4. Företagen tänjer sig

Rent tekniskt tjuvstartade den katastrofdrabbade koppargruvans 1700-tal redan år 1693 med att den 30-årige Christopher Polhammar konstruerade ett nytt uppfordringsverk. Den begåvade unge mannen hade fått livstidspension av kungen och skulle snart adlas till namnet Polhem. Under en kort tid hade han fått läsa vid universitetet i Uppsala.

Med statsbidrag reste han efter denna första insats i Falun runt i de mest avancerade länderna för att studera teknik och startade vid hemkomsten en skola för mekaniker för vilka han skapade en modellsamling för rörelsemekanismer, ”Polhems mekaniska alfabet” som finns att beskåda på Tekniska museet i Stockholm.

Han stod med det ena benet i den gamla experimentella och det andra i den nya ”vetenskapliga” tiden. Uppfinnare hade alltid med praktisk erfarenhet, nyfikenhet och experimentlusta skapat mer eller mindre eleganta tekniska lösningar på enskilda praktiska problem utan att generalisera allt för mycket. Så var det även med Polhem i början. Men Europas nya teknologer började utgå från systematiserat vetande och teori när de angrep konkreta problem. Polhem försökte allt mer använda olika tankemodeller för att skapa de nya effektivare maskinerna.

Efter utlandsresan återupptog han sin verksamhet i Falun under 16 år och ville se hela gruvan med alla sina små och stora anläggningar som ett enda problemkomplex att lösa i ett sammanhang. Med bara tre vattenhjul ville han driva alla spel och pumpar. Hans specialitet var långa stånggångar som kunde distribuera ut kraften.

Polhem förebådade ett systemskifte och en ny tid. Just i Kopparberget förlorade hans radikala idéer inflytande eftersom konstruktionerna ofta fick praktiska svagheter till att börja med, när principerna mötte verkligheten. Efter många kontroverser skildes han från tjänsten på 1730-talet. Men senare skulle lärjungar till Polhem bli ansvariga för gruvtekniken och inte mindre än fem vattendrivna uppfordringsverk skulle påminna om läromästarens idéer.

I sina andra verksamheter blev han hyllad som den svenska mekanikens fader och med tiden skulle vetenskapen i grunden förändra industrin genom att öppna den ena dörren efter den andra, till metallurgi, elektricitet, kemi och mycket annat.

Sverige var inte längre en militärstat. Det blev utrymme för andra ambitioner än att ge krigsmakten vad den behövde. Vetenskapsakademin från år 1739 var ett uttryck för upplysningsandan i Europa, lilla Sverige fick påfallande många praktiska vetenskapsmän. En majoritet intresserade sig för ekonomin och avhandlingarna rörde ofta möjliga förbättringar av lanthushållning.

Hushållningssällskapet blev till exempel samlingsnamnet för regionalt baserade, fristående och kunskapsinriktade organisationer som ända sedan år 1791 har arbetat för utveckling av landsbygden. Plogar, såningsmaskiner, kvarnar, gödsling, sådd och skörd, byggnadskonst, skeppsbygge, näringspolitik, manufaktur, utrikeshandel och inte minst bergsbruk.

Jämfört med övriga Europa var svenska kunskapssökare mer intresserade av praktisk förkovran än av teoretiska system vilket inte hindrade att flera av dem blev ledande i Europa när det gällde att upptäcka grundämnen. Urban Hjärne var den första kemisten som till bruksindustrins hjälp vidareutvecklade proberkonsten, metoden att bestämma metallhalten i olika bergarter. I Falun engagerade han sig i vitriolsjuderiet. Läkaren och kemisten Georg Brandt, identifierade inte bara kobolt, utan övertog Bergkollegiets laboratorium och inledde en ny epok år 1727. Den störste vetenskapsmannen av dem alla botanisten Carl von Linné prövade också på som mineralog. Höjdpunkten för svensk kemi relativt sett kom med Torbern Bergman och Carl Wilhelm Scheele. Man ska förstås se dessa personer och många andra som deltagare i den kunskapsutveckling som pågick samtidigt i de tyska och ungerska bergsvetenskaperna.

Om inte de malmer man träffade på vid den här tiden i Kopparberget varit så fattiga på metall skulle situationen varit en helt annan för företaget. I själva verket utfördes nu ett arbete som var större än någonsin i gruvan. Väldiga mängder malm uppfordrades och vedkonsumtionen bara ökade. Men gruvan var ju efter rasen närmast att betrakta som ett stenröse. Hästvindarna hade stor betydelse, även nere i gruvan där 17 stackars kreatur spenderade sina återstående dagar i mörkret. Någon resenär påstod att ”Deras högljudda gnäggande visade att vanan helt hade försonat dem med deras mörka hemvist.”

Att Falugruvan hade bra tillgång till vattenkraft via sina reglerade sjösystem gjorde att man aldrig till skillnad från gruvan i Dannemora prövade med någon ångmaskin.

Stora Kopparberget tillhörde länge den primitiva gamla tiden vilket inte minst framgår av de reseskildringar som finns sparade. Detta är ur engelsmannen J F Leopolds vittnesmål från år 1708.

”Den resande som är på väg till Falun grips redan på långt avstånd av förskräckelse då han ser den mörka och tjocka rök som staden oupphörligt utsänder i sådan mängd att den med förhållandena obekante snarare tror sig ha kommit till cyklopernas håla än till en stad. Röken från kommer från hyttor som är kringspridda på över en kvadratmils yta omkring sjöarna Varpan och Runn. När västlig vind blåser förmörkar denna rök staden till den grad att skymning råder mitt på dagen och invånarna måste tända bloss för att kunna fullgöra sina sysslor. Såväl enskilda som offentliga byggnader i staden är svärtade av sot och alla i det fria befintliga prydnader av mässing är täckta av ärg.”

Några decennier senare var Kopparberget i ett kritiskt skede, verksamhetens ekonomi var mycket sämre, förmodligen gick allt med förlust. Rasmassorna var genomletade tre till fyra gånger. Men kopparproduktionen bara stagnerade och bränslebristen blev katastrofal när skogarna avverkades för att få fram bränsle och träkol till koppar- och järnframställning i Mellansverige. Linné gjorde flera besök och rapporter, alla lika dystra. Han kallar 1 200 gruvarbetare för ”det fördömda folket” även om han talar om hur många avundades dem eftersom de var väl betalda. ”Sot och mörker omgav oss på alla sidor. Stenar grus, korrosiv vitriol, dropp, rök, os, hetta, och damm var allestädes. Ras fruktades utan minsta hopp om säkerhet någon minut.”

”All helvetes beskrivning finns här för ögonen”, konstaterade Linné.

Så småningom lyckades gruvledningen trots alla svårigheter stabilisera produktionen vid 900 ton råkoppar om året. Brytningstekniken blev modernare precis som arbetsformerna enligt den nya tidens rön.

På 1780-talet kom ett genombrott för nya brytmetoder, bland annat takbrytning med krutsprängning. Eldandet var problematiskt inte bara med brandrisken utan för att stora delar av gruvan blev otillgängliga. Tunga hästar fick hissas upp. Ett sätt var att bygga särskilda tillflyktsrum och begränsa ”tillmakningen” till särskilda ”osdygn”.

Antalet ”fjärdepartsägare” var nu halverat till 400 ungefär. Antalet brukande bergsmän hade sjunkit mycket kraftigare. Gruvägande var inte längre främst deltagande i processen utan kapitalplacering. Förmöget folk från hela landet kunde vara med. Så hade det varit på högmedeltiden också. Men gruvandelarna sjönk i värd till följd av det klena resultatet, utländska observatörer ifrågasatte om den metallfattiga gruvan var värd besväret.

Men man ska inte glömma att kronans vinst från gruvan betydde mycket, mellan en femtedel och hälften av kronans totala intäkter. Därför kunde projektet räkna med stöd från kronan, bland annat genom billig ved.

I rasmassorna var det ibland nödvändigt att timra av säkerhetsskäl trots att det gick dåligt ihop med tillmakningseldarna. Risken för bränder var uppenbar. Från 1730-talet var gruvan full av träkonstruktioner vilket till slut resulterade i en stor brand år 1760 då elden härjade i månader. Åtta år senare kom en ännu svårare eldsvåda och århundradets sista år kom en brand som inte kunde släckas helt förrän 20 år senare.

På 1700-talet föll kopparns andel av bruksföretagens exportvärde till 12 procent. Även om detta var landets näst största exportprodukt efter järnet så förde bergsmännen i Falun en överlevnadskamp som manifesterade sig i en rad tekniska initiativ. Bland annat försökte man bredda produktionen genom att ta vara på den koppar som löstes i gruvvattnet och att driva sjuderi av vitriol, svavel och rödfärg. Det senare blev en stor framgång, Sveriges tredje nationalfärg än i dag. Det fanns redan rödfärgade bergsmansgårdar. Nu byggde man ett rödfärgsverk och startade produktion av blå vitriol.

Även vitriol blev med tiden lönsamt när den driftsansvarige och kemiskt kunnige Johan Gottlieb Gahn utvecklat nya metoder. Svavelutvinningen däremot skulle ta sig först på 1900-talet. Det var också dags för företaget att se sig om efter helt andra verksamheter. Fram emot 1800-talet skulle Stora Kopparberg börja engagera sig i skogsförvärv och nya anläggningar inom järnhantering, åtta masugnar och lika många renodlade stångjärnsbruk förvärvades. Men enheterna var mycket små vid den här tiden.

Engelsmännen attackerade den internationella marknaden med nya smidesmetoder och snart skulle billigare koks från stenkol i deras ”puddelprocess” ersätta arbetskrävande dyrare träkol. En ny industriell logik hotade Brukssverige.

***

Hur man än analyserar den nya svenska makrostatistiken från det nya Tabellverket (SCB:s föregångare) står det klart att 1700-talet var början på något nytt. Befolkningen i Sverige skulle till exempel under detta århundrade växa 65–70 procent till närmare 2,4 miljoner.

Nu handlade det inte längre om att sätta upp arméer utan istället att försöka mätta alla de fredens barn. Ekonomin sträckte på sig i alla riktningar när utmarker röjdes och sumpmarker dikades ut för odling av spannmål. Gårdar delades på mindre enheter medan torp och backstugor byggdes för att rymma ett nytt proletariat på landsbygden. När betesmark plöjdes upp fick kreaturshållningen maka på sig upp i skogsbygder. Majoriteten av svenskarna såg allt mindre kött och mjölkprodukter på bordet och allt mer spannmålsprodukter och rovor. Potatisen kom först när man upptäckte att den passade bra för brännvinsbränning.

Detta blev början på Europas väldiga befolkningsbubbla, den som skulle fortsätta att svälla i mer än 200 år och göra de ljushyade européerna så talrika att de skulle stå för en fjärdedel av världsbefolkningen på 1930-talet, efter sina väldiga internationella kolonisationsprojekt och emigrationer. Vad var det som satte igång denna cykel, den som idag går åt andra hållet?

År 1700 hade Västeuropa, efter ett krigiskt århundrade, kanske 80 miljoner innevånare, inte stort mer än år 1600. Kina hade till och med minskat sin befolkning under. Nu började ballongen svälla. Västeuropa skulle öka innevånarantalet med 50–60 procent, Kina med mer än 150 procent (!). Skillnaden mellan de båda var att Europas befolkning kunde fortsätta att växa medan Kinas kompetenta ämbetsmannaklass lyckades få de nya medborgarna att odla upp varenda kulle med ris på kort tid. Fler kunde överleva men inga träd kunde växa upp i himlen, landet gick mot ett säkert demografiskt sammanbrott. I Europa där jordbrukets stretchövning inte var lika imponerande skulle en industriell revolution med nya jobb och dessutom möjligheter till massutvandring hinna utvecklas. Ganska slumpartat alltså.

I fallet lilla Sverige stod det tydligt hur freden förändrade möjligheten för fler att överleva upp till hög ålder. Möjligen fanns det också, efter alla epidemier, ett bättre immunförsvar mot smittkoppor och andra farsoter. Att det kom färre svältbakslag med begränsat antal döda berodde nog på att spannmål effektivt kunde importeras från de gamla besittningarna i Baltikum. Bättre logistik helt enkelt. Och Skåne, som blev en del av Sverige från år 1658, kunde ställa om till att bli kornbod, något som inte hade efterfrågats på den danska tiden. En stor skiftesrörelse startades i söder.

Att skilja kreaturshållning och spannmålsodling åt sänkte ofta skördeutbytet eftersom gödslet blev bristvara. Dessa problem attackerades med växelvis klöverodling i England och Nederländerna. Att klöver med särskilda bakterier i rotsystemet band kväve visste man inte, men bruket spred sig till svenska gårdar vilket möjliggjorde för kreaturshållningen att göra come back på slätterna.

Skillnaden mot Kina var att ris kunde föda många gånger fler än spannmål på samma yta och att Kinas ämbetsmän mycket snabbare och effektivare spred de nya grödorna från Amerika, majs, potatis och tomater till exempel.

Bristen på jobb ledde till mer hemslöjd i Sverige, det vill säga främst textiltillverkning och träslöjd, produktion som köptes upp av köpmän eller gårdfarihandlare. Kopparbergets storhetstid var ju över men hundratals bruksägare fortsatte att leva gott på sitt stångjärn, även om deras verksamheter stagnerade.

Det nya Ryssland tog en allt större del av det sämre exportjärnet till England medan Sverige behöll greppet om de bästa kvaliteterna till världsmarknaden. Handelshusen finansierade bruksverksamheten.

Nederländernas guldålder var nästan över, konstnärerna från Amsterdam speglade en period då helt vanliga medborgare började beställa porträtt på sig själva, snarare än helgon och kungar. En ny jämlikare människosyn. I London hade staden efter den stora branden byggts om till ett finanscenter i Amsterdams efterföljd. Kapitalismen flyttade sig västerut, nästa anhalt skulle bli Nya Amsterdam, eller New York.

Stockholm, som varit en av stormaktstidens större städer i Europa, tappade mark och skulle inte expandera igen förrän järnvägen kom. Lilla Göteborg fick däremot en ny utländsk vitamininjektion, efter den tidigare nederländska.

Skottar, utestängda från Londons vinstbringande Ostindiska Kompani, kom till Göteborg med förslaget att utmana London med samriskprojekt, ett riskabelt rederiföretag från år 1732. Göteborgare hakade på, bland annat familjerna Sahlgren och Alströmer. Ostindiska Kompaniet med alla inflyttade skottar skulle sedan prägla Göteborg ända tills den sista ostindiefararen anlade Göteborgs hamn år 1806. Detta var ”Kinas blomstringstid” under Manchudynastins kejsar Qianlong, som skulle regera nästan hela århundradet.

Invandrade familjer som Campbell, Carnegie, Erskine, Chalmers, Dickson, Chapman och Chambers gjorde avtryck i Göteborgs historia när te, porslin och siden förmedlades till Europa. Många svenskar lärde sig mer om Asien, inte minst Sveriges förste romanförfattare Jacob Wallenberg som skrev den humoristiska reseskildringen Min son på galejan, eller en ostindisk resa innehållande allehanda bläckhornskram, samlade på skeppet Finland, som afseglade ifrån Götheborg i Dec. 1769, och återkom dersammastädes i Junii 1771. Den boken fick säkert betydelse för den släktens syn på sin roll i det nya Sverige. Vanligare göteborgare döptes med anglosaxiska förnamn som James, Rutger och Charles (uttalades ”Skäms”, ”Råcher” och ”Sjals”, ända in på 1950-talet då blivande fotbollsspelare också kunde döpas till Glenn).

Runt år 1790 blev Västsverige gynnat av en väldig boom av sillfiske. Under några decennier gick sillen inomskärs varje år och en armé av tillfällighetsarbetare tillverkade tunnor och kar som fylldes av saltade urtagna sillar eller av tran som kokades i stora kärl över öppen eld. Bönder organiserade strandfiske med nät. Under en kort lysande tid blev de och handelsmännen rika.

Men när sillen slutade att komma fick myndigheterna försöka skicka ut fattiga familjer ut på kronoholmarna med startbidrag och plank för bryggor och hus. När de bildade tättbebyggda fiskelägen ökade fiskfångsterna. Färderna gick snart långt ut på Atlanten.

Göteborgarna, ”som skrev fakturor snarare än poesi”, skulle få ytterligare en ”briljant tid” när den franske Kejsar Napoleon i början av 1800-talet erövrade Europa och spärrade handeln med England. För en tid skulle lönsam transithandel ta vägen över Göteborgs hamn.

För Sverige gällde det inte längre om att ständigt försvara ett välde på bredden. Högadeln gjorde några helt misslyckade försök att ”ta krigisk revansch”” men mest präglades politiken av ekonomiska experiment som sedelutgivning i riksbankens regi och stora statsstödda manufakturer. Det blev visserligen kriser, korruption och polarisering i världens dittills mest parlamentariska system. Men det mesta under Frihetstiden pekade ändå framåt.

I Europa var småstaterna Nederländerna och Sverige på reträtt medan redan tidigare folkrika Frankrike under långlivade bourbonkungar stod för balans och smak, vilket gav utrymme för upplysningstidens idéutveckling. Storbritannien med snabbväxande befolkning fortsatte att både utmana de andra på världshaven och utveckla ny vetenskap, kapitalism och parlamentarism. I öst rörde sig det ryska väldet västerut med de gamla svenska besittningarna i Baltikum och i Centraleuropa bildades steg för steg det krigiska Preussen, som inte bara tvingade svenskarna att lämna ifrån sig Pommern.

Svenskarna befann sig mitt i all denna europeiska och kinesiska dynamik. Det merkantilistiska Hattpartiet stöddes av fransmännen och det mer liberala mösspartiet av Ryssland och England. De tidigare nämnda göteborgska köpmannafamiljerna blev så anglosaxiska att de korresponderade sinsemellan på engelska.

De svenska intellektuella var förstås barn av sin tid. Nämnde Polhem generaliserade alltså precis som tyska och engelska teknologer. Prästen Anders Chydenius utvecklade liberala idéer som liknade dem som den skotske generationskamraten Adam Smith skulle publicera. Carl von Linné låg hundra år före Charles Darwin och bröt mark för evolutionsläran. Anders Celsius blev internationellt erkänd astronom och bidrog med en viktig enhetsskala för temperaturmätning, som byggde på vattnets egenskaper. Jacob Fagott var lantmätaren som tidigt drev omläggningen av det svenska jordbruket i brittisk anda.

Drottningen Lovisa Ulrika var dotter till självaste ”soldatkungen” av Preussen Fredrik Wilhelm I och således syster till självaste Fredrik den Store, alltså den upplyste despot Fredrik II, som ett tag hade franske filosofen Voltaire som sin rådgivare. Drottningen var en ständig rojalistisk orosande som fick sin son Gustav III att gripa makten och införa det gustavianska enväldet år 1772 med en oblodig statskupp. Då var det långt kvar till den franska revolutionen år 1789.

Visserligen var kungen till en början passionerat intresserad av att bli en ”upplyst despot” han också men snart försvann han in i sitt stora intresse, teatern. Kungen dödades tre år efter franska revolutionens utbrott.

Kaosordningar regerade den europeiska politiken när krigsherren Napoleon senare grep makten över revolutionen, utropade sig till kejsare och erövrade nästan hela Fastlandseuropa. När han besegrats år 1815 såg de reaktionära krafterna vid Wienkongressen till att Europa i ytterligare ett sekel kunde styras av furstefamiljer, av guds nåde.

En annan industriell revolution med maskiner började på 1780-talet i norra England, som sedan länge skyddade sin nya teknik och sin bomullstygstillverkning med lagar mot maskinexport. Därför tog det tid för industrirevolutionen att nå Sverige. Pionjären C H Strimberg, som råkade arbeta på ett bomullsspinneri i Köpenhamn kom med egenutvecklade ganska primitiva maskiner, till Kullen år 1805 och Sjuntorp år 1813.

DET EUROPEISKA INDUSTRIELLA SPRÅNGET

Engelsmännen ledde hela världen in i industrialismen. Det var ett evolutionssprång som påminde om jordbrukets genombrott i Mellanöstern för 10 000 år sedan, bara mycket snabbare. Nu kunde man ersätta såväl muskelkraft som handarbete med avancerade maskiner. Nya textilmaskiner sänkte priset på bomullstextilier med 98 procent!

Genombrottet kunde ha kommit långt tidigare, eftersom kraven på teknik, åtminstone inledningsvis, inte var så stora. Frågan var snarare varför arbetssparande maskiner ens behövdes, när de efterfrågats så sparsamt tidigare. Aldrig hade väl tillgången på billig arbetskraft varit större än när befolkningen i Västeuropa hade börjat explodera.

Precis som med jordbruket fanns det många förstadier. Smideshammare och kvarnar drevs ju med vattenkraft, andra kvarnar, pumpar och fartyg med vind. Vissa pumpar i kolgruvor använde till och med primitiva ångmaskiner. Det sista stora steget in i maskinens era togs av en slump, i utkanten av den engelska kapitalismen.

England hade tidigt inrättat ett politiskt system där kungen tvingades släppa makt till ett parlament där adeln inte satt på makten. I ett land med stabilare regler var det mer lockande att bli företagare. Inga konservativa ämbetsmän kunde sätta sig på tvären, som de kinesiska gjorde, när jobben tycktes hotade. I England inrättades också den effektivaste kapitalmarknaden och startade fler och större företag med begränsat personligt ägaransvar.

Bomullstygerna hade kommit från Indien på 1600-talet, lätta, tvättbara och relativt billiga. Englands traditionella specialitet var ”broadcloth”, prisvärda tyger av ylle. När även bomullstygfabrikation för export började förläggas i textildistrikten nådde förläggarna snabbt gränsen för vad hemarbetarna i de fattiga jordbruksbygderna kunde få fram. Den mångfalt större ullbaserade tillverkningen belade redan kapaciteten.

Konkurrensen om arbetskraft drev upp lönerna och en del hemarbetare reagerade genom att unna sig mer fritid. Lokalt uppstod arbetskraftsbrist. Därför fick James Hargreaves, en handvävare med blygsam utbildning men med teknisk fallenhet, uppdraget att försöka konstruera en kardningsmaskin och han lyckades med detta. Richard Arkwright var småföretagaren som fick idén att konstruera en spinnmaskin och blev rik när den maskinen kunde ersätta många människors handarbete.

Från uppfinnaren James Watt kom, efter en lång utveckling, en tillräckligt effektiv ångmaskin som kunde användas av de nya textilfabrikanterna. Därefter blev det ingen hejd på uppfinningsrikedomen när fabrikanter, som förstått möjligheterna att bli rika, strömmade till.

År 1785 användes en ångmaskin för första gången i ett spinneri och 15 år senare arbetade 800 000 människor i Englands textilindustri och ytterligare ett decennium fram var det bomullsindustrin som hade fler anställda än ylleindustrin. Inte ens Indiens låglönearbetare kunde konkurrera när engelsmännen ökade produktionen dussinfalt på trettio år! Produktiviteten steg och kostnaderna sjönk.

Varför blev det fler anställda och inte färre när maskiner så uppenbart slukade jobb?

Den engelska expansionen kostade visserligen många hantverksjobb i Indien och Kina, men det skapades desto fler nya i England. Tillväxten berodde på att priserna kunde sänkas så att allt fler kunder kunde köpa allt mer bomullstyg. Förbrukningen av råbomull tycktes snart omättlig för amerikanska sydstaternas slavanvändande plantager, även de tog tidigt hjälp av en ny maskin, för bomullsrensning.

Ångmaskin, och järnväg öppnade nya möjligheter för lokalisering. Lättare industri trängdes redan med tyngre i nya industristäder. Kolröken stod tät över smedjor, maskinverkstäder, textilfabriker och bostadsbaracker. Inte bara tekniken höll priserna nere utan också de låga lönerna. Storbritanniens befolkning trefaldigades på bara hundra år, men det blev ingen kollaps som i Kina.

I engelsk industri arbetade fattiga män, kvinnor och barn under svåra omständigheter. De kom utan utbildning från ännu sämre löner på landet och köade för arbeten i staden som skulle hålla dem kvar i livet, utan att bryta fattigdom och undernäring. Många av de nya industriidkarna föredrog barnarbetare eftersom de inte bara var billigare utan lättare att lära upp än vuxna bonddrängar och pigor. Arbetaren behövdes flinka händer och snabba fötter för att manövrera mellan maskiner, med känsliga, farliga mekanismer och drivremmar från taket. I USA behölls slaveriet trots att det förbjöds i England efter en kampanj från religiösa politiker. I Sydstaternas USA blev försvaret från kristna slavägare, i en ekonomisk boom, att svarta var en underlägsen sort människor som behövde de vita som förmyndare. ”Rasism” blev en del av den lokala ekonomiska modellen, vilket skulle leda till ett blodigt inbördeskrig med industrialismens nya effektiva skjutvapen.

En del av industrins nya anställda kunde bli välbetalda specialarbetare och ingenjörer. Andra startade egna fabriker och blev rika, inte minst i tempererade europeiska enklaver som Nordamerika, Sydafrika, Australien och Argentina. Det var bara i krig, sjöröveri, slavhandel och vapenhandel som människor hade kunnat göra så snabba klassresor tidigare.