3. Stormaktstiden, en gruvlig historia

Konstmästaren Christopher Klem blev en av dem som runt år 1600 skapade förutsättningar för den svenska stormakten, med modern bergsmekanik. Seriekopplade pumpverk och vattendrivna gruvspel gjorde att helt andra mängder malm kunde brytas. Det hittades rikare malm mot slutet av 1500-talet men framför allt var det ny teknik som möjliggjorde de nya rekordresultaten. År 1620 kunde man överföra kraft med så kallad enkel stånggång till flera olika pumpar.

Allt fler linspel med företrädesvis läderlinor byggdes och allt större flockar av oxar drevs mot Falun för att flås och slaktas där. Köttet röktes, saltades eller användes till korv av de tyskar som bodde i Falun. ”Falukorven” skulle återlanseras i modern tid.

År 1607 hade förstatligandet gått vidare när Karl IX införde fullständig sambrytning mellan bergsmännen och kronan. Det mesta av kopparn kom från Kopparberget och en del från Ljusnarsberg.

Runt gruvöppningarna och schakten vid de stora arbetsplatserna Blankstöten och Bondestöten skådade man vindar, spel och vattenkonster i drift. För sin tid var det en imponerande arbetsplats vilket fransmannen Charles Ogier vittnade om på 1630-talet.

”Vi häpnade verkligen när vi kom till gruvöppningen. I jorden öppnar sig ett ofantligt brett och djupt svalg som omkring är omgärdat av ledstänger för att icke någon oförsiktigt må nalkas randen av gruvan och drabbad av svindel vid anblicken av detta hiskeliga djup störta ned… när man vant sig ser man människorna komma och gå på bottnen av gruvan; de ser ut som fåglar eller rättare sagt myror, så små synas de…”

”Våra ögon och sinnen frossade som bäst av denna tavla då vi plötsligt såg en av arbetarna kasta sig ned på den lina varmed malmen medelst vindspel och hjul forslas upp ur gruvans djup: icke utan rysning såg vi honom så oförskräckt låta sig glida ned.”

Ogier beskriver ett 110 meter djupt hål utgrävt i olika riktningar som är fyllt av uppgjorda eldar, fullt av rök, svavel och metallukter. ”En underbar och hemsk syn.”

Varje bergsman hade sitt rosthus. Röken bestod mest av svaveldioxid vilket dödade all växtlighet i närheten och gav trakten kring Falun ett skräckinjagande och ödsligt utseende. De fattigas kvarter var mest utsatta, en besökare berättade att husen såg ut att vara tjärade och att folk på gatan kunde krocka mitt på dagen för att de inte såg varandra. Falun och gruvan påminde faktiskt mest om skräckbilder från helvetet.

Kopparberget försörjde tusentalet människor som arbetade där och därmed en hel stadsbefolkning. Falun hade redan från början varit näst största staden i riket.

***

Arbetsgången hade utvecklats under lång tid och gruvdrängarna var indelade i olika kategorier. Brytarna var den grupp som släckte tillmakningseldarna och bröt loss malmen. De var högst i rang med sin specialisering och yrkesskicklighet. Fatarna lastade malmen på bårar och ihävarna fyllde tunnor med malm som skulle uppfordras ur gruvan. De drängar som bar malmbårarna från brytningsplatsen var flest men hade ingen yrkesbeteckning. Lägst i rang.

Arbetet började med att veden under varningsrop kastades ned och att alla eldar samtidigt tändes på. Om någon tände före skulle röken driva ut alla andra. Att stanna i gruvan när tillmakningseldarna brann var inte att tänka på, värmen och röken blev outhärdlig. Så snart eldarna var igång gällde det alltså för gruvdrängarna att snabbt ta sig upp. Påtändningen markerade dagens slut.

Eldarna brann sex sju timmar så att brytarna kunde gå ned vid midnatt för att släcka och börja bryta, fatarna därefter lasta, drängarna bära och ihävarna fylla tunnorna som skulle vinschas upp. Samtidigt bars ny ved fram för att mot slutet av passet kastas ned och resas för ”påstickning”. Så gick arbetspassen i varandra dygnet runt.

Malmen som kom upp innehöll 3–4 procent råkoppar, resten var gråberg, svavel och järn. Nästa arbetsled som kallades kallrostning skedde i många olika öppna murade gropar runt bergsgårdarna. Normalt lades 180 ton malm på en vedbädd och fick brinna under åtta veckor så att det mesta av svavelinnehållet gick upp i rök.

Därefter kom två veckors smältning i en annan ugn som hade bälgar för att komma upp i högre temperatur. Gråberg och järnslagg gick bort så att ungefär en femtedel av återstoden blev koppar. Att utveckla bälgar var ett särskilt problem som tog århundraden, från enkla skinnbälgar till stora åbäken av trä.

Nästa förädlingsled, ”vändrostningen”, var viktigast, sju olika bås som produkten skulle passera för att successivt bli av med det sista svavlet. Här försvann ytterligare fem–sex veckor. Äntligen! När närmare två månader gått från malmbrytningen var det dags att utvinna råkoppar genom smältning i en mindre ugn med högre temperatur i fyra dygn.

Allt detta var minst sagt en miljöfarlig och slösaktig metod. Enorma mängder av ved kördes till Falun och livet blev påfrestande för alla falubor, när som mest 140 kopparhyttor kring staden spydde ut svavelrök. Vedbehovet hade fortsatt att växa, motsvarande 100 000 kubikmeter och till detta kom lika mycket träkol. Berget producerade råkoppar men förbrukade alltså skogsråvara.

Utländskt kapital spelade allt större roll. Nederländaren Marcus Koch öppnade ett så kallade gårmakeri för råkoppar i Avesta år 1641 vilket ledde till både myntverk och mässingsbruk i trakten. Det inrättades ett statligt kopparkompani som tog grepp om exportförsäljningen. Kopparmyntfot hade införts år 1624 för att hålla kopparpriset uppe. All koppar skulle inte behöva finna köpare direkt och det inhemska silvret räckte inte till. Med tiden fick man mynta koppar i högre valörer vilket resulterade i groteska stämplade kopparplåtar, som ingen långväga handlare ville befatta sig med, annat än på vintern då det fanns bekväma vinterleder för häst och släde.

Järnexporten hade länge varit betydande, men nu expanderade den snabbare. 11 000 ton i utförsel efter år 1640 betydde att volymen ökat 175 procent på ett sekel. Precis som för kopparn var Amsterdam den starkaste kund. Dutch Republiek der Verenigde Nederlanden hade bildats år 1588.

Nederländerna var inne i sin guldålder med Amsterdambörsen och Amsterdamische Wisselbank. Hollands Ostindiska kompani hade just fått monopol på handel med Japan och tidigare byggde de handelsstaden Batavia för kryddhandel. Staden heter numera Jakarta och är huvudstad i Indonesien. Holländska handlare organiserade också en stor del av frakterna från Nordamerika.

För den svenska järnframställningen lade svenska kronan om politiken på 1620-talet. Tackjärnet skulle fortsätta att tillverkas i de många olika gruvorter medan stångjärnet skulle produceras av modernare och större bruk som skulle få makten över tackjärnsleverantörerna.

Kronobruk och statliga faktorier skulle hyras ut eller säljas till rika adelsmän eller nederländska finansmän för att fylla statens kassakista. Initiativet kom troligen från de nederländska finansiärerna och vapenhandlarna. Hårdhänta metoder användes för att flytta svensk lokal kvalificerad arbetskraft främst till vapensmidet i statliga faktorier i en rad mellansvenska städer, varav Eskilstuna var störst. Antalet stångjärnsbruk blev ändå hundratals, men de största kom att ägas av nederländska familjer som De Geer, De Besche, Trip och De la Gardie.

Förbundet med nederländarna blev starkt, en lönsam affär för båda parter. Nederländarna byggde och drev upp den nya handelsstaden Göteborg på 1600-talet, som ett slags nordlig pendang till Batavia. Även Sverige räknades snart till de nya stormakterna i Europa.

Vad som kanske inte framgått tillräckligt tydligt i nationella historieböcker var att en relativt stor del av nederländska kapitalisternas rikedom kom från bruk i Sverige. Louis (Lodewijk) De Geer, född i Liege, var nog Nederländernas rikaste man, inte minst för att han drev produktion och export av svenska produkter så länge att hans efterkommande blev svenskar. Hendrick Trip, som tillsammans med brodern Ludewijk var en av de främsta vapenhandlarna i Europa, arrenderade Julita bruk i Södermanland runt år 1650. Yrkeskunniga smeder från Vallonien, ursprungligen från den tyska gamla bergshanteringen, lockades till nya bruk som Österby, Leufsta och Forsmark.

***

Trettioåriga kriget började i Böhmen år 1618 när två kejserliga sändebud, som kommit till Prag för att förhandla, slängdes ut genom ett fönster.

För en nordisk betraktare tycktes protestantismen mindre komplex än för en tysk. De svenska och danska kungarna hade på 1520-talet anslutit sig till reformationen med dekret uppifrån, ett sätt för kungar att ta kontroll över och resurser från den katolska kyrkan. Trosskiftet hade inte varit smärtfritt, men vid den här tiden var det Luthers katekes som gällde. Inget annat. Varför var det inte likadant i Tyskland?

Efter freden i Augsburg år 1555 hade tyska furstar fått rätt att välja mellan Luther och påven i sina många olika domäner. Men reformationen innehöll sedan länge många andra, ofta febrigare, läror än Luthers. Med tryckkonsten och Luthers bibel på tyska blev anden släppt ur flaskan. Den läskunnige kunde själv tolka det som stod skrivet och publicera sina trossatser.

De radikala anabaptisterna till exempel förföljdes både av katoliker och lutheraner efter att ha presenterat sina idéer om polygami och socialism. Men mest inflytelserik i de motsättningar som uppstod var fransmannen Jean Calvin som redan i unga år utvecklade en lära om syndafallet och omöjligheten av att någon, utom några få, kunde nå frälsningen och himmelriket. Och förresten så var gud allsmäktig ett förhållande som gjorde ingen människa kunde påverka sitt eget öde, allt måste ju redan vara bestämt av honom. En del av denna logik hade bäring på gamle kyrkofadern Augustinus.

Det paradoxala var att regenterna anammade Luthers mildare lära om guds förlåtelse medan städernas borgare i tusental entusiastiskt anslöt sig till Calvins hårdare och dystrare doktriner. Schweiziska Genève blev först med ett kalvinistiskt prästvälde, en teokrati där hädelse och häxkonst straffades med döden samt otrohet med dränkning och halshuggning respektive för kvinnan och mannen. Fundamentalistiska pastorer utbildades här och skickades ut med stor framgång, 2 000 församlingar bildades i Frankrike på 1560-talet. I Nederländerna, England, Skottland, Böhmen, Polen och Ungern utmanades den rådande ordningen av kalvinister. Men inte i Norden, utom på de bruksorter som dominerades av valloner.

Ekonomiska historiker har resonerat kring sambandet mellan protestantism och kapitalismens födelse. Lite inskränkt syn med tanke på alla de handelsfärder som fanns långt före Luthers tid. När det gäller åtminstone kalvinismen fanns det ändå ett visst fog. Ödmjuka handelsmän sparade och investerade kanske mer på att förkovra sin förmögenhet, framgång kunde ju tas som tecken på att de hade gud med sig och tillhörde den lilla elit som skulle kunna slinka in i paradiset. Alltid något.

Den franske hugenotten och den brittiske puritanen deltog påfallande ofta tillsammans med nederländare och skottar i en kommersiell evolution som grundade sig på den långväga handeln. Man organiserade stora handelsföretag och banker på ett sätt som Spanien och Portugal inte lyckades med. De italienska handelsstäderna som påbörjat allt detta var nu stressade av olika erövringståg norrifrån.

Skotska kalvinistiska finansmännen vände systematiskt på räntesynen och visade nyttan med lånade pengar. Det gick att arbeta med lånat kapital som hävstång och därmed mångdubbla sin avkastning. Man skulle börja tala om kapitalism.

***

Men först kom alltså dessa trettio år av förödande krig i centrum av Europa. Tyskromerske kejsaren Ferdinand II besegrade i inledningen, med spansk hjälp, protestanterna och återinförde katolicismen i Böhmen. Detta fick danske kungen Kristian IV att engagera sig. Hans och andra protestantiska styrkor mötte en stor legoarmé under äventyraren Albrecht von Wallenstein. Samtidigt som Wallensteins horder plundrade den tyska landsbygden drev de ut danskarna. Katolicismen och dynastin Habsburg ryckte fram igen. Även i Sverige och Frankrike började man oroa sig.

Gustav II Adolf, född år 1594, hade efterträtt sin far redan vid 16 års ålder när denne fått slaganfall. Det var en välutbildad prins som tillsammans med medarbetaren Axel Oxenstierna reformerade den svenska krigsmakten med ny teknik och nya taktiska idéer. En kallblodig bonddräng från Finland kunde tränas att pricka ned anstormande hästar med skjutvapen, retfullt enkelt. ”Lejonet från Norden” hade redan avslutat krig med Danmark, Polen och Ryssland och erövrat Livland och Ingermanland. 30 svenska fältregementen sattes upp från år 1622 med 36 000 soldater, varav sex i Finland. Nu demonstrerade han sin nya krigskonst med flera uppmärksammade segrar i Tyskland, oturligt satte han själv livet till i slaget vid Lützen år 1632.

De tyska protestantiska furstarna, rädda för både habsburgskt och svenskt inflytande, valde att ordna en separat fred vilket gjorde både Frankrikes och Spaniens makthavare missnöjda på olika sätt. Nästa fas, från år 1635, såg därför fransmän, nederländare och svenskar i samarbete kriga mot Spanien och Habsburg.

Fram till år 1648 ringlade legohärarna genom de tyska domänerna på jakt efter mat och värdesaker, när de inte utkämpade slag. Det tyskromerska riket demolerades i grunden när nästan en tredjedel av tyskarna dog. Ekonomin raserades, handelsrutter på vägar och floder blockerades och medelklassen krympte. Augsburg och Nürnberg hade sett sin storhetstid. Det tyska området blev i ännu mindre grad en organiserad enhet än tidigare.

***

1600-talet blev, till skillnad mot 1500-talet, Sveriges internationella århundrade. Mot slutet av kriget var 60 000 svenskar med i härarna på kontinenten. Till dessa kom studenter och adelsmän på studier och bildningsresor till Frankrike, England och Nederländerna. Många gesäller gjorde vandringar utomlands, där inte krig pågick. De utlänningar som flyttade till Sverige har redan nämnts.

Sverige öppnade också koloni vid Delawarefloden i Nordamerika 1638 och försökte under närmare ett decennium driva handel med slavar, elfenben och guld i nuvarande Ghana. Projekten blev kortvariga. Hundratals svenska sjömän hamnade i islamskt slaveri när de gjorde saltresor till Medelhavet. De som omvände sig blev frigivna men vågade knappast resa hem.

För svenskarna hemmavid var det en bedrövlig tid med utskrivningar av unga män och många nödår, tiggare som drog vägarna fram och folk som svalt ihjäl. Mycket sämre än på Kung Göstas tid.

Drottning Kristina delade ut förläningar så att 60 procent av den odlade marken kom i adelns händer, några andra medel att belöna vasallerna fanns inte. Det vunna kriget blev för kronan ett stort förlustföretag. Att Kopparberget redovisade rekordutdelningar och järnexporten gick från 8 000 ton till 30 000 ton förslog inte långt. Inte heller de stora summor Sverige tilldömdes vid freden, av vilka bara en del verkligen utbetalades.

Sverige hade allt mer blivit en militärstat där krigsmaktens behov stod i centrum. En ny sorts ståndspersoner var de militärbefäl som tjänade under de svenska fanorna. Av de 499 adelsmännen som samlades vid riksdagen år 1693 var hälften militärer, vilka förstås utmanade den gamla godsägaradeln. Många av dessa var utlänningar vilkas krigsduglighet belönades med rätt till skatteböndernas räntor.

Uppfinningsrikedomen blev påtaglig när det gällde finansieringen av krigen. Den nya riksbanken år 1668 började med att uppta krigslån till exempel. Tullar och acciser intecknades och alla stånd, även adeln, fick gå med på ”kontributioner”. De senare fick ju även så kallade ”reduktioner”.

Den Westphaliska freden inledde ett Europa med fler suveräna nationalstater. Nederländerna och Schweiz blev självständiga till exempel. Kurfursten i Brandenburg fick börja sin expansion mot riket Preussen. Gränsen mellan religion och stat blev tydligare.

Sverige fortsatte sin korta stormaktstid med att ta över stora delar av kusten mot Östersjön, för att försöka fortsätta den utsugningen av Tyskland via flodmynningarna.

***

Kopparberget nådde sin största kapacitet någonsin i mitten av århundradet, strax innan ett ras år 1655 försvårade utvinningen. Mer än 3 000 ton råkoppar per år anses då ha motsvarat två tredjedelar av världens kopparproduktion. Ett viktigt bidrag till militärstaten.

”Herrans välsignelser hade kommit till gruvan, den fattige bergsmannen fröjdades”, rapporterade bergsmästaren. Drottning Kristina som kunde glädja sig åt en utdelning på närmare 1 000 ton råkoppar för närmare 160 000 riksdaler uttalade förhoppningen att ”röken aldrig måtte sina”.

Tre decennier senare kom nästa katastrof. Vid midsommartid år 1687 började berget knaka olycksbådande och den 25 juni, när ingen råkade vara i gruvan, störtade allt samman med ett öronbedövande brak. Två stora öppningar blev en när den så kallade ”Stora stöten” bildades, 100 meters bråddjup med rasmassor i botten.

Erfarenheterna från det tidigare raset gjorde att man målmedvetet lade om verksamheten till att sovra i rasmassorna. Det fungerade någorlunda men härefter nådde tillverkningen aldrig över 1 500 ton per år. Gruvans storhetstid var över. År 1696 drabbades Sverige och särskilt Finland till råga på allt av en ny svår hungersnöd.

Under den nye kungen Karl XII, som 15 år gammal tillträdde året därpå, drogs landet in i ”det stora nordiska kriget” som varade resten av kungen levnad. Ett ständigt kringflackande krigande med för små arméer.

Hur länge kunde det hålla?

HANDELSMÄNNEN, BANKIRERNA OCH FÖRTROENDET

Handelsstäder växte inte bara upp för att hålla marknader utan också skapa en mer sofistikerad arbetsfördelning och effektivare finansiering av stora projekt. Att kulturen och tekniken blomstrade berodde på alla förmögenheter som bildades.

Italienska Florens hade medeltida kontakter med islamska Alexandria och kristna Konstantinopel. Från Alexandria kom 700-talet kristna nunnor och munkar som flydde från islam tillsammans med sitt kunnande om spinneri– och vävkonsten. Norrut fick Florens långt senare, efter Konstantinopels förvandling till turkiska Istanbul på 1450-talet, monopol på handeln till nackdel för Venedig och Genua.

Florens blev för en tid världens effektivaste tillverkningsstad vid 1400-talets början med ett proletariat av tillfälliga arbetare som styrdes med hårda metoder i produktionen. Ullen gick genom trettio olika handpar när råvaran åtminstone halvmekaniskt passerade alla stadier från kardning och tvättning till färdig tråd som vävdes. Få kunde konkurrera med denna grottekvarn där arbetarna levde under bedrövliga förhållanden.

Men det som gjorde Florens rikt var att kungar och präster började placera sina likvida tillgångar innanför stadsmurarna där pengar ”kunde ligga tryggt och växa” i en farlig värld. Det var med detta kapital som stadens köpmän kunde gå ut som bankirer, bland dem den kända familjen de Medici.

Transaktioner mellan fria människor i en osäker värld byggde på förtroende. Man kunde välja att anförtro vissa människor sina pengar och sin framtida materiella välfärd. Alternativet var att gömma sina skatter på en hemlig plats och riskera att de aldrig kom till nytta för någon. Så länge insättningarna resulterade i avkastning ökade förtroendet och nya insättare strömmade till.

Genua, som tvingades inrikta sig mot det fattigare Västeuropa och Atlanten, något som redan framgått. Det hände också något riktigt intressant när åtta män möttes år 1407 i Casa di San Giorgio, som var ett handelshus. De hade i uppdrag att skapa en institution som skulle hantera Genuas skulder mot 7 procents ränta och rätt till vissa skatter och tullar.

Den nya Il Banco di San Giorgio skulle sedan leva i 400 år ända tills Napoleons erövring av staden. Detta var ingen egendom för en rik finanssläkt utan en fristående bank. Den präglade mycket av det som hände i Europa i slutet av 1400-talet. En organisation som kunde skapa stabilitet i penningsystemet var värd mer än guld.

Det skrevs hårda regler för hur banken skulle styras och värna om balansen i affärerna mellan insättare och låntagare. Det var därför allt fler litade på banken. Och främst tack vare denna bolagsbildning, med väl definierat ansvar, återerövrade Genua, ja till och med överträffade sin tidigare ställning. En av de städer som hakade på med sina motsvarande banker blev Amsterdam och London.

I köpmännens fria värld fanns andra sätt att knyta band, än inom religiösa samfund. Den partner i affärer som gång på gång höll sig till sanningen och visade prov på goda egenskaper blev till slut en värdefull förtrogen med vilken man kunde dela sina risker. Och den bank som, likt Il Banco di San Giorgio eller Amsterdamische Wisselbank, över lång tid höll det som utlovades och uppträdde pålitligt vann allt starkare förtroende. Kunderna strömmade in med sina insättningar och banken ansträngde sig till det yttersta för att inte riskera de lönsamma affärer som byggts upp. En bank med större förtroende behövde inte betala lika mycket ränta till sina insättare.

Alla företagare och institutioner i en fri ekonomi blev alltså i någon mening i ”förtroendebranschen”. Ju större förtroende desto bättre möjligheter till avkastning. Ju högre avkastning desto större värde.

Inte bara banker och företag åstadkom mirakel i denna förtroendekonkurrens. Nationen Nederländerna som, trots sitt utsatta läge, kunde låna till lägre ränta än alla stormakter var bara det tydligaste exemplet på detta. Långivare hade över tiden lärt sig att man kunde lita på nederländare när det gällde att betala räntor och amorteringar. Inget var viktigare för dem. Modellen höll i flera hundra år.