören drev styrelsen allt större organisationer, delvis efter militär förebild. Verksamheten kunde växa antingen genom nystartade anläggningar och verksamheter eller genom förvärv av andra företag. Pengar till detta kunde man tjäna in, låna eller be nya ägare skjuta till.

Om de gamla företagen gärna höll sig till de få verksamheter som ägaren behärskade så kunde de nya företagen istället bilda väldiga kombinat eller rentav konglomerat. Många sådana företag fortsatte att verka och leva, ta till exempel listan från år 1917 på de allra kapitaltyngsta amerikanska storföretag med namn som US Steel, Standard Oil, Bethlehem Steel, International Harvester, Du Pont och General Electric, Westinghouse och Union Carbide. De flesta sysslade med råvaror och producentvaror.

De världskända varumärkena, som Singer (symaskiner), Ford (bilar) Anheuser (öl), Quaker (frukostflingor), Coca-Cola (läskedryck), Heinz (ketchup), Procter & Gamble (dagligvaror), Goodyear (däck), Firestone (däck), Gillette (rakblad), Ingersoll–Rand (anläggningsmaskiner), Remington (skrivmaskiner), NCR (räknemaskiner) och Eastman Kodak (kameror) var redan väletablerade på 1920-talet.

Tanken att arbetarna och ägarna kunde dela effektiviseringens vinster var född och den skulle prägla till exempel det svenska Saltsjöbadsavtalet år 1938