Vladimir Putin är en blåsfisk

Blåsfisken kan blåsa upp sig till avsevärt större storlek än sin egentliga, i syfte att bli avskräckande för sina fiender. Det gjorde Rysslands president Vladimir Putin med stor militär framgång i Georgien år 2008 och Ukraina år 2014. Men priset blev högt i form av ekonomiska sanktioner och badwill. En utfryst ensamätande Putin vid lunchbordet på G20-mötet i Brisbane, var en stark bild av förnedrad blåsfisk.

Ett par år senare har han fått revansch. Putin är nu den centrale aktören i Syrienkriget och kampen mot IS. Offensiv diplomati gentemot Israel och Turkiet har stärkt Rysslands roll i regionen. Europeiska högerpopulister ser honom som vän. Relationerna med Japan och Kina är bättre än på länge. Och i Vita huset bor nu en ryssvänlig beundrare som sviktar om Natos försvarsgarantier.

Allt medan EU förlamats av flyktingkris och Brexit och den bortkollrade elevrådsordföranden Barack Obama snickrar på hemsidan till sin föreläsningstour.

Inte undra på att den gamla rysskräcken därför går som ett spöke genom svensk försvarsdebatt. På Folk och Försvar-konferensen häromveckan närapå vältrade sig deltagarna i masochistisk vällust, när rapporter om rysk upprustning presenterades. Och från borgerligt håll förespråkas både Nato-medlemskap och kraftig upprustning.

Ett uppenbart problem med den svenska hökattityden är att huvudsaklig effekt på säkerheten kommer först efter att Trump och Putin pensionerat sig. Att rusta tar tid. Minns att vi var svaga när andra världskriget utbröt. Starka var vi under det kalla krigets långa fred.

Den försäkringspremie ett stärkt försvar innebär kan vara en god idé ändå. Men analogt med att generaler brukar planera för gårdagens krig, budgeterar politiker för dagens hot. Inte framtidens.

Ett annat problem är hökarnas verklighetsförankring. Varför skulle Ryssland anfalla Sverige? Jan Guillou prövade scenariot häromåret:

”Från och med nu befann sig Ryssland de facto i krig med hela EU. All handel avbröts, alla kulturella och ekonomiska band klipptes av, alla ryska tillgångar inom EU beslagtogs i en eller annan form. USA skulle knappast kunna inta någon annan politisk hållning. Ryssland hade därmed drabbats av det största – politiska – nederlaget i landets moderna historia.” (Aftonbladet 7 februari 2016.)

Gränskränkningarna i Georgien och Ukraina – om än grova – var en annan sak. De skedde på ”den egna bakgården” efter trevare om Nato-medlemskap för dessa länder och var dikterade av en mix av paranoia och trygghetsskapande, inte expansionism.

Omvärlden borde förvisso ha reagerat starkare och mer konsekvent. Vädrar ryssarna svaghet, går de framåt – och kan därmed dölja sin egen. Vilket förvränger verklighetsuppfattningen hos inblandade parter. Blåsfisken Putin ser stark ut, jättarna Nato och EU ser svaga ut.

I själva verket är den ryska ekonomin hårt prövad av fallande oljepriser, korruption och brist på innovationskraft. Och försvarsbudgeten är inte ens en femtedel av USA:s. Men genom skickligt manövrerande har man nu alltså starka förhandlingskort gentemot omvärlden.

Vill ni ha fred i Syrien? Hjälp att besegra IS? Trygghet för våra grannar i till exempel Baltikum? Ja, då får ni vackert häva sanktioner och ge oss andra ekonomiska fördelar.

Det är snyggt spelat. Men inte liktydigt med långsiktig styrka. Att tillskriva ryssarna en massa muskler de inte har är rentav riskabelt. Å ena sidan kan det leda till att man av rädsla blir alltför undfallande och då uppmuntrar rysk expansionism. Å andra sidan finns faran att bli alltför konfrontatorisk, och därigenom skapa ett klimat av misstänkliggöranden och stängda dörrar. I det ljuset är det olyckligt med de botten­frusna svensk-ryska relationerna.

Ni som kan er blåsfisk vet att den under namnet fugu är en japansk delikatess som bara får beredas av specialutbildade kockar eftersom den innehåller ett dödligt gift. Att handha Putins kärnvapenbestyckade Ryssland är även det en delikat uppgift.

Men det måste ske på rätt premisser.

Reaktiva folkvalda

Två uppenbara exempel på att svensk politik varit dålig på att se runt hörnet: flyktingkrisen 2015 och försvarsdebatten 2017. Givet den talepunktsbundna, stelopererade och obildade uppsättning ledande politiker vi dras med i dag … Finns det ett enda tecken på att den förmågan långsiktigt ska stärkas? Nä, tänkte väl det.