Det är inte SD som är problemet

Nestorn i svensk statskunskap, Olof Ruin, gjorde före valet 2014 en analys som landade i att en regerings styrka kan mätas i hur många förhandlingsrundor som krävs för att få politiken genom riksdagen. Måste man ständigt förhandla och kompromissa blir man svag.

Det förklarar också den svenska efterkrigs­tidens paradox: Trots minoritetsregeringar hade vi starka regeringar och ett unikt långt regeringsinnehav. Kommunisterna tilläts aldrig bli vågmästare, utan tvingades välja mellan en social­demokratisk regering och en borgerlig. För Werner eller Hermansson att släppa fram en moderat statsminister var otänkbart. Så regeringen­ kunde regera utan förhandlingar.

Men så kom nya partier in och lyckades ta ­vågmästarroller: Ny Demokrati utmanade Carl Bildt och Miljöpartiet gjorde upp med Mona Sahlin om valsamarbete och tvingade Fredrik Reinfeldt att förhandla om flyktingpolitiken.

Och nu har Sverigedemokraterna fått Anna Kinberg Batra att, pikant nog på minnesdagen av Förintelsen, ta in partiet i förhandlingsrummet.­ Första steget är taget mot det som med all ­sannolikhet blir en resa som liknar den som ägt rum i övriga Norden – med Sverigedemokraterna som en del av regeringen eller i regeringsunderlaget för en moderatledd regering.

Maktlogiken är synnerligen enkel. Efter att ha upplöst decemberöverenskommelsen kan Kinberg Batra inte längre räkna med att utses till statsminister eller få igenom sin politik i riksdagen – även om Alliansen blir större än de rödgröna.

Samtidigt har regeringen Löfvens alla svårigheter inte gett oppositionen något lyft. Möjlig­heten för Alliansen att vinna nästa val är ännu långt borta. Och den förbättras inte av att ”vi har bara börjat, låt oss få slutföra vårt projekt” alltid är en stark berättelse.

Så det är inte svårt att förstå att Kinberg Batra har bråttom att vilja fälla regeringen.

Men varför gjorde Alliansen det så krångligt? Genom att förhandla med Sverigedemokraterna kommer ju också riskerna: att spräcka Alliansen, att göra Sverigedemokraterna än mer rumsrena bland borgerliga väljare, att tappa väljare till Socialdemokraterna. Och varför så förhastat – med sms, desperata telefonsamtal och plötsliga tvärvändningar?

Hade Alliansen i stället vågat rikta ett misstroende mot Löfven i riksdagen hade de ju kunnat få makten utan riskerna. Åkesson hade tvingats stödja ett maktövertagande för att inte bli den som räddade Löfven. Och han hade inte kunnat kasta ut Alliansen några månader senare när budgeten skulle läggas utan att framstå som helt destruktiv.

I stället verkar agerandet ha styrts av en maktkamp mellan Centern och Moderaterna. Resultatet är inte upplyftande. Kinberg Batra har gjort sig beroende av Sverigedemokraterna och Löfven blir ännu mer beroende av Vänsterpartiet. Ytterlighetspartierna blir vågmästare och mittenpartierna blir maktlösa.

Alternativet hade varit att Liberalerna – eller ett Centern som tonar ned sina mest nyliberala idéer – tagit en mycket kraftfull vågmästarroll och på så vis fått stort inflytande över politiken. För ingen skulle ha kunnat regera utan dem. Nu kommer Moderaterna i stället att göra det möjligt för Sverigedemokraterna att tillskansa sig ett inflytande som är betydligt större än deras 13 procent av rösterna.

Möjligheterna till en sansad politik offras för att till varje pris hålla ihop blocken.

För problemet är ju inte Sverigedemokraterna. Problemet är blockpolitiken. Utan den finns 87 procent av riksdagsmandaten att spela med för att hitta majoriteter för en sansad vänster/mitten- eller höger/mitten-politik. Men då krävs lite mod, lite hårt spel och att viljan att få igenom sin egen sakpolitik går före pakter, spelteori och gammal lojalitet.

Fruktad förebild

Det franska presidentvalet ser ut att bli ett riktigt bra test på var tyngdpunkten faktiskt ligger i västerländska sinnen. Dit har nu nominerats en högerpopulist i Marine Le Pen, en vänster­populist i Benoît Hamon, en ­vänstertraditionalist i Emmanuel­ Macron och en höger­traditionalist i François Fillon. Det är första valet som jag kan påminna mig där kandidaterna hyfsat väl fyller den nya tvådimensionella värderingskartan, med höger mot vänster och traditionalism mot modernism. Politik är inte längre endimensionellt höger mot vänster.