Koloss på lerfötter till reapris

KÖP Det finns något underligt och djupt oroande i berättelsen om Nordea. Lätt tillspetsad går den ut på att banken tappat tempo eftersom den varit alltför upptagen av interna projekt – it-plattformar, regelefterlevnad, flytt till Finland med mera – och inte haft tillräckligt kundfokus. Nu, när banken kommit en bra bit på vägen i den digitala transformationen, ska dock mer kraft riktas utåt, mot kunder och mot affärer. Det är svårt att tänka sig någon annan bransch, oavsett storlek på företaget, där ett företag kan välja mellan att fokusera på interna processer och sina kunder. Medan sådana företag inte blir långlivade, är det dock en fungerande överlevnadsstrategi för en storbank på en oligopolmarknad. Nordea framstår i det perspektivet som en gigantisk byråkrati, en marknadsfrånvänd koloss på lerfötter.

Runt denna koloss har det varit osedvanligt turbulent den senaste tiden. Björn Wahlroos kliver av som styrelseordförande, bokslutsrapporten för 2018 visade återigen en svag prestation och klagoropen från aktivisten Christer Gardell, vars fondbolag Cevian innehar drygt 2 procent av kapital och röster, blir allt högre.

När Gardell säger saker som ”Ursäkternas tid är förbi. Nu måste ledning och styrelse leverera”, har han starka bevis på papper. Jämförs Nordeas prestation med andra nordiska storbanker ser det inte bra ut: avkastningen på eget kapital om 9,7 procent 2018 är sämre jämfört med snittet på 11,7 procent för de fyra svenska storbankerna plus DNB och Danske Bank, bankens kostnad genom intäkter (k/i) ligger på 0,54 vilket är klart över de svenska konkurrenterna (där Swedbank är nere på 0,38) och börsvärdet är lika med det egna kapitalet (p/b 1), vilket är lägre än för alla utom penningtvättskadade Danske Bank.

Det är bara i en gren som Nordea toppar och det är direktavkastningen på närmare 9 procent på föreslagen utdelning för 2018. Direktavkastningen är ju dock delvis en följd av att aktien backat, från sommaren 2017 med runt 25 procent.

Trenden är inte heller den positiv. Nordeas intäkter har kontinuerligt minskat sedan 2014. En del kan förklaras av minskad riskaptit, vilket bland annat resulterat i återmarschen från Baltikum, och en annan del kan skyllas på makro, i form av fallande räntor från en redan låg nivå samt fjolårets svaga finansiella marknader. Men en hel del tycks vara självförvållat som följd av en svag prestation. På sidan 72 i rapportens excelark ”Factbook” redovisar Nordea hur dess marknadsandelar genomgående backar. På bolån i Sverige har banken på två år gått från 15,3 till 13,8 procent och på nyutlåningen till bostäder i Sverige, en liten del av totalmarknaden, var Nordeas marknadsandel på ynka 2 procent 2018. Samma negativa tendens finns på övrig utlåning till både privatpersoner och företag i Sverige samt på övriga marknader. Marknadsandelarna på inlåning har också genomgående minskat, med företagsinlåning i Finland som enda undantag där marknadsandelen ökat, från drygt 30 till knappt 33 procent.

Sämst i bankklassen, långvarigt fallande intäkter, förlorade marknadsandelar och en gläfsande Christer Gardell i kulisserna. Läget för Nordea är uppenbarligen ganska bekymmersamt och enligt medieuppgifter finns det ett växande misstroende mot vd Casper von Koskull bland ägargrupper. Sedan han tillträdde november 2015 har också bankens börsvärde minskat med runt 4,5 miljarder euro.

Hur ska då banken och dess ledning klara sig ur knipan?

För det första kan von Koskull sitta en aning tryggare i att Torbjörn Magnusson går in som styrelseordförande. Byte på bankens båda högsta positioner samtidigt kanske skulle skapa onödigt stor turbulens.

För det andra bör bankens digitala transformation rimligen ge utslag i ökad kostnadseffektivitet och lägre k/i-tal de kommande åren. Banken satsade 2016–2018 runt 200 miljoner euro på bland annat ny mobilbank, digitala lösningar för företag och privatrådgivning samt på bankens interna infrastruktur. Redan i fjol minskade rörelsekostnaderna med cirka 300 miljoner euro. Till 2021 ska de ned med ytterligare 200 miljoner euro och totalt är målet att de kassaflödespåverkande kostnaderna ska minska med 15–20 procent.

En tredje faktor som kan lätta på trycket är utsikterna om stigande räntor i euroområdet samt Sverige. Nordeas räntenetto ökar på årsbasis, allt annat lika, med 800 miljoner euro vid en ränteuppgång på en procent, motsvarande knappt 19 procent av räntenettot och nästan 9 procent av de totala intäkterna 2018.

Affärsvärlden hyser inga förhoppningar om att Nordea snabbt ska förvandlas till en snabbfotad bank som tar stora marknadsandelar och toppar nöjdkund-undersökningar. Men det behövs inte för att göra aktien attraktiv. Med en värdering på 1,0 gånger bokfört kapital, långt under de övriga svenska storbankerna, en direktavkastning på närmare 9 procent och ett p/e-tal som hamnar under 10 om kostnadsbesparingarna och ränteuppgången infrias till 2021 är Nordea-aktien på rea. Som en renodlad nordisk bank och med åren en allt större finansiell buffert har risken i aktien också sänkts. Det krävs närmast tro på en annalkande finansiell härdsmälta i Lehman Brothers-dignitet för att inte se köpläge i Nordea.