De kom från öst

Advokat Axel Calissendorff trivdes ganska bra med livet år 2005. Han hade gjort det mesta man kunde göra på advokatbyrån Mannheimer Swartling, där han tillbringat nästan hela sin karriär. Han började på Mannheimer & Zetterlöf (senare Mannheimer Swartling) redan år 1981, han hade varit exekutiv delägare och senare chef för M&A-avdelningen. Under våren 2005 fick han en fråga av den finländska advokaten Tomas Lindholm som var senior partner i den finländska advokatbyrån Roschier.

– De hade beslutat sig för att starta verksamhet i Sverige eftersom man inte kunde växa så mycket mer i Finland, men det kunde man i Stockholm som ju är the hub of business i Norden, säger Axel Calissendorff.

När nyheten om Roschiers etablering i Sverige blev offentlig i slutet av juni samma år fanns bara det bara han ombord, samt en vision och en pressrelease. Ganska snart knöts andra advokater till byrån som nya delägare från Cederquist. Något senare kom andra nya delägare från Linklaters och Mannheimer Swartling.

Flera andra – långt större – utländska byråer hade börjat leta sig in på den svenska marknaden. Fyra år tidigare hade den brittiska advokatbyrån Linklaters fusionerats med den anrika advokatbyrån Lagerlöf & Leman. Senare har andra internationella advokatbyråer, såsom amerikanska White & Case, Kilpatrick Townsend, Eversheds, Bird & Bird, Ashurst (som numera slukats av Hamilton) och DLA Piper kommit in i Sverige. Men det nya – som överraskade branschen – var att ett ”lillebrorsland” som Finland etablerade sig här, och inte tvärtom.

När Calissendorff började på den finländska advokatbyrån upptäckte han att kopplingen mellan Helsingfors och Stockholm inte var särskilt stor.

– Det visade sig också att vardagen mellan kontoren liknande varandra mycket mer mellan Stockholm och Helsingfors än den gjorde mellan Mannheimer Swartlings kontor i Stockholm i förhållande till Göteborg och Skåne, säger han.

Det var inte primärt de svenska börsbolagen som stod i fokus för advokatbyrån utan equity-husen, vilket kommunicerades tydligt. Etableringen var på det sättet drivet av kunderna – eftersom flera PE-bolag, som anlitade Roschier i Helsingfors, bland annat Industrikapital, i sin tur också efterfrågade en svensk närvaro.

Även om det fanns stora kulturella likheter mellan Sverige och Finland så var ledarskapet annorlunda.

– Det var lite omodernt med en delägare som var en otroligt skicklig och mycket visionär advokat men som också hade drag av att vara en upplyst despot. Men det fanns skäl att tillåta honom vara det, han ville skapa något nytt, säger Axel Calissendorff.

– I Sverige är vi generellt väldigt konsensusorienterade och väldigt demokratiska i vårt beslutsfattande, det tar sin lilla tid. I Finland har man mer respekt förledningen. Jag har aldrig fått så stor respekt som när jag senare var senior partner för hela advokatbyrån.

Roschier skulle snabbt växa till sig ordentligt i Stockholm. Bland klienterna fanns private equity-bolag som EQT och IK Investment samt industribolag som Outokumpu och Arctic Paper. Ett uppmärksamt uppdrag var också försäljningen av Saab Automobile 2009–2010. Och det var på Roschiers kontor på Blasieholmen som Jan Åke Jonsson och Victor Muller förhandlade med företrädare för GM. Men byrån skulle också hamna i blåsväder i samband med HQ-affären där Roschier hade anlitats som ombud av HQ:s nya styrelse som riktade skadestånd mot den gamla styrelsen samt personer på revisionsbyrån KPMG. Revisionsbolaget anklagade Axel Calissendorff för att vara jävig eftersom han tidigare hade anlitats som skiljeman i ett fall som rörde samma revisionsbyrå. Samtidigt ska hans kollega på advokatbyrån Roschier, Claes Lundblad, ha förberett en stämning mot KPMG som hade varit HQ:s revisionsbyrå.

– Jävsituationen blev en pressande situation för oss som var involverade, men byråns resultat blev intakt.

Förutom private equity-klienterna fanns en annan fördel med att etablera ett kontor i Stockholm. På Helsingforskontoret ansågs det som en fördel bland unga jurister att också kunna arbeta en tid i Stockholm.

Ett genombrott kom också 2011 då tre unga nya delägare från Vinge kom in i bilden, bland andra Malin Leffler som nu ansvarar för advokatfirmans M&A-avdelning.

Parallellt med detta hade en annan finländsk advokatbyrå gjort entré i Sverige.

***

Under våren 2008 träffades dåvarande Vinge-delägaren, Fredrik von Baumgarten, och Johan Aalto, som var managing partner på den finländska advokatbyrån Hannes Snellman på Villa Pauli, i Djursholm för att diskutera en Stockholms-etablering. Under hösten 2008 år etablerade sig Hannes Snellman i Sverige.

Ambitionen var att skapa en nordisk advokatbyrå. Om Hannes Snellman inte hade lyckats etablera sig i Köpenhamn och Oslo inom två år skulle von Baumgarten betrakta det som ”ett misslyckande”. Tanken var att Helsingfors skulle vara navet med två hemmarknader – Ryssland och de nordiska länderna.

Men så blev det inte.

Första året – mitt under brinnande finanskris – kom Hannes Snellman snabbt på fötter och efter bara ett år landade omsättningen på 70 miljoner kronor i Stockholm.

– Tajmingen var inte den bästa, men vi hade mycket att göra. Det blev en hel del rekonstruktioner och finansieringslösningar för oss, säger Richard Åkerman som tog över som managing partner efter att Fredrik von Baumgarten hade slutat på firman.

Tillväxtkurvan har dock inte fortsatt lika brant uppåt och i fjol landade kontoret på en omsättning om 182 miljoner kronor, ungefär på samma nivå som -föregående år.

– Men vi jagar inte omsättning, det var viktigare förr. För oss och för branschen i stort ligger fokus snarare på lönsamhet, säger Richard Åkerman.

Trots att det gick relativt enkelt att etablera Hannes Snellman i Sverige skulle det visa sig vara ogenomförbart i såväl Norge som Danmark.

– Oslo är en knepig marknad. Det är en liten ankdamm, mindre än Stockholm, och väldigt protektionistisk. Även i Danmark blev drabbades vi av utfrysning.

I år har advokatbyrån också stängt sina Ryssland-kontor.

 –  Det är också knepigt och kontroversiellt, man hamnar lätt i dåligt sällskap. Man måste vara otroligt vaksam med sanktionslistor och penningtvätt, säger Richard Åkerman.

I dagsläget finns ingen helnordisk advokatbyrå. Det närmaste man kommer, bortsett från internationella drakar, är just Roschier och Hannes Snellman. De största svenska advokatbyråerna har inte några nordiska kontor och Mannheimer Swartling har dessutom lagt ner sina Tysklandskontor.

– Jag tror att vi har mycket att vinna på att lära nordiska företag att förstå att det är nordisk rätt de ska använda, säger Richard Åkerman.

Att just finländska byråer har slagit rot i Sverige är inte så konstigt, eftersom det på sätt och vis speglar vad som hänt mellan länderna. Finland och Sverige är det också första exemplet i Europa på en harmoniserad lagstiftning på det handelsrättsliga området och ländernas näringsliv är också starkt kopplade till varandra – Assa Abloy, Stora-Enso, Avesta Polarit, och Tieto Enator samt Sampos köp av If är bara några exempel. Dessutom har finlandssvenskar, av tradition, varit något överrepresenterade i den affärsjuridiska världen. På Roschiers styrelsemöten talar man till exempel fortfarande svenska.

Sverige må vara en liten marknad, sett ur ett globalt perspektiv, men de lokala och aktiva private equity-husen förblir eftertraktade klienter, även för stora internationella advokatbyråer.

Den amerikanska byrån White & Case har under hösten rekryterat ett par private equity-advokater från just Hannes Snellman. Samtidigt kan globala aktörer komma in från sidan. Ett färskt exempel på det är när riskkapitalbolaget EQT köpte den svenska nischbanken Bluestep Bank av riskkapitalbolaget Bregal i somras. I den transaktionen företräddes EQT av en svensk advokat som är verksam på den amerikanska advokatbyrån Kirkland & Ellis Londonkontor.

– För 20 år sedan gick den typen av uppdrag till advokatbyråer här, men nu håller de internationella byråerna transaktionen i ett järngrepp. Det är viktigt att vi inte bara blir de som genomför due diligence i de stora transaktionerna, för den typen av uppdrag kommer ändå att bortrationaliseras, säger Richard Åkerman.

Han tillägger att automatiseringen kommer att bortrationalisera stora delar av det som tidigare har varit byråernas kärnverksamhet.

***

På sätt och vis har det blivit rundgång på andra sidan Östersjön. Under tiden som Hannes Snellman och Roschier etablerade sig i Sverige skedde ett annorlunda samgående i Finland. Hösten 2011 meddelade Carl-Henrik Wallin och Ulf-Henrik Kull att de avslutar sina -uppdrag som managing partner för Hannes Snellman respektive Roschier för att bilda en gemensam ny byrå.

Översatt till svenska institutioner på advokatmarknaden är det nästan som om Mannheimer Swartlings och Vinges managing partner skulle hoppa av och starta en gemensam byrå.

Så här fem år senare omsätter Wallin och Kulls advokatbyrå Advance nära 200 miljoner svenska kronor och byrån har förstås blivit konkurrent till de finsk-svenska byråerna, framför allt Roschier. På Avance har de hela tiden hållit fast vid en gemensam ambition om att ha komplexa uppdrag i en okomplicerad tillvaro.

– Vi hade som en målsättning att inte göra någonting svårt, att ta bort det som kunde störa, byråkrati eller avancerade vinstdelningssystem. Vi har också varit väldigt selektiva och har en uttalad kollektiv approach och tar bara in dem som faktiskt är intresserade av klientservice och att leverera.

I dagsläget har byrån 50 anställda, bara tre personer är inte jurister.

– Vi försöker att avdramatisera leveransen och försöker koncentrera oss på vad som faktiskt är viktigt: att göra svåra komplexa uppdrag med ett seniort team.

Ulf-Henrik Kull säger först att -byrån har ”en slags kommunistisk affärsmodell”, men tar snabbt tillbaka det och säger i stället att trappan i vinstdelningssystemet är kort.

– De unga blir väl kompenserade hos oss och rent businessmässigt tror vi att det främjar verksamheten att inte -spendera tid och energi på partnerperformance. Vi strävar mot lika fördelning för alla delägare.

Till skillnad mot Roschier och Hannes Snellman är det inte aktuellt att öppna ett kontor i Sverige men representanter för byrån är likväl inblandade i transaktioner som äger rum i Stockholm, bland annat när Fortum sålde sitt elnätverk i Sverige.

– Visst finns det en svensk-finsk juridisk marknad. Men det går inte att ha en liten outlet, för då kommer man inte åt relevanta transaktioner, säger Ulf-Henrik Kull.

På den finländska marknaden är Roschier den största byrån, omsättningsmässigt följt av Hannes Snellman, Castrén & Snellman, Borenius och Krogerus. Utvecklingen i Finland påminner om den svenska advokatmarknaden. Även i Finland har rörligheten blivit större bland delägare och konkurrensen om de bästa juristerna hårdnar.

– Det gäller att ha en väldigt klar profil, inte göra lite för alla eller vara en traditionell fullservicebyrå, säger Ulf-Henrik Kull.

Han var med om att etablera Roschier på den svenska marknaden 2005 och minns en tydlig skillnad mellan marknaderna.

– Jag upplevde att den svenska advokatbranschen inte var lika konkurrensutsatt som den finska, den kändes mer inåtvänd. Det var inte samma kamp om klienter men det har ändrats nu.