Jag säger nej till Nato

Hösten 1994 röstade svenskarna ja till EU. Några år tidigare hade det varit otänkbart, framför allt för Socialdemokraterna. Men nu hade Sverige genomgått en ekonomisk kris, självkänslan var stukad, Europa återförenades efter Berlinmurens fall och framtiden låg i internationellt samarbete.

I och med EU-medlemskapet blev alliansfriheten poänglös. Sverige kunde inte vara neutralt om unionen blev angripen, och förresten fanns inga maktblock kvar att vara neutral emellan. Snart skulle Baltstaterna gå med i västalliansen och bädda in oss i en ny säkerhetsgemenskap. Det rådde avspänning, ingen hade höjt på ögonbrynen om Stockholm slagit sina påsar ihop med Tallinn, Berlin, London och Washington.

Utgående från dessa självklarheter skrev jag en ledare i Expressen: ”Ja till Nato”. Sällan har så få bokstäver höjt blodtrycket på så många. TT, SR, SVT och TV4 ringde och undrade varför i all världen vi skulle ”gå med i en militärallians”. Svenska Dagbladets ledarsida skrev att det stod ”en doft av naftalin” kring förslaget. Sydsvenska Dagbladets ledarsida ritade en Expressen-geting i form av en klumpig elefant. De två sistnämnda representerade alltså bombhögern – då kan ni tänka er hur det lät till vänster.

Mycket har hänt på tjugo år. Putins Ryssland har återupprustat, med dödliga konsekvenser i ­Tjetjenien, Georgien, Ukraina, Syrien. USA pendlar mellan huvudlösa invasioner (George W Bush) och passivitet (Obama, Trump). Nato­medlemmarna Turkiet, Ungern och Polen visar fingret åt demokratin. Storbritannien och Frankrike är på drift från internationalismen.

Om Sverige gått med i Nato på 1990-talet hade vi varit säkrare i dag. Nu är det för sent för den här gången.

I höstas överlämnades utredningen Säkerhet i ny tid till regeringen. Där kunde man läsa följande visdomsord:

”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.”

Aldrig har väl en så snusförnuftig formulering blivit överspelad så kvickt. I Trumps och Putins värld skulle ett plötsligt svenskt Nato-medlemskap varken ge oss säkerhets­garantier eller minska spänningen kring Östersjön.

Svensk försvars­planering har varit konsekvent i hundra år. Det har alltid blivit fel. Rustade till tänderna i vackert väder och oskyddade i storm. Försvars­beslutet 1925 framhölls länge som skräckexemplet, när den eviga freden intecknades och landet blev hjälplöst inför nazismen.

Med lite otur kan det tidiga 2000-talets säkerhets- och försvarspolitik gå till historien på samma sätt. Verklighetsfrämmande fokus på internationella insatser, neddragning av försvarsanslagen till rörande 1 procent av BNP, kaotisk omställning.

Nu ojar sig en socialdemokratisk utrikesminister för att USA:s högerpresident inte ska vara tillräckligt tuff mot Ryssland. EU är på väg att spricka. Ingen kan förneka att världen blivit farligare, och att Sverige ligger vid en brännpunkt.

Lösningen på detta dilemma är inte att komma gråtande till Trump Tower för att köpslå om Nato-medlemskap i elfte timmen. The Donald har visserligen ljugit om svensk härstamning, eftersom tysk lät sämre, men om han inte är beredd att försvara Baltikum är han givetvis inte beredd att offra benknotorna av en enda marinkårssoldat för några raukar på Gotland.

Nu gäller det att värna EU-solidariteten, den krympande, demokratiska kärna som finns kvar. Och så gäller det att rusta upp försvaret. Snabbt.

I stället för parti: förvirring

Mot alla odds blev det inte Socialdemokraterna som sprack på sina inre motsägelser utan ­Moderaterna. Snällism, populism, nyliberalism eller nationalkonservatism? When they go low, we go ”håll käften jävla hora”.