Jag vill ha svar om invandrare och brott

KRÖNIKA. I sin boksuccé Massutmaning presenterar ekonomen Tino Sanandaji djupt oroande tolkningar av brottsstatistiken. Han menar att den påverkas betydligt mer av invandringen än de gängse kriminologerna hävdar. Brottslig­heten är tämligen konstant och därför inte invandrarrelaterad, brukar dessa hävda. Vore den det skulle den ju öka, eftersom invandringen ökar.

Ungefär så. Plus en klädsamt rynkad panna apropå gängskjutningarna.

Logiken haltar. Utan invandringen hade ju brottsligheten kunnat sjunka väsentligt, beroende på allt från bättre billås till färre äktsvenska fylleslagsmål.

Vidare påminner kriminalstatistiken en smula om krogvraket som letar efter den borttappade nyckeln under gatlyktan, där det är upplyst, och inte på relevanta ställen.

Polisens allt sämre uppklarningsprocent – hur påverkar det benägenheten att anmäla brott? Hur många av attackerna mot blåljuspersonal kommer in i statistiken? Hur många av de hedersrelaterade hoten mot kvinnor? Hur många av brotten mot och av det växande antalet papperslösa? Mätproblemen uppfordrar till ödmjukhet.

När ämnet fördjupas en smula, och den överrepresentation som inte går att förklara bort måste adresseras, plockas generalförklaringen fram. Den socioekonomiska:

Eftersom invandrarna lever i utanförskap, och eftersom socioekonomisk utsatthet driver brott, är det fel att tala om deras brottslighet som invandrarrelaterad. Istället ska den ses som klassrelaterad och botas med sociala insatser.

Detta ofta upprepade argument borde nu ­förpassas till soptippen. Inte för att det är fel på väl utformad socialpolitik. Utan för att argumentet är manipulativt; man slår blå dunster i ögonen på folk. Deras oro handlar om faktisk brottslighet. Inte känns det bättre att bli rånad för att gärningsmannen är fattig eller diskriminerad. Och viss social dysfunktion (brottslighet) blir inte mer aptitlig bara för att den är kopplad till annan dysfunktion (bristande integration).

Argumentet är dessutom falskt. På den tiden BRÅ publicerade rapporter om invandrare och brottslighet, kvarstod överrepresentationen även när man rensat undan socioekonomiska skillnader. Liknande resultat framkommer i till exempel Danmark, vars myndigheter med ett kriminalitetsindex visar på stora överrisker hos vissa grupper vid given socioekonomisk nivå.

Detta index påminner oss om att de breda kategorierna invandrare och brottslighet ibland döljer mer än de visar. En faktasammanställning som svarar mot medborgarnas vetgirighet måste därför bli mer konturskarp.

Dels för att vi värderar skadan av olika brott olika mycket. En våldtäkt är värre än ett kortbedrägeri. Dels för att den flyktinginvandring som varit särskilt på tapeten på sistone skiljer sig i brottspåverkan från, säg, den indiske dataingenjören.

Men en sådan faktasammanställning nekas vi. Regeringen har avvisat tanken på nya BRÅ-rapporter. Uppenbarligen ska vi fortsätta gissa på tomme. Eller för all del läsa de tidigare BRÅ-rapporterna; migrationsminister Morgan Johansson har själv sagt att dessa ger en adekvat bild.

Okej, låt oss ta honom på orden. I 1996 års rapport ”Invandrares och invandrares barns brottslighet” framkommer enorma överrisker. Ta våldtäkt. Köns- och åldersrensad andel svenskar som begick våldtäkt 1985–1989: 0,2 promille. Motsvarande siffra för nordafrikaner (Algeriet, Libyen, Tunisien, Marocko): 4,6 promille. En mer än tjugofaldig ”överrisk”.

Är det alltså den sanningen som gäller, Morgan? Hur kopplar du i så fall dessa data till att Nationella Trygghetsundersökningen visar på kraftig ökning av sexualbrott? Och detta innan merparten av flyktingkrisens asylsökande lämnat förläggningarna? Skulle gärna höra dig resonera kring detta.

Att fortsätta mörka obehagliga siffror är inte en framkomlig väg längre. Då blir rasisterna ­sanningssägare, medan etablissemanget framstår som ljusets fiender.

Det är en både tokig och livsfarlig ordning i tider av faktaresistens.

Klokt från Brå

Så här klokt skrev BRÅ i förordet till rapporten 2005: ”Brå har gjort bedömningen att en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en bild som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs. Om den registrerade brottsligheten visar sig vara påfallande hög i några grupper av utlandsfödda så försvinner inte problemen om man inte belyser dem och talar öppet om dem.”